Jag har lite funderingar omkring det där med kramar. Man kan förstås ha olika skäl till varför man kramas. Gemenskap och närhet är grundläggande, för inte kramar man en folkilsken hund. Det händer då och då när man kramar nån att den andra förvandlas till en lyktstolpe. Utan armar. Då är jag glad att jag inte ser ansiktsuttrycket på ”stolpskottet”. Det som inte dödar, det härdar…
Kvinnor kramar kvinnor på ett särskilt sätt. Det blir som ett kvitto på att man duger och finns kvar som en god vän. Varför män kramas och HUR dom kramar andra män är en formidabel uppvisning i hur obekvämt det är att ha nån inpå sej av samma kön. Helst lägger man sina armar över bröstkorgen som skydd och framför allt putar man ut med baken så att inga vitala delar ska nudda den andre.
I fotbollsvärlden är däremot ALLT tillåtet. Från täta gruppkramar till att hänga på ryggen eller att hoppa upp i famnen och visa glädje och uppskattning. Jag försöker se en match framför mej där laguppställningen består av lyktstolpar. Nä, det gick ju inte så bra. Klonk!
I själva kramen kan det hända att man fastnar i varandras öron. Av nån anledning gillar jag inte det. Osensuellt! Det får mej att fundera över om den andra har tvättat sej bakom öronen. Det kan faktiskt lukta rätt illa där har jag märkt. Gammal fårost eller kanske Gamle Ole.
Jag vill inte gärna lägga mitt huvud öra mot öra heller. Vad vet man vad man kan få höra? Tänk dej en främmande man (Gamle Ole?) med öron fulla av borst, som sticker ut och är dekorerade med gamla hudflagor. Bland borsten kryllar det av öronkvalster och Gud vet vad dom har att berätta. Därför garderar jag mej med öronskydd när Ole kommer och när Ole går.
Nä, nu går jag! Okramad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar