Varmaste dagen hittills i år. Här behövdes minsann inga jackor på, MEN man såg en och annan med vinterjacka, mössa och halsduk. Då måste man vara väldigt, väldigt frusen. Påsken är över och vägarna var nästan tomma när vi körde till Övedskloster. Så grööönt det blivit bara på några få dagar. Och varmt! Och skönt! Och en massa annat!
Just den här tiden vill man att det ska gå långsamt så man hinner med. Björken har inte längre musöron, boken har skira blad och magnoliorna blommar för fullt. Man får skutt i benen och vill bara sjunga för full hals: “Sooommar, sommar och sol, havet och vinden och doft av kaprifoool…!
Vid Vombsjön kunde jag inte låta bli att kasta av mej strumpor och skor och ställa mej i vattnet, men bara i några minuter. Det började ila ganska snart i fossingarna. Sanden var inbjudande varm och skön. En barnfamilj kom ner till stranden fullastade med badprylar och fjärilshåvar. Dom hade allaredan badat, sa dom. Hupp!
Nu när träden grönskar blir det svårt att se småfåglarna i träden. Man får koncentrera sej på dom stora istället. Det vimlar fortfarande av gäss på land och i luften. Och kärlekskranka är dom hela bunten. Jag såg massor av aurorafjärilar också och hur kärlekskranka dom var vågar jag inte ens berätta. Men jag kan viska…spsskst och stvssstc…
Raskt hoppar jag vidare till alpackorna på slottet. Gulliga djur med megastora ögon. Om deras kärleksliv vet jag intet, men att dom gnabbades med varandra, det vet jag. Dom såg ut som dom pussades, men jag tror snarare att dom bet tag i örsnibbar och kinder. Kärleksbett kanske.
Nästa gång vi beger oss ut i det gröna ska vi vandra utmed den Filosofiska gången. Undrar om det blir djuplodande? Men en gång är ju ingen gång, sägs det…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar