På en skämmig maskerad

 

Jag har inte varit på många maskerader. Faktum är att jag bara har varit på en enda. Det blev en mycket dråplig historia och jag ska utelämna alla namn, för jag kommer inte ens ihåg vad dom heter. Ja, utom min nära väninna och kompis på den tiden det begav sej. Å andra sidan: Vad är en maskerad? Hela livet får man ju försöka lista ut vem som döljer sej bakom fasaden.

 

 

Min väninna var utklädd till en indianhövding med fjädrar och flätor och hela tjottaballongen. Vi är på ”landet” och bortom all ära och redlighet. För ordningens skull borde jag skrivit redighet, för visst redde vi oss, men det var fasen så knappt. Men om jag ska vara riktigt noga, så var det nog JAG som inte hade så stor reda på mej…

 

 

Inför maskeraden hade jag ett sjå att få ihop delarna till min outfit. Det var som när man ska gifta sej – nåt lånat, nåt nytt, nåt gammalt och nåt blått. Det blåa fick jag ju utelämna, men det följde med mej ändå fast jag inte visste om det. Ännu. Sy, sy, sy och tråckla av bara farten. Det var den duken det! Sen var det Buttericks och köpa masken så iiingen skulle känna igen mej.

Själv tyckte jag att jag kommit på en alldeles förträfflig idé om att föreställa Stålmannens kvinnliga motsvarighet. Stålkvinnan, alltså. Sen kom drinkarna. En och två och tre och…ja, sen hade det minnet fallit i glömska och jag började sväva i det BLÅ. Men jag minns att dom kallade mej för Stålmusen. Jag höll mej väl i skinnet kanhända.

 

 

Kommer inte ihåg om detta var värdparet, men jag tror det. Man kan se mej skymta till höger på bilden och jag ser på den ståtliga kvinnan i grönt. Jag hade ett kortare samtal med Gröna Damen och jag var helt ÖVERTYGAD om att det faktiskt var en kvinna jag pratade med. Han tog till och med av sej peruken för att bevisa att han var en man. Konstigt! Han lät som en kvinna och betedde sej som en kvinna. Min pojkvän på den festen kiknade av skratt och jag tror inte han slutade skratta på en hel vecka. Ja, vad gör man inte för att roa andra. It´s my mission!

Hur resten av kvällen avlöpte har jag inte den blekaste aning om. Och inte hur mycket jag hällt i mej heller. Allt jag vet är att jag fullständigt gjorde bort mej. En karl på nästan 2 meter i svart garnperuk och lurviga ben??? Går det att ta miste på? Och det värsta av allt: Jag kände honom mycket väääl!!!

Jag svävar – åh, åh. Jag svävar – högt i det blåååååå…