Det var en sån där kvav, varm natt då det kändes som man skulle kvävas om inte fönstret var öppet. Vid fyratiden började det blåsa nåt kopiöst och nåt stod och slog i draget. Tusan också! Det var bara att gå upp och stänga fönstret. Jag la mej tillrätta igen, men det hann bara gå nån minut innan jag hörde ett envist iiiii-nande intill mitt öra. En myggrackare!
Jag drog täcket över huvudet och till följd av det fick jag snart svårt att andas och började bli vanvettigt varm. I min iver att få somna om bestämde sej min hjärna för att det nog bara var en tillfällighet att myggan råkat hitta mej, så bort med täcket och sen intagande av en ny sovposition. Ahhh!
Hann bara glida in i nåt dvalaliknade tillstånd när iiiii-nandet ånyo nådde mitt öra. Irriterat började jag flaxa vilt med armarna, men insåg att det aldrig skulle hjälpa. Dags att göra nåt! Upp och jaga mygg! Inga mygg i sikte! Vad göra? Jag orkade inte leka kurragömma, så jag beslöt att låta lampan vara tänd.
Jodå, det hjälpte att hålla myggan borta, men inte mej att somna om. Satte mej upp i sängen och såg mej omkring. Och vad får jag se? En idiotstor, långbent spindel var på väg nerför väggen mot min huvudkudde! Nähä du, det ska vi nog bli två om. Så rusade jag ut i köket och hämtade en glasburk och fångade in spindeln. Plättlätt!
Nu dök det upp ett annat problem. Skulle jag slänga ut den genom fönstret och släppa in 20 000 myggor eller helt enkelt dumpa den i trapphuset? Det fick bli fönstret och genast fick jag skuldkänslor när jag såg spindeln streta i vinden. Igen med fönstret! Nu hade det gått en timme av förlorad sömn, men trots ljuset från lampan så somnade jag till slut.
Det var väl då den lille fan lyckades få sej en slurk blod, för på morgonen såg jag en röd, liten bula på mitt ena knä.
Klia, klia, klia!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar