Är det inte lite konstigt med kläder och storlekar? Om man normalt har storlek 38 och sen lägger på sej några kilon så förändras ju inte längden på benen och armarna. Det tycks klädindustrin tro. Och då undrar jag i vilken värld dom lever i, dom som skapar kläderna.
Dom har förstås en grundmall för EN storlek. För nästa storlek bygger dom på mallen runtom – även ärmlängden på jackor/skjortor och benlängden för byxor. Men man har väl inte fått längre armar för att man har blivit rundare om lilla maggen!
Fram med saxen och börja sy och tråckla! Symaskinen är numera ett avancerat tekniskt underverk som man måste gå på kurs för att förstå. Det ingår förhoppningsvis i priset. Vilken tur! Väl hemma igen stirrar man på underverket för att i minnet försöka återkalla åtminstone början på kursen. Detta kallas i folkmun för stress! Eller “gå in i symaskinen”-syndromet!
Jag skulle vilja se den som sätter sej ner med den dyyyra märkesskjortan och klipper av manschetterna och sen klipper av ytterligare en bit på ärmen för att sen snyggt och prydligt passa in resten av ärmen i den något misshandlade manschetten. Och detta måste man göra TVÅ gånger – helst med liknade resultat. Man kan ju för tusan inte gå omkring med olika långa skjortärmar!
Är man en man kan man alltid hiva upp ”oklippta” ärmar med gummisnoddar runt överärmarna, men det skulle ju se för töntigt ut på kvinnor. Det blir till att bära kavaj för resten av sitt liv då. Men plötsligt kommer nästa problem – kavajen. Klippa, klippa! Sy och tråckla!
Hur är det då med byxorna? Jo, har man svällt runt buken så får man inte bara längre byxben vid köpet, utan byxvidden runt själva benen blir i bästa fall NÅGOT flaxig. Man kan åtminstone ta tre steg och byxorna står kvar. Som att gå inuti ett tält…
Nu lägger jag ifrån mej saxen – för gott!
PS. Samtliga bilder är hämtade från nätet, om nu ingen förstått det…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar