Leo ska snart resa hem till Stockholm igen och sen dröjer det innan han kommer tillbaka. Därför fick det bli en långvandring på Drakamöllan för femtioelfte gången. Nu är det en sån där skimrande, fluffig grönska och solen ger färg åt vinterbleka kinder.
Vem blir inte nyfiken på vad som döljer sej bakom träden? Det har jag berättat förut, så det hoppar jag över denna gång. Vi passerar detta paradis och ger oss upp på heden påhejade av hackspettar, sädesärlor, bofinkar och en massa annat obestämbart.
Den skira grönskan är luden! Nu är det bevisat. Våren är inte alls len som en barnrumpa. Den är luden som kinden på en tonårskille i målbrottet. Så detta är typiska målbrottsblad i sin gröna ungdom. Det var väl en strålande och målande beskrivning?
Jag får nog bannor för att jag skriver att det var mycket stånk och stön för att ta sej upp för branta backar. Trots ansträngningen tyckte gubben att det var värt att NÄSTAN fälla en tår. Ja, det är ju så himmelskt vackert, så vem som helst kan få gåshud.
Vandringen är lång. Inte fööör lång, men det tar onekligen ett tag att ta sej runt utmed leden. Nedför går lättast – hmmm. Inget stånkande i alla fall. Men vi ska ta oss ner dit där det andra paret redan hunnit. Ser nästan ut som en vandring i dom svenska fjällen .
Åååh, där är den lilla pölen! Inte långt kvar till stamstället då. Där får man sitta och pusta ut lite. Några granna fjärilar fladdrar förbi. Klövar har gjort avtryck i marken efter hjort eller kanske vildsvin och pluttar efter hästarna i dalen. Hästar? Här?
Tänk vad mossa på en stenmur kan vara vacker! I det här läget tycker jag det är synd att vi nästan är framme där vi startade. Jag kunde nog ha traskat runt en gång till. Det skriver jag bara för att jag inte behöver göra det och Leo var ju slut nästan innan vi började vandringen…
Titta bara! Här sitter han som en annan patron och jäser på den alltmer murknade stammen. Han hittar raskt en perfekt plats för sin busschaufförsbak att placera sej på. Jag gick runt några varv, men stamstället hade blivit Leo-stället. Lotta fick ståplats.
Han föreslog att jag kunde slå mej ner på den här sittpinnen. Nej, det gjorde han inte. Det gjorde jag själv och så fick vi garva lite rått åt det opassande skämtet. Annars fanns det gott om sittpinnar. Inte för att jag räknade dom, men dom skulle räckt till en hel skolklass, tror jag.
Och här kommer dom i full tult eller galopp eller vad det nu är hästar gör när dom springer. Islandshästar! Fulla av liv och rörelse. Och faktum var att dom springer på marker dom inte får vara på. Dom bus-springer alltså. Maskrosbladen hägrar där framme och sen fnyser dom åt resten.
Men där står ju Bebe och väntar! Vi ska bara ta oss förbi sprakfålarna och prata med dom en stund innan vi drar oss hemåt igen. Det är svårt att skiljas från ett sån här makalöst ställe. Ett riktigt INDIANSTÄLLE. Där anden får ro.
Hej då, lilla Rufsen-tufsen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar