Kivik och Gamla Lundavägen

 

Här kommer lilla Bebe, hå hå jaja! Alltid roligt med en utflykt. Den här gången blir det en blandad historia med blandade mål. Den ena dagen skulle vi österut och där tornade molnen upp sej riktigt ordentligt. Kanske vi skulle tagit oss västerut istället, men det var så dags då. Och jag älskar dramatiska molnformationer, bara dom håller sej borta på sommaren.

 

 

Kivik fick det bli. Leo har aldrig varit på Kiviks äppelmarknad och tursamt för honom fanns en hel del marknadsbodar och tält kvar efter helgens stora begivenhet. Han fick också nöjet att se den maffiga äppeltavlan i verkligheten. Det går ju åt några äpplen att göra den liksom.

 

 

Och så var det dom där molnen. Har man inga höghus eller annat skräp som hindrar utsikten, så blir man ett med himmel och jord. Att molnen kan se så otroligt svarta ut, samtidigt som man ser flikar av den vackert blå himlen, är riktigt läckert. Det kallar jag dimensioner!

 

 

Där solen spricker igenom målar den landskapet i nya färger, i nya mönster. Så vackert så man inte kan se sej mätt! Det fina i kråksången är att jag typ bor mitt i detta sagolika landskap. Att färdas i Skåne olika årstider är som att resa i en föränderlig tavla. Nåt nytt varje gång och man vet aldrig vad man möter för trevligheter.

 

 

Den här krabaten till exempel. Det är fullkomligt meningslöst att stanna bilen för den lägger benen på ryggen och sticker omedelbart. Alltså vevas sidorutan ner och bilden tas i sakta fart. Man kan ju inte låta bli när man har dom så nära inpå sej. Inte den bästa bilden, men dock en bild.

 

 

Det nya gröna som ska spira i vår. Alltid lika trevligt att se. Just på denna plats utmed Gamla Lundavägen, fast bakom ryggen på mej, ska det en gång ha funnits en uråldrig gravplats. Om den står berättat på en skylt och vi blir förstås nyfikna och börjar klättra uppför åsen. Om vi får se nåt? Nja, inte mer än fler böljande fält och en klunga hästar. Jo, förresten, ett par harar skrämde nästan vettet ur mej när dom rusade iväg framför fötterna på mej.

 

 

Dags att ta oss hemåt. Magen kurrar. Jag vill ha pölsa till middag och jag vet att det finns ingen pölsa att få tag i på mils avstånd. Säger man pölsa till expediterna i Skåne så kommer dom dragandes med dansk korv – pölse. Nähä, då får det väl bli ärtsoppa då. Igen!

 

 

Ut över havet utspelade sej ett märkligt fenomen. En regnbågsliknade formation. Säkert ar det regnbågen också, men den visade sej så underligt. Fint var det i alla fall!

Mmm, ärtsoppa med världens godaste senap! Men inga pannkisar…