Min födelsestad och min födelseadress. Jag betonar det lite extra för Lilla Fiskaregatan är nog den “finaste” gatan i Lund och jag är mäkta stolt över att ha blivit till här. Fast helt sant är det ju inte – jag föddes på BB i Lund om vi nu ska vara riktigt nogräknade. En typisk lunnatös är jag hur som haver, med fötterna starkt förankrade i den skånska myllan.
För att förvirra begreppen ytterligare kan jag tillägga att min kära mor inte kallade mej vid det namn hon givit mej inför prästerskapet, vilket jag delvis är glad för. Nä, jag fick heta Pian – som egentligen inte alls ska ses som ett namn, utan mera som ett tjänstehjon, dvs pigan. Det var nån som långt senare förklarade det för mej att det nog var så. Piga sen födsel och ohejdad vana…Själv är jag inte lika säker!
Inget märkvärdigt hus alls. Ett hus bland alla andra hus på denna gågata. Min barnvakt farfar bodde här också och jag minns att jag satt i hans säng när han vilade och snurrade med fingrarna i hårtestarna han hade kvar på huvudet. Det här är nog inte heller riktigt sant. Det var nog JAG som skulle vila och han visade bara hur det skulle gå till… Stackarn orkade nog inte med mej, ett aktivt litet pyre. Han hade i alla fall ett annat namn på mej – Tussilago.
Om nu HEEELA sanningen ska fram, så var det nog som på bilden ovan – plikt och elände. En gång i tiden, vill säga. Bilden kommer alltså inte från mitt födelsehem, utan från Statarmuseet nära Torups slott. Detta ska då ses som kontrast till den välmående staden kontra det hårda livet som statare ute på vischan. Lappkast mitt i bloggen. Vad gör man inte för underhållningsvärdet?!
Statarmuseets torrdass. En av dom, som ligger på rad utmed gaveln till uthuset. Vid sidan av dessa fick kaninerna och hönsen bo. Jag har än idag aldrig riktigt förstått hur man tömmer dassen när dom är inbyggda mot en fast fasad. Nåja, det är en ren skitsak!
Sitter man här med öppen dörr, har man en fantastisk utsikt mot en liten fruktträdgård där bord och stolar är utplacerade för den bästa stunden på dan, fikat. Man får ta det onda med det goda. Nära till muggen är det ju! Och bakom “trästaketet” går kossorna och betar.
Se bara! Sämre utsikt kan man ha. En trist tegelvägg till exempel, utan fönster. Man får onekligen lust att vältra sej i gröngräset och sniffa på fjärilsbusken. Strax intill står det några höhässjor, inga fuskisar, utan riktigt riktiga. Sånt hö man slagit med lie. Doften är oemotståndlig! En doft alla borde ha fått växa upp med…
Och där uppe i skydd under takutsprånget ligger några svalungar och trycker. Detta är landet…sanna mina ord!
Än är det vinter kvar, säger mor…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar