Leo frågade alldeles nyss: “Har du fått mej för dina synder?” Det var ju inte svårt att svara på den, så blixtsnabbt replikerade jag: “Åh, Gud, vad många synder jag måste ha begått då!” Nu är ju Leo en lättroad typ, om man håller sej innanför ramarna vill säga, så han garvade och kände igen sin gamla mor i mitt svar. Hon vaknar till liv titt tätt numera.
Drakamöllan fick sej ett besök för vi kände att badsäsongen låg ohyggligt nära i tid och fläsket gungar alldeles för ymnigt på kroppen. Att promenera långt och mycket bör ju göra susen och den turen vi tar här rör sej om en och en halv timme minst. Hur många kalorier kan det röra sej om tro?
Början av promenaden är som vilken skogspromenad som helst, men kommer man bara uppför backen så brer sej en fantastisk vy ut sej. Jag är evigt tacksam att jag lät jackan ligga kvar i bilen. Det var varmt och skönt och jag kunde ha uppkavlade tröjärmar hela långa vägen. Vilken dag!
Leo sackar efter. Han försöker vara närvarande. Jag undrar ju vilket “när” han menar och tycker att härvarande är ett mycket bättre ord. Egentligen är han nog mest ute efter att hitta rovfåglar att fota. Fjärilar, skalbaggar och annat kryp fångar inte hans intresse på samma sätt. Han tänker väl som Anita Ekberg – det ska vara stort!
Dom här små, små växterna har jag berättat om för Leo ett otal gånger. Jag frågar om han minns vad dom heter. Nej, dom har han ju aldrig sett förut. Jag sa att det börjar på “na…”. Ingen talgdank föll ner där. “Nagel…” försökte jag med då. “Jaha! Nageltrång!” blev det uttömmande svaret. Och den ska man ha med ut i naturen…!
Mot slutet av vandringen passerade vi vårt gamla stamställe. Den är så murken och porös vid det här laget att den nästan faller sönder i sina beståndsdelar bara av att man kollar på den. Den har gjort sitt och bidrar till nytt liv numera.
Efter muren tar vi till vänster och nu får Leo tillfälle att studera kungsörnen, som han har sett sitta alldeles stilla i ett träd och bara väntat på att vi skulle komma tillräckligt nära för att Leo skulle kunna överrumpla honom med årets bild. Hjärtat slog envisa dubbelslag och för en gångs skulle låg han flera meter före mej.
Så här ser kungsörnen ut i närbild. Den har suttit där i evigheters evighet och bara väntat på Leo. Det gör den varje gång vi går här på Drakamöllan och det lär den göra i fortsättningen också. Vilket imponerande tålamod! Leo kände att det var dags för lite nyinhalering, så han drog sej ut till några större stenar och då kom en korp, Nu blev det direktkontakt med alla sinnena och Leo fick en bild när korpen pratar. Det slår nästan alla kungsörnar i världen.
Nu återstår bara en sak – himmet! Kaffet är urdrucket. Kokostopparna ligger och jäser i magen. Det håller på att mulna på och det är alldeles lagom att sticka västerut igen.
Och Leo har fått en massa nya pipps i kameran!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar