Nu blir det ljust tidigt och kolle kvittrar glatt utanför fönstret. Duvan försöker också med sitt hå-håå-hå, hå-hå, men det kan jag vara utan. Redan igår hade vi bestämt vad vi skulle göra och det var ju bra, om vi nu bara hade kommit ihåg vad vi bestämt på morgonkulan. Det enda jag minns var att det började på B.
Lite frukost innanför västen och sen kom det – Backåkra. På våren brukar det digna av backsippor överallt på denna storslagna plats. Värmen har kommit och vi packade ner kaffe och dom två små kokostopparna som blev över efter att Leo hittat dom i skåpet och oemotståndligt satt tänderna i två av dom fyra kvarvarande.
Här är kokostoppsmannen i egen hög person! Tänkte att det kunde vara bra att visa hur han ser ut så ni håller koll på alla kokostoppar ni har innan dom hamnat i gapet på gottegrisen. Bakom honom skymtar “muren” till Pax-monumentet. Det var där vi intog dom resterande kokostopparna…tvååå till antalet.
Som det kvittrade i tallskogen, men var fåglarna var blev en svårare nöt att knäcka. Hacke var där, det såg vi. En massa citronfjärilar fladdrade omkring oss, men ville inte sitta ned för bildtagning. Men det bästa av allt var att vi var själva, utan en massa människor som störde friden denna varma och alldeles ljuvliga dag
Äntligen hittade vi backsipporna. Jag hade turen att få ett par humlor samtidigt. Nammi-nam! Det såg för härligt ut. Ungefär som att dom dykt rakt ner i varsin syltburk. Detta hemlighöll jag för Leo, annars hade han börjat tävla om den godaste kokos…hrm…backsippan.
Dags för hemfärd. På stranden fanns massor av spår efter vad-det-nu-var. Jag hamnade direkt i Muminlandet och såg tofslor och vifslor omkring mej. Och jag tror det var några hafslor också. Vågorna slog förnöjt mot den blöta sanden och lämnade fina, ojämna ränder efter sej. Så fint vi har det! Man har mycket att vara tacksam för!!!
Fast jag hade gärna velat ha en kokostopp till…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar