Dryga halvmilen till fots – del 2

 

Och när vi nu valt att gå så långt, kommer vi att bli rikligt belönade. Aldrig kunde vi väl ana att världens skönhet skulle öppna sin famn så inför våra ögon. Ån slingrade sej i fina meanderbågar utmed vandringsleden, som bara var utsatt med små röda pluppar på hyggligt stort avstånd från varandra.

 

 

Här var naturen till en början riktigt vild med nedfallna, kvarliggande träd. Över ån hade bildats flera rishögar och man skulle kunna tro att bävrar hade byggt bon där. Sen såg jag den trevliga lilla nagelörten igen och kunde inte låta bli att fråga Leo för temtioelfte gången vad det var för nåt. – “Aha, tånaglar!” Ja, man ser vad man vill se…

 

 

Det bar uppför en kulle, som var alldeles täckt av vitsippor. Vi hörde rödhaken sjunga för full hals, men också taltrasten med sitt upprepande kvitter. Så härliga att höra och så svåra att fånga på bild. Vi stod blickstilla och tysta, men vi fick nöja oss med skönsången.

 

 

Det gick uppför och det gick nedför. Leo började knorra. “Vi vänder och går tillbaka till bilen!” – “Nej, det kan inte vara så långt kvar! Vi fortsätter!” – “Jamen, det kan börja regna!” – “Äsch, det kommer inget regn! Kom nu!” Känns detta igen???

 

Så var vi då framme vid målet – Hallamölla. Kvarnen som ligger bakom mej har funnits på platsen sen 1400-talet. Naturligtvis inte i samma byggnad som idag, men det kan ju kvitta. Har man tur kan man få se den fina lilla forsärlan trippa runt på stenarna här. En sån tur hade vi inte den här gången.

 

Jag behöver väl inte säga att Leo var överförtjust när vi väl kommit fram. Men nu skulle vi gå hela vägen tillbaka igen. Det var nån som släääpade benen efter sej och inget kunde sporra honom att gå fortare än hotet om regn.

Man är väl en skicklig strateg!

Dryga halvmilen till fots – del 1

 

Koltrasten joddlar sej hes utanför fönstret och det är jag den evigt tacksam för. Himlen var gråtung och viskade om regn. En alldeles särskild doft sökte sej till mina näsborrar. Den där milda lite dammiga doften av sommarregn, när luften är ljum och stillastående. Då vill jag vara utomhus…

 

 

Leo föreslog Christinehov, men jag spetsade till det och tyckte att Andrarum skulle ge mer denna dag. Fika med hemgjord glass och sen en liten rundtur i arbetarbyn. Det är inte tillåtet att gå så långt, men man får en viss uppfattning om hur det såg ut på den tiden det var full rusch i det som numera ser ut som en sagoby.

 

Vitsippor överallt. Finns det något underbarare än en vindstilla dag och marken översållad av vitsippor? Mot dom röda slagghögarna och dom många karställena! Hm, vart tog vitsipporna vägen nu då? Här möttes man istället av violer i massor och en av sommarens godsaker fast ännu bara i blomsterdräkt -  smultron.

 

 

Den ena mastiga slagghögen efter den andra. Att åskådliggöra detta med hjälp av en kamera är näst intill omöjligt. Högarna är verkligen höga och området är ganska stort. Därtill får man hålla rätt på var man sätter ner sina tassar så man inte råkar på en lort. Här finns så mycket mer, så en tur hit är att rekommendera.

 

Här är några av dom som flänger upp och ner för kullarna på området. Vi störde dom i middagsmaten, men vi fortsatte till slutet av själva anläggningen. Skulle vi gå tillbaka eller följa några färgglada prickar ut i det okända? Med risk för att hamna i värsta regnet?

 

Det är här och nu det verkliga målet för dagen startar. Det var inte uppgjort från början, men det blev en överraskande promenad på lite mer än två kilometer ena riktningen. Hej hå, hej hååå, vi från vår slagghög gåååå!

Imorgon kommer resten…

Kvällsutflykt i grodland

 

Det var kväll och solen höll sakta på att dala i väster. Det där sneda ljuset är en lycka att fotografera i. Skuggor kommer fram som man inte anar i fullt dagsljus. Livet blir plötsligt en dimension rikare och väldigt mycket mer spännande. Inte minst djuren börjar röra på sej. Det knakar av knäckta grenar i skogen…

 

Så efter några fantastiskt varma dagar tänkte vi att det var full fart på grodorna. Vi tog oss till en av våra favoritplatser för att lyssna om Kväk och Pong var ute och letade efter varsin maka. Det var tyst. Jättetyst. Då var vi för tidigt ute i alla fall.

 

Vi strövade vidare i sakta mak. Det doftade starkt av grönt och vilt. Alla sinnen var påslagna och viltdoften gör en nästan upphetsad, men samtidigt skraj, för man vet ju inte vilket vilt det är. Vildsvin med ungar är det sista man vill stöta på. Men vi behövde inte vara oroliga. Några dovhjortar skuttade iväg för att slippa oss.

 

Vildsvinet var redan fällt. Leo ville ha det med sej hem, fast jag tyckte nog att det var lite väl lite att gnaga på där. En trofé, tyckte han. Under tiden hoppades jag på att hitta mina egna stolta troféer – småfåglar. Där satt en hackspett, men den flög just som jag fick den på bild. Det blev en suddig bildtrofé! Tack, Hacke!

 

Färden hem bjöd på upplevelser av sällan skådat slag, som det så vackert heter. I en hage stod tre hästar och bara några meter ifrån dom satt två små harar. Såklart störde jag dom när jag envist ville ha årets bild, så dom studsade vidare mot inhägnaden och där satt den - min trofé!

 

Bara några meter bort på andra sidan vägen stod ett gäng dovhjortar. Merparten stod längre upp till vänster i bild, men jag var mer intresserad av det vackra mönstret som bonden målat på sin mark. Likt långt böljande hår låg det där och visade upp sej. Hjortarna blev som ett litet hårspänne.

 

Dimman kom smygandes och naturen ändrade karaktär. Det gröna blev intensivt grönt och det som hamnat i diset blev fuktigt grått. Man bara anar vindmöllan mitt i bilden. Allt var tyst. Inga bilar, inga människor och inget fågelkvitter. Bara ett mystiskt ingenmansland höljt i vått dagg.

 

Men den här lilla pajsaren följde oss på vägen. En gulsparv. Han satt och sjöng för solen och för oss med en klingande stämma och nu ska jag göra detsamma, fast det hör ju ingen mer än jag.

See you sooooooooon!

Nu har björkarna fått musöron

 

Syrenerna i trädgården har så sakteliga börjat blomma och ett par tulpaner står stolta och höga i rabatten. Grillsäsongen är äntligen här. Humlorna surrar och en och annan letar sej in genom glipan i fönstret till Nogis stora lycka och min förskräckelse. Fåglarna har fått ungar och ute i hagarna ligger både kalvar och föl. Den goda värmen har hittat hit.

 

Överallt där det fanns öppet vatten kunde man se dom – solbadarna. Själv tog jag av mej strumpor och skor och vadade ut en bit i Vombsjöns vatten, räknade till tre eller nåt sånt och insåg att längre än så kunde man inte vara i utan att få frostknölar på tossingarna. Det var betydligt varmare i sanden!

 

 

Det finaste är i alla fall alla underbara blommor som lyser som små solar vart man än ser. Här har vitsipporna för länge sen slutat dominera. Marken täcks av gulsippor och svalört. Hela skogen var täckt av blommor. Det var ta mej tusan gult överallt. Annars är man ju van vid att det är vitt som snö av vitsippor vid den här tiden på året.

 

Det här är ingen häck, som man lätt skulle kunna tro. Det är marktäckande svalört och gulsippor, precis som på bilden ovan. Jag bara böjde mej neråt och tog denna bild. Här ser man hur tätt blommorna växer. Man ser egentligen inte ett barr! Det är rena rama djungeln och småkrypen trivs säkert lika mycket mitt i alltihop.

 

Personligen har jag aldrig sett så mycket gulsippor som jag sett denna vår. Ofta blandat med andra gula blommor. En vän till mej säger att gulsippan är väldigt konkurrenskraftig och slår ut andra blommor som svalört där den drar fram. Ja, där ser man! Annars är svalörtens knölar verksamma mot hemmorojder… Om vitsippan och gulsippan “parar” sej så blir det svavelsippor. Det är sant!

 

Sån tur att jag kunde släppa ut humlan, så den får samla gottogott i körsbärsträden. Och som dom doftar!!!

Nu ska jag pumpa cykeln! Adjöss!

Vår i Drakamöllan

 

Leo frågade alldeles nyss: “Har du fått mej för dina synder?” Det var ju inte svårt att svara på den, så blixtsnabbt replikerade jag: “Åh, Gud, vad många synder jag måste ha begått då!” Nu är ju Leo en lättroad typ, om man håller sej innanför ramarna vill säga, så han garvade och kände igen sin gamla mor i mitt svar. Hon vaknar till liv titt tätt numera.

 

Drakamöllan fick sej ett besök för vi kände att badsäsongen låg ohyggligt nära i tid och fläsket gungar alldeles för ymnigt på kroppen. Att promenera långt och mycket bör ju göra susen och den turen vi tar här rör sej om en och en halv timme minst. Hur många kalorier kan det röra sej om tro?

 

Början av promenaden är som vilken skogspromenad som helst, men kommer man bara uppför backen så brer sej en fantastisk vy ut sej. Jag är evigt tacksam att jag lät jackan ligga kvar i bilen. Det var varmt och skönt och jag kunde ha uppkavlade tröjärmar hela långa vägen. Vilken dag!

 

Leo sackar efter. Han försöker vara närvarande. Jag undrar ju vilket “när” han menar och tycker att härvarande är ett mycket bättre ord. Egentligen är han nog mest ute efter att hitta rovfåglar att fota. Fjärilar, skalbaggar och annat kryp fångar inte hans intresse på samma sätt. Han tänker väl som Anita Ekberg – det ska vara stort!

 

Dom här små, små växterna har jag berättat om för Leo ett otal gånger. Jag frågar om han minns vad dom heter. Nej, dom har han ju aldrig sett förut. Jag sa att det börjar på “na…”. Ingen talgdank föll ner där. “Nagel…” försökte jag med då. “Jaha! Nageltrång!” blev det uttömmande svaret. Och den ska man ha med ut i naturen…!

 

Mot slutet av vandringen passerade vi vårt gamla stamställe. Den är så murken och porös vid det här laget att den nästan faller sönder i sina beståndsdelar bara av att man kollar på den. Den har gjort sitt och bidrar till nytt liv numera.

 

Efter muren tar vi till vänster och nu får Leo tillfälle att studera kungsörnen, som han har sett sitta alldeles stilla i ett träd och bara väntat på att vi skulle komma tillräckligt nära för att Leo skulle kunna överrumpla honom med årets bild. Hjärtat slog envisa dubbelslag och för en gångs skulle låg han flera meter före mej.

 

Så här ser kungsörnen ut i närbild. Den har suttit där i evigheters evighet och bara väntat på Leo. Det gör den varje gång vi går här på Drakamöllan och det lär den göra i fortsättningen också. Vilket imponerande tålamod! Leo kände att det var dags för lite nyinhalering, så han drog sej ut till några större stenar och då kom en korp, Nu blev det direktkontakt med alla sinnena och Leo fick en bild när korpen pratar. Det slår nästan alla kungsörnar i världen.

 

Nu återstår bara en sak – himmet! Kaffet är urdrucket. Kokostopparna ligger och jäser i magen. Det håller på att mulna på och det är alldeles lagom att sticka västerut igen.

Och Leo har fått en massa nya pipps i kameran!

En dag i fossilernas tecken

 

Jag säger bara det – Anita Ekberg. Och varför jag säger det har jag ingen aning om. Jag vaknade mitt i natten och tänkte just den meningen. Vi hade varit på “Sillamiddag” i Bösarp norr om Trelleborg och antagligen var det just det som fick mej att tänka på den stora, yppiga och internationellt kända filmskådisen från Malmö. Nä, vad skrev jag nu egentligen?

 

Och alla dom här sjöborrarna har absolut ingenting med Anita Ekberg eller sillamiddagen att göra. Inte mer än att sjöborrar är typiska blötdjur och att Anita en gång i tiden plaskat runt i Fontana di Trevi, vilket varken ligger i Bösarp eller Trelleborg. Däremot kan sjöborrarna mycket väl ha levt sina lyckliga liv på söderslätts havsbotten en gång i tiden.

 

Vädret var minst sagt skumt. Än var det strålande sol med små lätta sommarmoln och än var det blåsvarta moln, som såg ut att innehålla snö för att täcka hela vårt avlånga land. Väl hemma sent på kvällen fick jag höra att en fruktansvärd hagelby dragit fram över Ystad. Man får tacka vädergudarna för att vi undslapp den.

 

Mycket märklig bild! Den är fullständigt naturtrogen och inte manipulerad med ett enda dugg. Det var som om nån lyste från himlen med en vansinnigt stark ficklampa, mitt i natten, rakt ner på den här plätten och fick den att bada i ett vintervitt sken. Prata om kontraster!

 

Natten kom smygandes medan vi satt i glada och trevliga vänners lag och njöt av kaffe och en överjordiskt god wienerlängd (tror jag att det var). Vi måste bryta upp och gå ombord på Mimmi Pigg, som susade iväg till Ystad på lätta vingar.

Har Anita Ekberg verkligen inte varit i Bösarp???

Fixaronsdag

 

Nyss hemkommen från Tomelilla skriver jag detta. Leo behövde nån sorts lack till bilen och det hittade han. Turen stod honom bi när han fick syn på en hel hög av solisar på en ställning. Först stod han som handfallen och tittade som en velpotta på dom. Sen överlät han åt mej att se ut ett par som skulle passa honom.

 

Gör alla kvinnor såhär med sina män? Jag menar, väljer klatschiga kalsonger, kollar att strumporna är hela, lägger fram en haklapp åt spillkråkan, rättar till tröjan över ryggen där den korvat sej och viker ihop och stoppar tillbaka kapuschongen i jackan efter utegång osv?

 

Jag hade också lite tur som hittade en ganska fin matta till köket. Alla mina trasmattor går sönder i trasor efter en tvätt. Dom gör verkligen skäl för namnet. Eller också krymper dom till att passa ett dockskåp. Får se om jag ska lyckas behålla storleken denna gång. Annars får jag göra som Alice i underlandet – förminska mej och köpa mej ett dockskåp.

Idag har jag utfört ett stordåd. En av mina stora persienner hade pajat. Den där kraftigare “tråden” hade gått av och jag såg framför mej hur pengarna sprang iväg om jag skulle ta hem nån som skulle fixa den åt mej. Men man är väl slug! En stege, en stoppnål och lite flinka fingrar så var det kirrat. Allt går om man bara vill!

 

Lite skämmigt är det att ha trasiga persienner så det blev ingen bild på den och nån mening med att fota en lagad tyckte jag inte var särskilt meningsfullt. Istället visar jag hur en bonde har snirklat till det på sin åker. Det var disigt i luften och väldigt blåsigt, så det blev som det blev.

Lika snirkligt som mina hjärnvindlingar…med tankegroddar.

Tjugo grader underbart.

 

Medan det fortfarande var en varm och solig dag, passade vi på att åka till Svaneholms slott. Invid slottet ligger en sjö och den har det överraskande namnet Svaneholmssjön. Det kan vara bra att veta om man skulle vilja fiska nån gång, för den lär vara fiskarens våta dröm. Och visst fanns där fiskare.

 

Här kan man få upp bland annat abborre, gädda, mört och gossen ruda. Ingen av dom visade sej för oss dock. Det är inte bara fiskarna som blir våta och upphetsade av dom sumpiga markerna intill sjön. Här kokade vattnet av parande grodor och ljudet av kväkandet var starkt. Leo trodde först att det var moppetävling i närheten.

 

Här är tre av mopparna. Dom tar igen sej en liten stund och pustar ut innan nästa serenad ska starta. Det guppar fullt av grodägg, eller om det kallas grodrom, i den grunda delen av sjön. Honorna blir anfallna av hur många gubbs som helst och har svårt att hålla huvudet ovanför vattenbrynet.

 

I slottsparken hade kastanjen redan börjat slå ut. Folk låg på filtar och njöt eller satt med sitt kaffe och tänkte goda tankar om framtiden, inbillar jag mej. Denna dagen var det läge för det i alla fall. Vi gick runt sjön och hörde alla möjliga fåglar som kvickt gömde sej så fort vi närmade oss.

 

Den här kände jag igen, men han tyckte också att jag var för närgången och tog till flykten. Vilken dum gås! Undrar om han väntade på en groda. Eller möjligen en flörtig liten mört. Kom att tänka på skrovmål. Kan inte vara mycket att tugga i sej på ett skrov…

 

Ding-dång! Klockan slog tre och nu hade vi fått nog med syre i lungorna. Fast det fanns kanske något man kunde plåta på hemvägen, tyckte Leo, och tog omvägen över småländska gränsen för säkerhets skull. Och där kom sockerdippen farandes.

 

Men fick han inte rätt ändå?! En tofsvipa! Men då var vi nästan hemma och hade sparkat av oss skorna. Konstigt nog var Leo inte alls lika intresserad av “ripan” (Leos benämning av ovanstående fågel). Ja, jag lär mej väl nån gång.

Tacka vet jag u-svängar!

Letar efter nåt på B

 

Nu blir det ljust tidigt och kolle kvittrar glatt utanför fönstret. Duvan försöker också med sitt hå-håå-hå, hå-hå, men det kan jag vara utan. Redan igår hade vi bestämt vad vi skulle göra och det var ju bra, om vi nu bara hade kommit ihåg vad vi bestämt på morgonkulan. Det enda jag minns var att det började på B.

 

Lite frukost innanför västen och sen kom det – Backåkra. På våren brukar det digna av backsippor överallt på denna storslagna plats. Värmen har kommit och vi packade ner kaffe och dom två små kokostopparna som blev över efter att Leo hittat dom i skåpet och oemotståndligt satt tänderna i två av dom fyra kvarvarande.

 

Här är kokostoppsmannen i egen hög person! Tänkte att det kunde vara bra att visa hur han ser ut så ni håller koll på alla kokostoppar ni har innan dom hamnat i gapet på gottegrisen. Bakom honom skymtar “muren” till Pax-monumentet. Det var där vi intog dom resterande kokostopparna…tvååå till antalet.

 

Som det kvittrade i tallskogen, men var fåglarna var blev en svårare nöt att knäcka. Hacke var där, det såg vi. En massa citronfjärilar fladdrade omkring oss, men ville inte sitta ned för bildtagning. Men det bästa av allt var att vi var själva, utan en massa människor som störde friden denna varma och alldeles ljuvliga dag

 

Äntligen hittade vi backsipporna. Jag hade turen att få ett par humlor samtidigt. Nammi-nam! Det såg för härligt ut. Ungefär som att dom dykt rakt ner i varsin syltburk. Detta hemlighöll jag för Leo, annars hade han börjat tävla om den godaste kokos…hrm…backsippan.

 

Dags för hemfärd. På stranden fanns massor av spår efter vad-det-nu-var. Jag hamnade direkt i Muminlandet och såg tofslor och vifslor omkring mej. Och jag tror det var några hafslor också. Vågorna slog förnöjt mot den blöta sanden och lämnade fina, ojämna ränder efter sej. Så fint vi har det! Man har mycket att vara tacksam för!!!

Fast jag hade gärna velat ha en kokostopp till…