Denna dag kommer nog aldrig att leva upp till den yra man har den 17:de maj i Norge. Här i lilla Ystad hade man ett fullspäckat program med uppvisning av Friskis & Svettis bland annat, men jag var svettig redan av att kryssa mej fram mellan alla stånd och tillströmmande människor. Jag tog bakvägen hem igen och hämtade min cykel.
Som vanligt det senaste året har min cykel inte stått kvar på den plats jag lämnat den. Han (jag vet att det är en HAN!) som roar sej genom att lyfta runt låsta cyklar på detta sätt borde skämmas för sitt barnsliga beteende. Nåja, Bettan och jag rullade iväg till affären.
Utanför butiken sålde dom jordgubbar – Tollarpsgubbar, minsann! Jag rafsade snabbt åt mej mina varor och kastade mej sen glupskt över en kartong gubbar. Längtans goda! Finns det nånting som slår dom första, söta, svenska jordgubbarna? Det är så det drar längst bak i käkarna.
Väl hemma igen kollade jag på en sävlig, men absolut ljuvlig film om en gammal man, som bodde alldeles ensam i sin stuga i skogsbrynet. Man fick följa honom i ett år, men inte i samma takt, hehehe. En kväll när det var ljumt och stjärnklart, eldade han i sin utekamin (eller vad man kan kalla det) för att värma vatten som han sen hällde i badkaret som stod ute på gårdsplanen.
Det hade blivit ganska så mörkt när han klädde av sej naken och gled ner i det varma vattnet. Där låg han och tittade upp mot stjärnorna som glimmade som små diamanter emot honom. Det var allt annat än att sitta i timtal och glo på tv. Förresten tv hade han ingen. Bara en radio. Och en vedspis.
Och potatis som han sått för hela årets behov. Inte ett ljud sa han. Bara skrapandet från spadens hackande i jorden och grepen när han skulle få upp sin potatis, liens svischande i det höga gräset och bankandet från släggan när han drämde ner stöttorna till hässjan i backen. Det är verkligen att leva mitt i nuet.
Själv skulle jag blivit knäpp efter några dar, tror jag…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar