Det var den där gången när jag var i Positano. En underbart vacker by som klättrar uppför berget vid Amalfikusten. Jag och Mr. Wrong satt och fikade med ett okänt par och vi hade mycket att prata om. Så vansinnigt roligt man kan ha med människor man inte känner! Om det vill sej väl uppstår stringens och man vill att tiden ska stå stilla. Så funkar jag i alla fall.
Det var lummigt och grönt där vi satt och ganska fuktigt i luften. Kanske var det därför vi började prata om primater. Att vi som art härstammar från aporna, dom där hårbeklädda sakerna som visserligen med lätthet klättrar i träd, men som också tidvis kan gå på två ben.
Och hur kunde man med lätthet SE på oss att vi egentligen tillhör apsläktet? Det hade jag ju aldrig ens tänkt på och det blev i sanning en mycket rolig upptäckt. Jo, man kan se det på våra underarmar. Inte resten på kroppen, utan just på underarmarna. Samtliga runt bordet började ivrigt studera sina underarmar.
Man är ju så van att se sin egen kropp och att upptäcka detta nya var helt otroligt. Om man tänker sej att man är ute i regnet och vill skydda sej så korsar man armarna över bröstet med händerna upp emot axlarna. Då kan man se att riktningen på hårstråna på underarmarna går nedåt. Detta för att regnet ska ha lättare att lämna kroppen. Enkelt, eller hur? Apstuket!
MEN på en av oss var det inte så. Där fortsatte hårstråna upp mot axlarna och jag fick mej årets gapskratt och utbrast (inte snällt, jag vet) att han måste tillhöra arten gräääsätare…hohoho, hahaha, hiiiihihi…
Jag förstår än idag inte varför resten av semestern blev lite krystad!!!
Påpekas bör att bilderna är lånade från nätet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar