Min barndoms mystiska pyssel får mej att riktigt skämmas ibland. Det gör naturligtvis att jag sorterar ut bitar ur det förgångna och lägger större vikt vid det som var bättre eller till och med var riktigt bra. Som barn har man inte grepp om pengar eller att nån måste ta rätt på det man ställt till med. Jag skyller på att jag var mycket av en pojkflicka.
Och vad var det då som var så skämmigt? Jo, jag hade kommit på att ekollon var utmärkta att rita med. Inte på gatorna eller trottoarerna, utan på husfasaderna. Har man nånsin hört på maken!!! Hur jag kom på det har helt fallit ur minnet, men jag minns med största obehag hur jag sen fick stå och skrubba livet ur mej för att få bort den envisa ekollonfärgen, medan husägarna stod bredvid och gormade som besatta.
Värre var det nog i den trappuppgång där jag också höll till med min ekollongraffiti. Ingen kom på mej i mitt konstnärliga utövande och fantasin flödade som aldrig förr. Vad är ett ritblock mot en hel trappuppgångsvägg? Tänk om det funnits ekollon i olika färger! Jag hade förmodligen blivit världskändis…
Det där riktigt braiga kom lite senare, men det är mera en bedrift som fick min farsa att hålla tyst. Om man har en konstnärlig ådra så ritar man hellre än fördjupar sej i historieböckerna. Vem orkar hålla reda på alla kungar och deras eviga krig? För att inte tala om rabblandet av årtal som ingen människa har nån nytta av.
Men den HÄR gången hade jag gruffat och gnällt högljutt om ett förestående prov. Min farsa, som redan innan tyckte jag hade en hönshjärna, skällde och grälade på mej för att jag inte satt hukad över läxorna, fick sej en rejäl läxa när jag sen kom hem med högsta betyget på det provet!
Japp, så gick det med det ekollonet! Är det inte hårresande, så säg…
PS. Apropå kungar så har jag lyckats skrämma “brallorna” av ovanstående (han på bilden) en gång, men då var jag lite äldre, men inte för den sakens skull förståndigare. Om det ska jag berätta vid ett senare tillfälle om någon vill veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar