Kvartsverket i Fyledalen

 

Det är ju liksom ingen plats man direkt tänker på som nån sevärdhet i första anblicken. Ett gammalt kvartsverk. Och gammalt som gatan är det verkligen. Gruvan är numera nerlagd och byggnaderna rivna. Men lite märkvärdigt känns det ändå att sätta ner fötterna på kvartssand som är minst 150 miljoner år gammal.

 

 

Det var på den tiden då detta var en sandstrand eller i alla fall avlagringar från en kustmiljö under juratiden. Jag undrar i mitt stilla sinne var detta ställe låg då. Kontinentalblocken har ju flyttat runt som drivis så det är inte konstigt att det känns aningen olikt Sverige.

 

 

På den här bilden kan man faktiskt se en märklig sak. Dom jordlager som en gång i tiden var vågräta står nu nästan lodrätt. Det beror förstås på jordskorpans rörelse. Det som en gång var sand har blivit omvandlat till sten. En vacker sten, tycker jag. Och björkarna i vattnet gör sitt bästa för att tillföra bilden ett extra intresse.

 

 

Samma vatten, samma, gruva, samma ställe. Tänk så väl naturen anpassar sej efter dom nya omständigheterna. Särskilt vackert är det när träd och buskar skiftar färg och gulnar. Det blir mer tredimensionellt och spännande. Nästa gång ska jag ta bilder från motsatta hållet.

 

 

Inte mycket till liv på den här stammen, men den står upp än så länge. Björkar är sega och verkar stå ut med det mesta. Eller också har den bara tagit sej ett dopp före maten. Man vet aldrig med björkar. Den kanske tänker att sur ved inte är lämplig brasved, annars blir ju vatten synnerligen varmt om man kokat det på björkved, sägs det.

 

 

Så här vid höstens intåg har en del blad fallit och lagt sej snyggt tillrätta på vattenytan. Hur djupt är det nu då i gruvschaktet? Ja, den som det visste. Det är en rejäl håla och det ser nästan ut som en insjö. En ganska ren och fin sjö att bada i.

 

 

Hoppsan! Vad har vi här då? Små nätta klövar i kvartssanden. Ett rådjur eller liknande. Ett vildsvin är det inte. Dom har små hjälpklövar längst bak vid sidan om. Här ser inte sanden så värst finkornig ut, men det är den. Fast inte här kanske… Jag önskar jag kunde förmedla finkornigheten.

 

 

Oj! Här gick jag uppför branten och här hamnade jag även när jag kom ner igen. Häftigt! Man kan faktiskt hitta fossiler här. Jag letade som en tok en gång för länge sen, men det blev noll i utdelning. Däremot på Ivön, men det kan vi ta en annan gång.

Nu sticker jag vidare! Hej å hopp!