I Svartskylle var vi en gång i våras och lyssnade på klockgrodorna. Man blir snart varse att grodor har jättestora ögon och gillar inte ätt man är närgången under parningssäsongen. Då tystnar dom direkt. Den här gången behövde vi inte vara så försiktiga. Inga grodor, ingen parning och inget pong-pong.
Om man utgår från den lilla röda pricken (det var ju tur att det fanns en sån!) och följer dom svarta prickarna till slutet står man vid groddammen. Om man inte är intresserad av grodor kan man fortsätta över stättorna och besegra den ena åsen efter den andra. Jag kan säga att det är som att gå i öknen. Dom tar aldrig sluuut… Det syns INTE på kartan, som är plattare än platt!
Landskapet är böljande och hysteriskt vackert. I alla fall i mina ögon. Det kryllar av små naturreservat och dom är väl värda att slå ihjäl några timmar på. Har man tur står det en handfull hjortar där och mumsar eller några harar skuttar räddhågat iväg. Vid sidan av oss brummar en traktor som “klipper” sina marker till vinterfoder. Kossorna ska nämligen få nya vinterpälsar med gräsligt foder. Undrar om dom gillar det?!
En gång höll jag i ett koskinn och det var så tungt så jag nästan segnade ned avsvimmad. Stackars kossorna! Och etter värre blir det ju med en tung gräsfäll…hihihi!
För sådär 40 år sen var gladorna en utrotningshotad fågel. Numera ser man den lika ofta som man ser sparvar i buskarna. En riktigt graciös glidflygare, som faktiskt är mycket större än man tror. I Skåne har vi mest den röda gladan, som är rejält större än den bruna. Bara vingspannet är på nästan 2 meter. En riktig bjässe!
Nu syns det tydligt att sommaren är över trots att meteorologerna säger att den fortfarande är kvar här längst ner i sydligaste Skåne. Färgerna förändras till grått, brunt och beige. Ganska vackert om man ser bara små stycken av det, men tacka vet jag vårens spirande och sprakande grönska. Kom väldigt fort tillbaka, våren!!!
Skiftningarna är stora mellan det saftiga gräset och den gråbruna myllan. Just nu är det jaktsäsong och vi vågar oss inte ut i skogen. Om jag vore kossa här skulle jag vara vettskrämd. Här kan ju kulorna vina som projektiler mellan öronen på en. Bom-bom hördes det från alla håll och kanter. Vi kryper tillbaka till Bebe.
Nä, nu får jag trappa ner och inte sväva ut för mycket. En häger, två börringevråkar, en massa kvack-kvack, hundratals småfåglar, fiskmåsar och en och annan fjäril får fortsätta svävandet utan mej.
Jag längtar efter en hallonmuffin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar