För en fotointresserad galning som jag, behöver man inte ta många steg för att hitta nåt intressant att rikta kameran emot. Motiven finns. Överallt. I den minsta lilla vrå. Det gäller bara att ha ögonen med sej. Ett lätt sätt är att gå till närmaste park, som här till Norra Promenaden i Ystad.
Varje gång man går här utspelas en ny liten scen. Änder på promenad över “stenbron”. Katter som ligger och smyger i buskarna. Måsar som slåss om brödbitarna, som dagligen slängs ut av en medkännande dam. Hundarnas inpinkade revir, som pinkas in på nytt. Dag för dag. Året runt. Finns den tidningen kvar förresten?
Att lyfta blicken mot himlen är inte fel. Det kan ju finnas saker att spara för framtidens nostalgitripp i albumet. Parken är hyfsat stor och bjuder på ett flertal växter som man inte alltid finner i andra parker. Vi har tulpanträd här. Jajamensan! Gissa om jag letade mej fördärvad för att hitta det första gången jag var i parken och hade hört talas om detta märkliga träd.
Och vad döljer sej där bakom knuten? Kan man säga det om buskar och träd? Förmodligen inte, men det gör jag i alla fall. Det är ju jag som skriver och då får jag bestämma precis allting. Och nu bestämmer jag att jag inte tänker berätta vad som finns där bakom, hahaha.
I parkens slingrande bäck (eller å eller flod eller vad sjuttsingen man nu ska kalla den), ligger ett nedsinglat kastanjelöv och gottar sej i höstsolen. Ja, vad ska den annars göra? Livet är ju bara nuuuu och vare sej man är ett löv eller en apelsin kan man inte göra mycket mer än bara nua. Ja, det skulle vara om man blir uppäten förstås. Vad händer med nuet då då?
Nu tänker jag pinka in MITT revir! Adjöken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar