Kvällsutflykt i grodland

 

Det var kväll och solen höll sakta på att dala i väster. Det där sneda ljuset är en lycka att fotografera i. Skuggor kommer fram som man inte anar i fullt dagsljus. Livet blir plötsligt en dimension rikare och väldigt mycket mer spännande. Inte minst djuren börjar röra på sej. Det knakar av knäckta grenar i skogen…

 

Så efter några fantastiskt varma dagar tänkte vi att det var full fart på grodorna. Vi tog oss till en av våra favoritplatser för att lyssna om Kväk och Pong var ute och letade efter varsin maka. Det var tyst. Jättetyst. Då var vi för tidigt ute i alla fall.

 

Vi strövade vidare i sakta mak. Det doftade starkt av grönt och vilt. Alla sinnen var påslagna och viltdoften gör en nästan upphetsad, men samtidigt skraj, för man vet ju inte vilket vilt det är. Vildsvin med ungar är det sista man vill stöta på. Men vi behövde inte vara oroliga. Några dovhjortar skuttade iväg för att slippa oss.

 

Vildsvinet var redan fällt. Leo ville ha det med sej hem, fast jag tyckte nog att det var lite väl lite att gnaga på där. En trofé, tyckte han. Under tiden hoppades jag på att hitta mina egna stolta troféer – småfåglar. Där satt en hackspett, men den flög just som jag fick den på bild. Det blev en suddig bildtrofé! Tack, Hacke!

 

Färden hem bjöd på upplevelser av sällan skådat slag, som det så vackert heter. I en hage stod tre hästar och bara några meter ifrån dom satt två små harar. Såklart störde jag dom när jag envist ville ha årets bild, så dom studsade vidare mot inhägnaden och där satt den - min trofé!

 

Bara några meter bort på andra sidan vägen stod ett gäng dovhjortar. Merparten stod längre upp till vänster i bild, men jag var mer intresserad av det vackra mönstret som bonden målat på sin mark. Likt långt böljande hår låg det där och visade upp sej. Hjortarna blev som ett litet hårspänne.

 

Dimman kom smygandes och naturen ändrade karaktär. Det gröna blev intensivt grönt och det som hamnat i diset blev fuktigt grått. Man bara anar vindmöllan mitt i bilden. Allt var tyst. Inga bilar, inga människor och inget fågelkvitter. Bara ett mystiskt ingenmansland höljt i vått dagg.

 

Men den här lilla pajsaren följde oss på vägen. En gulsparv. Han satt och sjöng för solen och för oss med en klingande stämma och nu ska jag göra detsamma, fast det hör ju ingen mer än jag.

See you sooooooooon!