Det var onsdag och dom hade lovat ett fantastiskt väder. Jag längtade efter att få gå och röra mej fysiskt och inte bara ta mej till en plats med bil och sen smågå i omgivningarna vid målet. Så då fick det bli Vattenriket i Kristianstad. Men Guuud, vad bilar det var i den stan och alla verkade leta efter en parkeringsplats på dom smala gatorna.
Det tog inte lång stund förrän vi insåg att det var en omöjlighet att parkera i närheten av matstället vi skulle till först, så vi tog oss till Tivoliparken. Parkering i en timme för tio kronor. Som hittat! Tillbaka in i smeten och kasta i oss gomaten. Vi lyckades få några minuter tillgodo…inte illa pinkat!
Bebe fick stå vid Kanalhuset och där får man numera bara parkera i max två timmar. Det måste vara en tidsoptimist som bestämt det. Här påbörjade vi vandringen längs Linnérundan, som så många gånger förr. Det motsvarar den blå sträckningen på kartan. Är man VÄLDIGT rask i benen och inte stannar upp en enda gång så KANSKE man hinner runt på två timmar.
Början av vandringen är lite träskliknande. Det surrar av småfåglar överallt och har man tur får man se vem det är som kvittrar. Pust och stånk! Varmt idag! Jackorna åkte av och ärmarna kavlades upp. Ofta träffar man på folk på vägen som man kan tjattra lite med. Enkelt och lättsamt.
Sälgen är utblommad för länge sen i Ystad. Här var den något senare. Vad hände mer på vägen? Ja, vi gick och vi gick och vi gick. Och sen gick vi lite till. När vi kommit halvvägs hörde vi fasanerna skrika, skråla, skräna eller hur man nu tycker att dom låter. Svarta fasaner! Dom jag sett brukar vara brunspräckliga, men dom här var magnifika.
Jag ville ta bästa bilden ever, så jag följde efter den. En hund stod och skällde i närheten, så jag skulle nog inte lyckas. Jag gav mej inte. Leo stannade kvar på gångstigen och jag drog mej längre och längre bort på ängen. Hunden kom närmre. Och vad får jag se då?
En råbock står och betar helt orädd och verkar bara ha observerat den lilla fasanen. Jättemärkligt! Vilket supertillfälle att fota ifred, ja, om det inte var för den ettriga jycken som tog sej allt närmre. Till slut fick jag nog och vände mej mot hunden och vrålade att den skulle ge sej iväg hem. Vilken respekt jag måtte ha, för han vände och lufsade iväg. Tyvärr gjorde råbocken detsamma…
Leo börjar å sin sida närma sej lite smått och då insåg jag att loppet var kört. Men jag var nöjd med mitt kap och sa ingenting till Leo. Resten av vägen mot Naturrum är inte så upphetsande, men värmen hade tagit ut sin rätt. Vi hade lätt kunnat slänga oss i kanalen och sörpla i oss halva innanhavet, men tiden hindrade oss.
Utpumpade tog vi oss till bilen. Behöver jag säga att dom två timmarna passerats med råge? Vi har alltså gått i Vattenriket och var så törstiga så det dammade. Vilken paradox! Så vad göra? Jo, vi stack till Smulan i Brösarp och hällde i oss juice…
Klunk…klunk…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar