Jag kan inte låta bli att undra vad det är för kul att springa omkring och jaga en boll. Att hundar gör det, kan jag mycket väl förstå. Men dom kan lika gärna rusa efter en pinne. Ja, det är säkert. Jag har sett det med egna ögon. Min katt gillar också sånt som rör sej, men han förvandlar allt rullande till en fiktiv mus. Med framgång!
Nu är det ju såhär att tv-kanalerna naturligtvis tjänar multum på alla fotbollsgalningar, som sitter som klistrade i timmar, dagar och veckor framför tv:n och vore det inte för ölen och chipsen så skulle dom förmodligen svälta, såvida dom inte har en uppoffrande hustru eller flickvän som håller dom vid liv.
Tv:n fungerar ungefär som modeaffärerna eller vice versa – man vänder sej till dom som konsumerar mest. När man uppnått en viss ålder slutar modeindustrin tillverka kläder för mogna kvinnor och bedagade äldre män. Det är därför man ser gubbar med öronlappskepsar och gamla tanter med vadderade filttofflor i storlek ”för stora”. Inget fel i det, för det finns ju inget annat.
Nå, i den åldern är det dags att åter börja kolla på barnkanalen. Som skumögd behöver man inte läsa texten för det är alltid nån som redan läser den svenska översättningen. Värre är det förstås om man har vax i lurarna. I det fallet förstår man inte att rösterna kommer från grannen, som har blivit skogstokig av den höga volymen.
Tv:n brakade in i våra liv i slutet på 50-talet med Andy Pandy och Bröderna Cartwright. I svartvitt. Det fanns bara en kanal och jag tror att det inte ens var några sändningar på onsdagarna. Idag skulle det bli ett herrans liv om tv:n dog, mobiltelefonen laddade ur eller radion fick sändningsstörningar i fel ögonblick. Och hur många kanaler finns det inte att välja på? Seriöst?!
Nä, man kanske skulle ut och kicka boll lite. I filttofflorna. Och kepsen för säkerhets skull…
Tror jag har en badboll nånstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar