Ur ett apperspektiv–inte appar

 

Det var en gång en schimpans, som var lite mer nyfiken än vad schimpanser vanligtvis är. Han var inte särskilt intresserad av att jaga andra apor i träden eller att tuppa sej bland sina egna. Nej, han var mera filosofiskt lagd. En tänkande schimpans. Han fick därför utstå slag och däng från sina medapor. En konstig apa i deras ögon.

 

 

När han var en liten, liten apaunge hade han råkat ut för en olycka som skulle komma att ha stor betydelse för hans vuxna liv. Han var väl medveten om att han var annorlunda än sina apkompisar. Inte så sällan blev han trackad för det. Det finns ju alltid såna som tror sej veta bättre.

 

 

En dag blev han väldigt sjuk. Så sjuk så att han förlorade medvetandet. Alla trodde att det var slut med honom, men ingen brydde sej, för i djungelvärlden är detta mera regel än undantag. Men i själva verket fick vår lilla apa uppleva något alldeles extra. I sitt besynnerliga tillstånd fick han möjligheten att uppleva hur det var att vara människa.

 

 

Han fick lära sej människornas språk och hur dom kommunicerar med varandra. Både med kroppsspråket och via talet. Han åt mat med kniv och gaffel. Han TÄNKTE som en människa och han till och med stod upp och pinkade i toalettstolen. En riktig människoapa!

 

 

Plonk, sa det, och så var han tillbaka i sitt vanliga apmedvetande igen. Han hade ingen aning om hur länge han ”levt” som människa, men det brukar inte schimpanser bry sej om annars heller. Tiden, alltså. Det han verkligen brydde sej om var att han fått en stark drivkraft att vilja berätta om sina upplevelser. Han ville förmedla något viktigt till sina anhöriga och vänner.

 

 

Och vad händer då? Ingenting! Ingen lyssnar! Han förpassas bara längre och längre bort från det ”normala” schimpanslivet. Ingen ville ha något med denna tokiga apa att göra. “Han ser syner och beter sej ”förmer” än dom andra.” Ja, det var förstås deras inställning. Men den här lilla krabaten hade lärt sej något om livet…om andra existensformer. En insikt han fick bära med sej resten av sitt liv – lyckliga lilla apa.

 

 

Sensmoralen av detta får var och en lista ut. Jag är väl inget orakel heller! Eller….?

PS! Samtliga bilder är plockade från nätet…