Blöt vandring i Benestads backar

 

Sista dagen i april med sommarvärme och den utnyttjades till fullo. I morgon drar en kallfront in och så ska det bara vara när man ska stå i timmar och blänga på en brasa. Nåja, Benestads backar är alltid lockande, så vi styrde kosan dit. Där i dom översta våtmarkerna trodde vi att det skulle vara torrt vid det här laget, men där bedrog vi oss grundligt. Vi klättrade och gled, grisade ner oss och låg på alla fyra för att fota gullvivor och annat krytt.

 

 

Här går vägen ner till dalen, men om man kommer upp från dalen just här, står man i en kohage och det innebär sånt där piggigt stängsel (taggtråd, heter det visst), som man får krypa under med risk för randig rygg eller tar beslutet att riva sönder byxorna genom att försöka forcera den övre hajtandsraden. Alternativet att gå tillbaka över träsket finns ju naturligtvis också.

 

 

Helskinnade med hela brallor och utan minsta rivsår tog vi oss opp, opp, opp på kullens allra högsta topp, topp, topp. Allt som hände mellan vi ställde Bebe på parkeringen och tills vi stod här, vill ingen människa veta. Vi var nämligen mest sura. Ja, om fötterna alltså…

 

 

Men sen kom glädjedansen, soldansen, frihetsdansen, surdansen, magdansen eller vad tusan det nu var för dans. Det gloppade om skorna på Leo när han skuttade runt som en elefant på väg ner från slänten. Ja men, är det inte härligt, så säg? Han sa att han skulle köpa sedlar för pengarna så han kunde flyga… Ja, jisses!

 

 

Själv landade jag i maskrosåkern och jeansen som redan var fläckiga av jord fick nya, runda, lite guldfärgade mönster av alla maskrosor jag rullat runt i på jakt efter den här snitsiga bilden. Vad gör man inte för konsten?

 

 

Knorr, gruffel, mjörr! Det betyder att klockan är dags för att käka middag och det var hög tid att bestämma nåt ätbart. Under tiden passerade vi Baldringe kyrka som låg så vackert inbäddad i rapsen. Rips, raps, fillibom, bom, bom…

ICA nästa!

Sommarvärme i Drakamöllan

 

Leo ska snart resa hem till Stockholm igen och sen dröjer det innan han kommer tillbaka. Därför fick det bli en långvandring på Drakamöllan för femtioelfte gången. Nu är det en sån där skimrande, fluffig grönska och solen ger färg åt vinterbleka kinder.

 

 

Vem blir inte nyfiken på vad som döljer sej bakom träden? Det har jag berättat förut, så det hoppar jag över denna gång. Vi passerar detta paradis och ger oss upp på heden påhejade av hackspettar, sädesärlor, bofinkar och en massa annat obestämbart.

 

 

Den skira grönskan är luden! Nu är det bevisat. Våren är inte alls len som en barnrumpa. Den är luden som kinden på en tonårskille i målbrottet. Så detta är typiska målbrottsblad i sin gröna ungdom. Det var väl en strålande och målande beskrivning?

 

 

Jag får nog bannor för att jag skriver att det var mycket stånk och stön för att ta sej upp för branta backar. Trots ansträngningen tyckte gubben att det var värt att NÄSTAN fälla en tår. Ja, det är ju så himmelskt vackert, så vem som helst kan få gåshud.

 

 

Vandringen är lång. Inte fööör lång, men det tar onekligen ett tag att ta sej runt utmed leden. Nedför går lättast – hmmm. Inget stånkande i alla fall. Men vi ska ta oss ner dit där det andra paret redan hunnit. Ser nästan ut som en vandring i dom svenska fjällen .

 

 

Åååh, där är den lilla pölen! Inte långt kvar till stamstället då. Där får man sitta och pusta ut lite. Några granna fjärilar fladdrar förbi. Klövar har gjort avtryck i marken efter hjort eller kanske vildsvin och pluttar efter hästarna i dalen. Hästar? Här?

 

 

Tänk vad mossa på en stenmur kan vara vacker! I det här läget tycker jag det är synd att vi nästan är framme där vi startade. Jag kunde nog ha traskat runt en gång till. Det skriver jag bara för att jag inte behöver göra det och Leo var ju slut nästan innan vi började vandringen…

 

 

Titta bara! Här sitter han som en annan patron och jäser på den alltmer murknade stammen. Han hittar raskt en perfekt plats för sin busschaufförsbak att placera sej på. Jag gick runt några varv, men stamstället hade blivit Leo-stället. Lotta fick ståplats.

 

 

Han föreslog att jag kunde slå mej ner på den här sittpinnen. Nej, det gjorde han inte. Det gjorde jag själv och så fick vi garva lite rått åt det opassande skämtet. Annars fanns det gott om sittpinnar. Inte för att jag räknade dom, men dom skulle räckt till en hel skolklass, tror jag.

 

 

Och här kommer dom i full tult eller galopp eller vad det nu är hästar gör när dom springer. Islandshästar! Fulla av liv och rörelse. Och faktum var att dom springer på marker dom inte får vara på. Dom bus-springer alltså. Maskrosbladen hägrar där framme och sen fnyser dom åt resten.

 

 

Men där står ju Bebe och väntar! Vi ska bara ta oss förbi sprakfålarna och prata med dom en stund innan vi drar oss hemåt igen. Det är svårt att skiljas från ett sån här makalöst ställe. Ett riktigt INDIANSTÄLLE. Där anden får ro.

 

 

Hej då, lilla Rufsen-tufsen!

Sommaren står på tröskeln

 

Varmaste dagen hittills i år. Här behövdes minsann inga jackor på, MEN man såg en och annan med vinterjacka, mössa och halsduk. Då måste man vara väldigt, väldigt frusen. Påsken är över och vägarna var nästan tomma när vi körde till Övedskloster. Så grööönt det blivit bara på några få dagar. Och varmt! Och skönt! Och en massa annat!

 

 

Just den här tiden vill man att det ska gå långsamt så man hinner med. Björken har inte längre musöron, boken har skira blad och magnoliorna blommar för fullt. Man får skutt i benen och vill bara sjunga för full hals: “Sooommar, sommar och sol, havet och vinden och doft av kaprifoool…!

 

 

Vid Vombsjön kunde jag inte låta bli att kasta av mej strumpor och skor och ställa mej i vattnet, men bara i några minuter. Det började ila ganska snart i fossingarna. Sanden var inbjudande varm och skön. En barnfamilj kom ner till stranden fullastade med badprylar och fjärilshåvar. Dom hade allaredan badat, sa dom. Hupp!

 

 

Nu när träden grönskar blir det svårt att se småfåglarna i träden. Man får koncentrera sej på dom stora istället. Det vimlar fortfarande av gäss på land och i luften. Och kärlekskranka är dom hela bunten. Jag såg massor av aurorafjärilar också och hur kärlekskranka dom var vågar jag inte ens berätta. Men jag kan viska…spsskst och stvssstc…

 

 

Raskt hoppar jag vidare till alpackorna på slottet. Gulliga djur med megastora ögon. Om deras kärleksliv vet jag intet, men att dom gnabbades med varandra, det vet jag. Dom såg ut som dom pussades, men jag tror snarare att dom bet tag i örsnibbar och kinder. Kärleksbett kanske.

 

 

Nästa gång vi beger oss ut i det gröna ska vi vandra utmed den Filosofiska gången. Undrar om det blir djuplodande? Men en gång är ju ingen gång, sägs det…

Påskens Konstrunda

 

Eller Konstrundan som kom av sej alldeles. Adressen hade vi klart för oss, men platsen? Ja, nånstans. Det hade ju varit smart att ta med sej mobilen, för den gör liksom ingen större nytta där den ligger hemma på köksbordet. Vi köpte en vetelängd och satte oss nere vid Vårhallarna och gottade oss i solen i väntan på att idéerna skulle komma seglande.

 

 

Utsikten kunde man ju inte klaga på. Sanden här är väldigt speciell. Den ser ut som krossat råsocker, rödaktig. Inte alls sådär mjuk, vit och finkornig som i Ystad. Dagen var härligt varm och solig, lite blåsig kanske och vågorna gick höga. Riktigt, riktigt höga till och med. Det skummade friskt på stranden.

 

 

Våg på våg på våg. Detta måste ju memoreras, dokumenteras och förevigas i den lilla plastlådan kallad dator. Det är ju jättekul, men hur många skvättande bilder finns inte där redan. Det blir till att rensa igen för femtielfte gången. Sen går vi ut och hittar en ny intressant våg att avbilda. Tyvärr får man inte med sej bruset…

 

 

Splatt! Där satt den! Men nu får det väl räcka! Jajaja, vi skulle ju kolla på konst! In i bilen och iväg norröver. Vi hann inte så himla långt förrän det dök upp ett bageri på en riktig sådär lantlig gård, som man bara sett i sagoböcker. Kom vi ut med nåt eller? Såklart! Leo köpte ett frasigt bröd och jag den sötaste lilla tekannan ever.

 

 

Konsten blev lite konstig dock. Vi hittade inte dit vi skulle, men jag hittade egen konst. Tycker den står sej rätt bra i konkurrensen. Jag kallar den “Vad gapar du om?”. Det är sån konst jag sparar på – gapande minoriteter, där ljudet liksom fastnar på vägen. Det skulle möjligen kunna bli en stunds hicka, men inte mer.

 

 

Och vips var vi på Glimmebodagården! Här är det som det alltid har varit, förutom att det just denna påskdag var några försäljare där, som ville kränga calvadosmarinerad hjortkorv, handgjorda silversmycken och hemvävda trasmattor. Det är konst det med och har minsann sin prislapp.

 

 

Vi satte oss i backen och tittade ut över en helt annan nejd denna gång. Kullar som böljade som havet. Enastående, skulle man kunna säga, efter alla konstens regler.

En an e så go som en an…

Mina eviga funderingar

 

Leo gick just ut för att cykla till affären och köpa mjölk. Är det nåt som går åt i det här huset så är det mjölk. Innan han stängde dörren sa han att han skulle passa på att känna på vädret samtidigt. Känna på vädret?! Men är inte det konstigt? Jag får inte glömma bort att fråga när han kommer tillbaka om det verkligen GÅR att känna på nåt så subtilt som väder…

 

 

Det tog ett tag innan jag somnade på påskkärringsdagen – denna hedniska ritual. Vad har häxor med påsk att göra? Vad har ägg med påsk att göra? Påskkärringarna kommer ju från 1600-talet och det är ju minst 1 500 år efter Kristus. Och den mat som serverades vid djävulens gästabud var allt annat än sill och ägg. Nä, läckerheter som grodor, ormar och paddor stod på den menyn.

 

 

För att skrämma iväg häxorna tände man eldar och sköt med gevär. Det märks även idag genom påskbrasor, valborgsmässobål/majbrasor och påsksmällare. Det räcker med ris, tycker jag. Och då kommer vi osökt in på nästa hedniska händelse: Valborgsmässoelden. Hur kristen är den? För det första så är det en hednisk högtid från Tyskland. Och för det andra var det DÅ man trodde att häxorna red på kvastar eller getabockar till de gamla offerplatserna. Vilken gudalik sammanblandning!

 

 

Summa summarum av mina krumbuktande funderingar är att påsken inte alls är en andlig och inåtvänd företeelse. Den är jättehednisk. Man offrar lamm och sill och sköljer ner med stora mängder vikingabrygd. Sen rumlar vi om och utstöter gutturala strupläten, medan månen sakta sänker sej i horisonten. Så vackert!

 

 

Jag frågade Leo om han hade känt på vädret. Konstigt, men jag fick bara ett fnissande till svar. För att sen smita undan en massan följdfrågor sa han att det var sååå fint ute och att det nog vore lite trevligt att ta en tur på Österlen och kolla på Konstrundan. Just nu undrar jag vem av oss som är mest fundersam… Apropå väder. Nu ska jag vädra mina sängkläder (som om min säng har kläder på sej!!!!).

En riktigt Glad Påsk önskar jag alla mina läsare och må solen lysa över Eder, denna välsignade helg! Amen och skåååål!

På långvandring

 

Det var onsdag och dom hade lovat ett fantastiskt väder. Jag längtade efter att få gå och röra mej fysiskt och inte bara ta mej till en plats med bil och sen smågå i omgivningarna vid målet. Så då fick det bli Vattenriket i Kristianstad. Men Guuud, vad bilar det var i den stan och alla verkade leta efter en parkeringsplats på dom smala gatorna.

 

 

Det tog inte lång stund förrän vi insåg att det var en omöjlighet att parkera i närheten av matstället vi skulle till först, så vi tog oss till Tivoliparken. Parkering i en timme för tio kronor. Som hittat! Tillbaka in i smeten och kasta i oss gomaten. Vi lyckades få några minuter tillgodo…inte illa pinkat!

 

 

Bebe fick stå vid Kanalhuset och där får man numera bara parkera i max två timmar. Det måste vara en tidsoptimist som bestämt det. Här påbörjade vi vandringen längs Linnérundan, som så många gånger förr. Det motsvarar den blå sträckningen på kartan. Är man VÄLDIGT rask i benen och inte stannar upp en enda gång så KANSKE man hinner runt på två timmar.

 

 

Början av vandringen är lite träskliknande. Det surrar av småfåglar överallt och har man tur får man se vem det är som kvittrar. Pust och stånk! Varmt idag! Jackorna åkte av och ärmarna kavlades upp. Ofta träffar man på folk på vägen som man kan tjattra lite med. Enkelt och lättsamt.

 

 

Sälgen är utblommad för länge sen i Ystad. Här var den något senare. Vad hände mer på vägen? Ja, vi gick och vi gick och vi gick. Och sen gick vi lite till. När vi kommit halvvägs hörde vi fasanerna skrika, skråla, skräna eller hur man nu tycker att dom låter. Svarta fasaner! Dom jag sett brukar vara brunspräckliga, men  dom här var magnifika.

 

 

Jag ville ta bästa bilden ever, så jag följde efter den. En hund stod och skällde i närheten, så jag skulle nog inte lyckas. Jag gav mej inte. Leo stannade kvar på gångstigen och jag drog mej längre och längre bort på ängen. Hunden kom närmre. Och vad får jag se då?

En råbock står och betar helt orädd och verkar bara ha observerat den lilla fasanen. Jättemärkligt! Vilket supertillfälle att fota ifred, ja, om det inte var för den ettriga jycken som tog sej allt närmre. Till slut fick jag nog och vände mej mot hunden och vrålade att den skulle ge sej iväg hem. Vilken respekt jag måtte ha, för han vände och lufsade iväg. Tyvärr gjorde råbocken detsamma…

 

 

Leo börjar å sin sida närma sej lite smått och då insåg jag att loppet var kört. Men jag var nöjd med mitt kap och sa ingenting till Leo. Resten av vägen mot Naturrum är inte så upphetsande, men värmen hade tagit ut sin rätt. Vi hade lätt kunnat slänga oss i kanalen och sörpla i oss halva innanhavet, men tiden hindrade oss.

 

 

Utpumpade tog vi oss till bilen. Behöver jag säga att dom två timmarna passerats med råge? Vi har alltså gått i Vattenriket och var så törstiga så det dammade. Vilken paradox! Så vad göra? Jo, vi stack till Smulan i Brösarp och hällde i oss juice…

Klunk…klunk…

Hagel, sol och regn

 

Vi vet en groddamm och dit var vi på väg. Det skvätte lite på bilens vindruta, men bara småstänk. Inget att bry sej om. Trodde vi, ja! Mellan dom stora grå molnsjoken fanns ändå rätt många sommarblå fläckar. Vi hoppades på att solen skulle skina på oss under vår relativt korta exkursion till dammen. Och det är inte alls den dammen man ser på bilden nedan.

 

Här står Bebe i skydd av fågeltornet. Vi upptäckte ganska snart att det skulle bli en väldigt blåsig vandring framåt bland kullarna. Men vad kan stoppa två ivriga vikingar? Å andra sidan gick det bra åt det håll vi var på väg. Området är så vackert, så bara det gör att fötterna traskar på. Tyvärr var det svårt att fota i den starka vinden med rinnande ögon och håret piskande i ansiktet.

 

 

Åh, vad jag bara älskar dessa böljande kullar! Där borta ståtar en granskog och så måste det väl också få vara, även om skogar inte tillhör favoritställena för mej. Särskilt inte barrskog. Och inte kala berg heller. Men fanns inte variationerna skulle det nog bli väldigt enahanda och tråkigt. Fram för mångfalden!

 

 

Överallt är det blött i backen och dyngsurt på fälten. Men just här såg det ut som rena rama öknen hade brett ut sej. Torrt som i en gammal flodbädd innan regnperioden i mörkaste Afrika. Ganska vackert och samtidigt ganska exotiskt.

 

 

Vi hoppade över en stätta och gick sen åt olika håll. Mitt val föll på en murken plats, där träd fallit och bit för bit förvandlades till nåt långt ifrån trädliknande. På en gren fann jag dessa hieroglyfer. Hade Leo följt mej in i djungeln hade ha varit kvar där ännu. Han valde dock en “urtrist” väg och har nog inte många bilder att komma med därifrån, hehehe.

 

 

Väl tillbaka över stättan, grep vinden tag i oss på ett obarmhärtigt sätt. Det blev till att sega sej fram i motvind, böjda som två märlor. Och till råga på allt öppnade sej plötsligt molnen och släppte ner en sky av hagel över oss. Det gjorde riktigt ont när dom dundrade ner i skallen och besköt öronen. Fy farao!

 

 

Det är tryggast att sitta hemma i trädgården och titta på småfåglarna, som skuttade runt i syrenen. Solen sken igen, men vi hade fått nog. Nu väntade kaffe och te med Ballerinakakor. Idag gällde uttrycket: Borta bra, men hemma bäst!

Jag längtar redan ut…

Porr i skridskodammen

 

Den lilla vägen förbi skridskodammen är avstängd under några “heeeta” veckor. Det är grodornas parningsperiod eller parningsporriod snarare, för fyyyy så dom bar sej åt när vi kikade in i deras sängkammare. Vi var egentligen på väg att handla mat, men fastnade i grodgropen, hehehe.

 

 

Det här paret höll sej lite för sej själva och blev tacksamma för oss att inspektera från alla vinklar och vrår. Men det var ju bara början på spektaklet. Vi gick ner emot dammen och hade ett sjå att hålla rätt på var vi satte ner fötterna. Det var först när dom rörde sej, som man la märke till dom.

 

 

 

Men, dra på trissor! Tre stycken på varandra! Den mellersta håller på att kvävas och kväker i ett. Den till höger i den undre bilden har antagit en ställning värd namnet. Han lär få lida av nackspärr resten av livet. Dom släppte inte greppet om varandra hur mycket jag än försökte sära på dom. Dom tumlade bara om i ett evigt bensprattlande.

 

 

Och ett, tu, tre, så var dom fyra! Riktigt avancerat, alltså! Lägesrapport: Dyster utsikt med obestämbar doft. Något högt belägen och objektet tämligen svårflörtat. Drivs dock framåt av icke egen maskin. Hjärnan har jag lämnat hemma i hallen som vanligt! Slut på rapporten.

 

 

Så såg vi ut när vi visade upp oss från vår framsida. Är du nöjd nu, så vi kan få fortsätta med vårt? Vi är nästan klara med intrånget i naturens förunderliga värld. Hur gör djur? Ja, nu har vi sett det med egna ögon och tack paddor och grodor och vad ni nu var för nåt, för att jag kunde använda er i ett socialt upplysningssammanhang.

 

 

Nä, nu måste jag svalka av mej lite. Allting har liksom två sidor. Vi avslutade i alla fall grodsafarin med att gå in på ICA och köpa grodlår till middag.

Nä, jag bara skojade!!!