Vi är en konstig art

 

Människan sätter mystiken vid sidan om det vanliga livet och det “vanliga livet” kallar vi verkligheten. För att hitta mystiken söker vi oss till den vid särskilda tillfällen och till särskilda platser och där utför vi en massa olika riter och ritualer och ceremonier. Det i sig själv naturliga och självklara förvandlas till något lockande och fördolt. Ja, vad gör vi inte för spänningens skull?

 

 

Om vi kunde närma oss det “fördolda” med ett öppet sinnelag, skulle det komma oss till mötes och öppna dörrarna till alla sina hemligheter, för i själva verket finns det inget fördolt och inget hemligt alls, utan allt är bara dimridåer. Allt som sker har en orsak, allt som syns, allt som hörs. Allt som existerar har en förklaring.

 

 

Här skulle jag illustrera detta med att om man kastar en boll upp i luften så kommer den ner igen – en förklaring så god som någon, om än lite halvhjärtad. Hur som helst, det du förnimmer, anar eller tror att du ser är också en del av verkligheten. Men ta bort mystiken kring allt detta. Det finns ingen mystik, bara okunnighet.

 

 

Som människor vill vi gärna göra det ofattbara fattbart. Och det gör vi enklast genom att dra ner allting till vår subjektiva förståndsnivå. Men tänk om det är så enkelt som att se uppåt (ja, eller åt vilket håll man nu föredrar) mot den plan där den egna visheten ligger och väntar på en. Som en skatt. Och vilken skatt sen!!!

 

 

Låt inte verkligheten fjättra dej som en tung boja runt fotleden. Det blir bara sååå himla jobbigt att släpa runt på, för det är ju ändå bara en mental boja. Låt livet ge dej insikter som är värda att spara på och sen händer det saker. Det kan jag lova!

Som Leo brukar säga: Från insekt till insikt!

Ett vanligt hölass

 

Vi hade varit i Skåne-Tranås och köpt äpplen i ett sånt där stånd utmed vägen där man lägger pengarna i ett litet trasigt kassaskrin. Goda, kraväpplen som inte går att köpa i affären. När det var gjort drog vi till Tomelilla Golfklubb och åt grillade revbensspjäll. Där fladdrade pengarna iväg som torra löv om hösten. Igen!

 

 

På väg hem igen har vi detta ekipage framför oss. Det lutar betänkligt i baklasset och det är lite spännande att se hur han (det var en ung man som körde traktorn) skulle fixa alla snäva kurvor. Kameran åkte upp, för OM det händer nåt, så vill man ju vara där när det händer. Ju.

 

 

Antingen var han helt och hållet galen, grabben, eller också var han skickligare än skicklig. Hur i helsike lyckades han ta alla snäva kurvor utan att ge sej ut i mötande fil och hindra trafiken? Lasset vinglade hit och dit och vi var förstås övertygade om att det hela skulle braka i backen när som helst.

 

 

Men inte då! Kungen över hölasset rattade hemtamt balarna i sin starka tro att kungens lilla kråka inte skulle hamna i diket. För än slank han hit och än slank han dit, sanna mina ord. Och där framme har vi en uppförsbacke… Ska vi gå en så torftig död tillmötes som genom att bli mosade under några ton halm?

 

 

Och så kunde vi andas ut! Han klarade det och vi kom med en hårsmån undan med blotta förskräckelsen. Här dammar han dock ut lite väl mycket på andra sidan, men ögonblicket senare kom förklaringen. Han skulle in på fältet till höger och hämta FLER HÖBALAR!!!

Vi ville inte se mer och hoppas inte på att få läsa i Ystad Allehanda i morgon att “traktor stod på bakdäcken med nosen i vädret medan lass vält bakåt!

Så rysligt spännande en vanlig onsdag kan vara!

Attraktionslagen i all enkelhet

 

Följande lilla historia passar bra in i en värld då alla skyller på alla och där man inte tar ansvar för de val man gör i livet. Vem har inte hört yttrycket: “Det man ger ut får man tillbaka”? Så är det med allt och därför gäller det att vara sann mot omvärlden, och i synnerhet mot sej själv.

 

 

En son och hans pappa är ute och vandrar i bergen. En fantastisk dag, bara dom två tillsammans.
Plötsligt ramlar pojken och slår sig. "Aaaaaaaajjjj!!!" ropar pappan ångestfullt. Till sin stora förvåning hör han sin egen röst upprepa "Aaaaaaaajjjj!!!" Nyfiket ropar han: "Vem är du?"
Omedelbart får han svaret: "Vem är du?"

 

 

Uppretad över svaret ropar han: "Fegis!" Han får svaret direkt: "Fegis!" Pojken tittar storögt och en smula skrämd på sin pappa och frågar: "Vad är det som händer?" Pappan ler och svarar: "Min son, lyssna här". Och sen ropar han till berget: "Jag beundrar dig!" Berget svarar direkt: "Jag beundrar dig!"

 

Återigen ropar mannen: "Du är en mästare!" Rösten svarar: "Du är en mästare!" Sonen är mäkta förvånad, men fattar inte riktigt vad som händer. Sedan förklarar pappan: "Man kallar detta för eko, men i själva verket är det livet. Du får tillbaka allting du säger och gör.

 

 

Vårt liv är helt enkelt en återspegling av våra handlingar. Om du vill ha mer kärlek i världen,
skapa då mer kärlek i ditt hjärta. Denna relation gäller för allt i livet, i alla aspekter av livet.
Livet kommer att ge dig tillbaka allt det du givit det."

- FÖRFATTARE OKÄND -

Som efterord till denna lilla betraktelse vill jag bara säga att jag ingenting har att tillägga! Kanske bara att skapandet är en win-win-situation, åt vilket håll det än månde vara. Det ena utesluter inte det andra. Lev livet väl!

Störst av allt är kärleken!

Dagens last–obeslutsamhet

 

Morgonen var så grå så klockorna stannade. Det blev förvisso bara bättre, men min beslutsångest hade redan krupit ur sin håla och snirklat in sej i hjärnvindlingarna med den käcka parollen: “Vad du än skulle vilja hitta på idag, så vill inte jag det!” Jaha, det var ju muntert! Så det fick bli nöd-dag. Det vill säga att om jag åtminstone går ut kommer fötterna att styra åt nåt håll förhoppningsvis.

 

 

Där jag bor uppe på vinden åt solsidan är det väldigt svårt att veta hur varmt eller kallt det är ute. Termometer hjälper föga – den skulle visa minst badtemperatur. Jag får kila ner en halvtrappa och kolla ut genom det mycket smala fönstret i trapphuset. Har jag tur kan jag få se nån människa passera mellan träden och få en liiiten uppfattning om vilka kläder som gäller.

 

 

Ännu sommar, insåg jag snart. Folk gick i linne. Mina fötter tog mej till Sucken och stjälpte av mej på inredningsavdelningen. Och det skulle dom inte ha gjort för där hittade jag nåt som etsat sej fast i “vill-ha-tarmen”. Ståndaktigt gick jag därifrån och smög in på sminkavdelningen för att det stod 50% på nåt. Tjoho!!! Jag gick ut utan att handla. Det är värt en guldmedalj!

 

 

Nästa stopp! Kom nu ihåg att det är mina fötter som väljer riktning och beslutsångesten har ju redan sagt sitt. Men dom där frysta kycklingbrösten för medlemspris kan jag ändå passa på att köpa på Konsum. Trodde jag, ja. Dom var ju sluuuut! Och snopen går jag tomhänt ut även ur denna butik.

 

 

Ystad Spel & Tobak AB ligger vid Stortorget. Mina fötter styrde dit. Jag har köpt en bong på V64 som gick av stapeln igår kväll. Måtte jag ha tagit hem storkovan nu då! Man har ju i alla fall vunnit tills man ser resultatet. Och tro mej eller ej – jag hade vunnit! Hela 13 kronor!!!! Det måste firas! Jag handlar inget, men lämnar butiken 13 kronor rikare minus vad jag satsat. Och det är minus med feta sorgkanter…

 

 

Så har ser beslutsångesten ut och man tävlar inte med en sån motståndare. Det gör man bara inte. Punkt! Det är dömt att misslyckas…men jag reser mej igen, ja, jag reser mej igen…

Nu går jag hem!

Godaste plommonmarmeladen

 

Härom dagen, när jag fortfarande i vingligt feberrus, cyklade iväg till ICA köpte jag med mej massor av C-vitaminer. Mat var jag inte så lockad av, konstigt nog, Det märkte jag när jag kom hem. En ynka “korv” med ärtsoppa var det enda i matväg jag fiskade upp ur kassen. Snabbt och enkelt! Mest var det mjölken jag ville åt. Kaffe utan mjölk är inte detsamma som med.

 

 

Plommon! Åh, så gott och suuurt! Först köpte jag ett helt kilo och sen fyllde jag på med lite till. Här ska ätas plommon så dom hoppar ur öronen på mej! Bredvid plommonen låg saftigt härliga nektariner. Kunde förstås inte gå förbi dom. Mera C-vitaminer alltså.

Sen drev jag omkring som en zombie och gick än hit och än dit. Det var en man som kollade lite skumt på mej (han jobbar på ICA) och jag tänkte att antingen så är jag vit som ett lakan i ansiktet eller också tror han att jag snattat. Äh, han ville bara hälsa. Hej, hej! Känner jag honom? Kan jag inte komma ihåg alls…

Jag gled iväg till kassan och upptäcker i mitt halvt omtöcknade tillstånd att jag glömt en jätteviktig ingrediens – syltsocker. Ska jag vända och låta mej ertappas av Mr. “Hej hej” igen eller ska jag vänta med att handla sockret i morgon. Medan kön sakta masar sej framåt och jag står på tur, bestämmer jag mej för att utsättas för “Hej hej”-förnedringen. Sen hamnar jag jättelångt bak i kassan igen. All vår väntan blifver lång!

 

 

Tjo flöjt! Höll ju alldeles på att glömma bort plommonmarmeladen! Men det gör inget för den gjorde jag alldeles för en stund sen, så den är gjord. Vad jag nästan glömde, det var att detta skulle handla om den godaste plommonmarmeladen ever. Och här ovan ses starten på underverket.

Ska jag nu vara så himla snäll så jag avslöjar hemligheten med just denna fruktansvärt goda marmelad? Men det kan jag väl då! Jag har i två kanelstänger och 1 task (jag säger så istället för tsk – det kan man liksom inte uttala) kardemumma. Och sen har jag inte i hela paketet med syltsocker. Bara ca 7 deciliter. Det blir sött nog!

 

 

Och har man sett! En sån färg! En sån lyster! Och jag slickade av kastrullen efteråt när den svalnat lite. Guuuud, vad gott! Syyyyndigt gott! Jag kommer ALDRIG att äta upp den!

Och du Leo! Håll klövarna borta från min marmelad! Det säger jag bara!

Mitt privata ordkrig

 

Så har jag då fastnat för nya ord som förvillar mej. I en korsordstidning stod det ”tåras”. Omedelbart såg jag framför mej ett berg av tår som rasade samman. Ett tå-ras. Det går ju inte för sej på nåt enda tänkbart sätt, såvida man inte knipsar av tårna på bårhuset och det gör man ju inte. Ska försöka att inte utveckla detta vidare. Det kan bli rätt osmakligt.

 

 

Sen råkade jag kolla på ett videoinslag på nätet och människan, som talade där, sa att hon hade ”fått sina fjädrar plockade”. Okej, det var på engelska, men det förändrar inte saken. Är det bara kvinnor som säger så, så är det ju fanimej skrämmande. Det är som att fastslå att kvinnor är ena riktiga höns…eller? Speak up, Agda!

 

 

Män skulle aldrig kunna säga så. Deras ego förbjuder det. Tänk ordet ”tuppkam”! Vad framkallar det för associationer? Ja, inga ryckta fjädrar här inte. Nä, snarare ett tuppande utan motstycke. Och nu är inte jag sån att jag skiljer på kvinnor och män, för jag tycker vi är precis lika bra på att gala och kackla. Och kråmar sej gör vi lite till mans. Ja, inte jag, jag gör det till kvinns.

 

 

Och sen då, ja, då hamnar vi i en riktig gråzon. Eller grönzon snarare. “Gräsliga”. Vad är det för en liga? Jag minns en gång när vi skulle delas upp i två lag och skjutsa runt varandra på spark ute på isen. Gräsligt kul! Vi bestämde att dom ”Olagliga” skulle tävla mot dom ”Laglösa”.

Vem som vann? Äh, om man ser nyktert på det så har jag ingen aning, men alla fick sej en spark där bak, om man så säger. Ännu i denna dag funderar jag över dom ”lagnamnen”. Nånstans undrar jag om jag inte är lite schizig ändå.

Och just det fick mina ögon att tåras… Av skratt!

 

 

PPPPPSSSSS! Än en gång vill jag å det bestämdaste påpeka att det mesta jag skriver är trams och inget annat än trams!!!!

Gamla diabilder från Öland

 

Inget kul idag! Okul! Det är visset, som mina blommor brukar se ut. Nu hjälper det inte längre att ge dom vatten. Dom kräver mej på jord också. Guuud, vad jobbigt! Måste jag verkligen gå ut på vinden och gojsa runt med händerna i jord och bli smutsig? Gillar inte! Ogillar verkligen! Där kan man sätta ett o framför och det låter helt okej.

 

 

I motsats till okul, var det jätteroligt att hamna på Öland via bilderna. Igen. Så här ser det ut på väldigt många ställen utmed den östra kusten. Dom mörka partierna är planterad tallskog för att förhindra sandflykt – precis som vi har det här i Skåne.

 

Och murar. Överallt murar. Väldigt ofta ser man murar uppbyggda av kalksten och inte som här stenbumlingar från jorden. Jag hade en kompis en gång som hette Sten. Hans största intresse var just sten. Hans pappa älskade också sten så det var därför Sten fick heta Sten. Stenkul!

 

 

Det här är ju lite typiskt Öland. Vi cyklade tvärs över ön ibland. En färd på ca 1,2 mil. Men sen skulle man ju hem igen förstås. Målet var Färjestaden eller Paradisverkstaden. Om det inte går nån buss? Jodå, men man vill ju seee saker och stanna till för att njuta av allt det vackra. Näckrosorna i dammen och dom gamla borgarna som annars bara susar förbi.

 

 

Haaavet! Om stenarna ligger såhär prydligt betyder det oftast att man gjort sej en liten egen hamn för sin eka. Sandstranden är rent fantastisk och det är väldigt långgrunt, men man får akta sej för dom stora stenarna som inte sticker upp ovanför vattenytan. Man har ju slagit i knän och tår ett antal gånger…

 

 

Jag tröttnar aldrig på att kolla på den här utsikten. Jag frågade ibland ölänningarna om dom förstod hur vackert dom bodde. Dom såg alltid ut som fågelholkar och jag tror inte dom riktigt fattade vad jag var ute efter. Eller också var frågan ovanligt korkad!!! Misstänker det senare.

 

 

Platt är det verkligen. Den högsta punkten mäter sina modiga 55 meter. Kan nån gissa vad platsen heter? Höghäll, förstås Och jag som tyckte det var skitjobbigt att cykla upp för den lilla backen mellan Runsten och landborgen. En stigning på max 3 meter. Ojojoj…

Nu ska jag återvända till kära Skåneland igen! Om nån stackare tror att Skåne är platt som en pannkaka, så är det dags att tänka om. Det är platt på sina ställen, ja, men det är där det. Här i Ystad är det minsann inte platt.

Dags för lunch!

Ut i grönsakslandet

 

Det skördas för fulla muggar överallt och vem gillar inte när det är färskt och nyupptaget. På Kåsebergaodlingen är allt ekologiskt, men dom har annat än bara grönsaker och ett eller annat äpple och nån biffig melon. Jag kunde ju inte låta bli att köpa äppelsenap, vad nu det kan smaka. Dyrt var det i alla fall.

 

 

Underbara rödbetor. Att kokas och ätas med smör. Så in i vassen gott! Det köpte jag inte, så den delikatessen fick vara tills vidare. Sen hade dom zucchini som var stora som, som…jaa, det finns faktiskt ingenting att jämföra med. Jättebamsiga var dom.

 

 

Västeråsgurkor i fagraste Skåne? Det köpte jag inte heller. Jag älskar inlagd gurka, men jag har absolut inga förvaringsmöjligheter. Det får bli när jag får mitt efterlängtade hus. Jösses, vad vi ska äta inlagda gurkor då! Man kan få komma på gurkmiddag och få gurkdessert!

 

 

Dom svenska äpplena är dom godaste i världen! Hur kan man då låta bli att köpa en kasse äpplen? Lätt! Jag fick smaka och tyvärr var det inte en sort jag gillar – för söta, för mosiga. Nä, äpplen ska vara fasta och lite syrliga. Jag har mina favoriter, se.

 

 

Men morötter köpte jag! Ett rejält knippe! Åhhh, så gott dom doftade! Inte alls som dom där tvättade ute i butikerna. Morotsjuice är både nyttigt och supergott, så det får det bli. Och det är bra mycket bättre än dom där sötade juicerna. Morötter är söta i sej själv och det är därför kaninerna gillar dom så mycket och jag hör så bra.

 

 

Lök. Gul lök. Ett enormt fält med lök. Dit skulle man smyga en mörk natt och plocka åt sej. Förresten så hade dom en räv som brukar springa omkring just här och ligga och gosa sej på halmbalarna (som det för övrigt växte champinjoner på!!!). Jag kan kanske få med mej Leo hit och visa hur en rääääv ser ut.

 

 

Sparvar och finkar satt på en lång rad, men det gick ju inte att få med allihop. Vi åt nere i Kåseberga och dom här pippsen är vana att bli matade både med bröd och sill och till och med pommes. Dom har ju ungar att mata nu så det behövs rejäla doser pommes, hahaha. Smaskens!

 

 

Sist men inte minst skulle vi köpa hallon på en gård också, men se det var stängt. Attans! Hallon kan man inte få för mycket av. När vi kom bara 50 meter från gården var det en bonde som spred ut svinurin på sin åker och det tog definitivt bort lusten att handla hallon. Då var det väl tur att det inte var öppet då…

Solros på er i alla fall!

Lite hopplock

 

Dagen var solig, men lite kylslagen. Alla vet att hösten närmar sej och det kan ingen göra nånting åt. Jag kan ju tycka att det är rätt skönt med lite friskare luft efter denna fantastiskt fina sommaren. Dessutom får man mera tid för annat, som att gå igenom en massa bilder. Följ med på en bildresa i tiden!

 

 

Varför tar jag en massa konstiga bilder egentligen? Är det nåt att spara på? Jag minns knappt att jag plåtat den här stolen, MEN jag minns platsen och vad som hände där. Stolen i sej är inte ett dugg märkvärdig. Den verkar snarare livsfarlig. Om man lutar sej bakåt och slår skallen i stenen måste man gå till farbror doktorn…ja, om det finns någon, vill säga. Dom växer ju inte på trän numera. Och DET kan vara LIVSFARLIGT! Att gå till doktorn, menar jag!

 

 

Och han här, som kommer springandes med en bricka full av goda mackor (dom är verkligen supergoda, jag lovar!) och kanske en massa annat som jag inte vet om…ja, tänk om han inte ser stolen och dråsar i backen med alla goda mackorna som far upp i luften och landar i en salig röra ovanpå honom. Aj,aj,aj, då får mackorna plåstras om. Så synd på brieosten och fikonmarmeladen…

 

 

Och när vi var på Lillö i Kristianstads vattenrike, en av alla otaliga gånger. Vi satt och fikade på “framsidan” och sen av en händelse så måste jag lätta på blåsan. Jag smyger iväg på baksidan in i buskarna där och just som jag sitter där hör jag fotsteg i en trappa och röster inifrån slottsruinen. Jag höll bokstavligen på att kissa på mej.

När jag återvände till mitt sällskap får jag frågan om jag hört folk prata inne i slottet. Häpen står jag som förstenad och bara glor tomt ut i luften. Så då var jag inte ensam att höra spökena. Det var absolut INGEN mer än vi på platsen! Spooky!

 

 

Vi lämnar slottet på Lillö och stöter strax på ett stort vitt massivt hinder. Spökena? Förklädda till kossor? Knappast! Först trodde vi att kossorna kom till staketet för att hälsa på oss. Hur naiv kan man bli? Närå, dom ville bara över till ett friskare och grönare bete. Men vi blev inte tjuriga för det.

 

 

Snart är det dags för dom här frukterna. Eller är det grönsaker? Pumpasoppa är i alla fall en klar delikatess har jag ganska nyligen upptäckt. Det är ingenting jag skulle stå i mitt minimala kök och tillreda. En pumpa och jag i mitt kök är en för mycket. Jag skulle bli tvungen att be pumpan fara all världens väg. Leo vet var det ligger…

 

 

När man står bredvid en majsåker känns det inte som man var hemma i Skåneland. Tankarna går till alla amerikanska filmer jag sett där dom springer bland majsen jagade av tjuvar och banditer. Kan tänka mej att det är lätt att gå vilse där inne. Och fullt med spindlar är det nog också!

Detta var en liten insikt i min utsikt!

På Åbergs trädgård

 

Det var meningen att Leo skulle visa mej var dom där tefatsstora fjärilarna höll hus nånstans. Han påstår att det finns massor av dom och jag betvivlar detta starkt tills jag får se åtminstone en. Ibland kan man bli knäpp när EN TILL säger samma sak och visar storleken med händerna. Nä,nä,nä, dom har sett i syne…

 

 

Nåja, han fick väl visa mej då. Men det kan jag upplysa om att det fanns inte så mycket som en mygga där, var vi nu var. Så mycket för dom tefaten!!! På Åbergs trädgård fanns däremot fjärilar av alla de sorter, fast i storlek medium. Som påfågelögat här ovan. Det är ett fasligt parande överallt nu…bråttom, bråttom, bråttom!

 

 

Medan jag strosade omkring där i trädgårdens dignande grönska såg jag en amiral komma flygandes och sätta sej på barken på ett träd. Upp med kameran och sen blev det till att vänta…läääänge. Den satt kamouflerad mot barken och hade jag inte sett den landa där, så hade jag aldrig upptäckt den. Den snuvade mej på konfekten (buhu…) – den ville inte bre ut sina vackra vingar!

 

 

Tomaterna var desto generösare och nu började vi bli lite sugna på kaffe och en smarrig kaka på cafét där. Förföriska dofter spred sej och motståndet var mer än lågt. En paj mej äpplen och persikor. Vem kan motstå det?

 

 

Jag hade inte glömt dom där tefatsstora fjärilarna. Måste ha ett bevis! Intill den gräsbevuxna vägen över ängarna stod hästarna och jagade bort dom ettriga flugorna på varandra. Effektivt! Plötsligt ropar Leo till. –“En räv!” och han hade kameran i högsta beredskap. Sen cyklade han glatt iväg. Jag ville ju också ha en bild, så jag gick lugnt vägen fram och där stod “räven” igen. Så här ser rävar ut i Leos ögon:

 

 

Han blev så rädd när han såg Leo (om nu Leo såg en räv, så undrar man ju var råbocken såg), så han tog till flykten och skuttade in i majsfältet. En räv med horn och utan yvig svans…hahaha. Det ska han få äta upp så länge han lever! Där fick han för alla uteblivna tefatsstora fjärilar!

 

 

Hallon utmed vägen! Wow, vad gott! Har ni inte hört från mej inom den närmaste veckan, så står vi kvar vid hallonbuskarna ännu!

Mmmm, ljuvligt!