När jag funderade över vad jag skulle skriva om, bestämde jag mej för att låtsas mumla. Då skulle det låta ungefär såhär: Mummel mummel mummelimummel. Mummel mummel…osv. När jag sen plockat fram bilderna jag tagit idag insåg jag att mumlandet inte skulle göra bilderna rättvisa. Vi kör det vanliga kraxandet istället.
Nu står inte längre blåsippan ensam ute i backarna. Vitsippor har jag sett massor, men för gulsippan var det premiär. Just den här växte bland brännässlor och såklart brände jag mej när jag vevade till med handen över marken där jag satt på huk för att föreviga min solgula fångst.
Intill ett litet vattendrag hade det varit kalas. Fjäderansamlingen skvallrade om att det inte varit nån gigantisk pippi precis. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva så jag tar till lite mummelimummel och gnepprar över att jag inte vet vad för sorts fågel som fallit offer för en glada eller vråk. Fast egentligen vill jag inte veta det.
Gömslet. Lika fint alla årstider. Har man tur kan man få se fåglar man aldrig ser annars och framför allt höra dom. Den på den här bilden tillhör transläktet och den känner jag igen på mils avstånd. Och en sak är säker, där går näbben för jämnan. Man behöver inte ens leta efter den. Man blir snarare förföljd…
Ett svamputskott av något slag som jag inte alls känner till och det behövs inte heller. Den satt så fint där som en Barbapappa, med näsan intryckt i barken. Han kanske har pollenallergi eller också tycker han att det luktar särskilt gott om gamla stammar. Nävergodis!
På hemvägen tog vi det lugnt och körde i sakta mak. Plötsligt rusar en hel hop dovhjortar ut på vägen och över på andra sidan, rakt in i en skog. Några tog det lite mer försiktigt och tittade först åt vänster och sen åt höger och sen på mej. Perfekt! Klick!
Slutligen en underbar syn – rapsen har börjat blomma! Jag tror jag dånar!
Det är Skåne det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar