Från farbror doktorn

 

Hehehe, han som hette Ryyysgård… Så fel jag hade! Jag satt i väntrummet och spanade in alla som stressade sprang ut och in genom dörrarna. Patienter? Såg jag nästan inga. Det är väl det där med att allt ska ner i datorn och det måste farbror doktorn göra själv. Mellan patienterna. Ojojoj, hur ska han/hon hinna?

 

 

Jag väntade åtminstone en kvart över den tid jag fått. Så ser jag sen några vitklädda komma ner för trappan i ganska maklig takt. Från kafferasten. Missunnar ingen att ta raster, men jag gillar inte att man missbrukar andras tid. Som att man är viktigare än patienterna i det här fallet. Ok, mej rörde det inte i ryggen och jag kände inga ryyysningar heller… blev bara lite kaffesugen!

 

 

Jaha ja! På den dörren står Östgård! Tjo flöjt! Då är det nog dit jag ska. Ryyysgård får vänta! Och jag får vänta på Östgård! När jag äntligen klev in i doktorns rum visade han genast in mej i undersökningsrummet, där det bara är en brits. Konstigt, tyckte jag. Ska han inte prata med mej först? Han hade väl bråttom.

 

 

Dutt, dutt, dutt på magen. Har du ont här? Näe! Har du ont här då? Näe! Svisch in i det angränsande rummet. Nu kom alla uppmaningarna: Öka sänggaveln 10 cm, drick inte apelsinjuice, ta inte tabletter med acetylsalicylsyra. Suck!!! Han visste mycket väl att jag varit hos en kollega för samma åkomma två år tidigare.

 

 

Jag ville bara ha min medicin!

Äntligen! TACK!

Till farbror doktorn

 

Oh, aaaj…maggen spökar och har spökat länge. För två år sen gjorde jag en sån där äcklig gastroskopi. Tur att Leo var med och höll mej under armarna när jag skulle in till undersökningen. Jag var så nervös så jag nästan svimmade. Bland det värsta jag vet är dom där ”ulkningarna” innan man ska spyyyy. Och när jag sen spyr så dööör jag. Varenda gång!

 

 

Sen blev det medicin, medicin, medicin meddetsamma. Först i 4 veckor och sen i 100 dagar och sen var det slut på dom små kapslarna. Min kära magkatarr har sedan länge blivit hemmastadd i magsäcken och verkar vilja stanna där. Trevlig plats. Får ju käk varje dag. Undrar som vanligt om katarren behöver gå på toa – vad gör den då?

 

 

Vid ett krisartat tillfälle fick jag utan läkarbesök utskrivet 100 nya små rackare och nu har jag bara 5 stycken kvar som jag hittills vårdat ömt. Om huruvida jag tar dom felaktigt eller ej kan diskuteras. Jag vill helst inte ta nån medicin alls ju. Men nu har magisen sagt ifrån på skarpen: Höj hyran eller inkräktaren avhyses!

 

 

I den kalla isande vinden pallrade jag mej ner till Novakliniken för att boka tid. Nej, nej, nej! Sååå kan man inte göra! Man måste ringa klockan 06.00 på morgonen och sen ringer dom tillbaka nån gång under dan. Hem och ställa klockan på ringning på en okristlig tid.

 

 

Riiiiing! Riiiiing! Ärligt talat vet jag inte vad som händer när väckningen går igång. Famlar efter lysknappen och stänger av ringningen. Slår numret till kliniken alldeles skumögd och hoppas jag slagit rätt nummer. En robot svarar att man skulle följa instruktionerna. När jag lagt på är jag säker att det är nåt jag glömt. Inte vad jag heter eller mitt telefonnummer. Födelsenumret! Aj då!

Halv 9 ringer en sköterska upp mej och hon sa att jag skulle få komma till Dr, Ryyysgård!!!

 

 

Vet inte om jag vågar! Ryyysgård – hm!

Roskilde tur och retur

 

Man kan säga mycket om Roskilde. Man kan säga att Skånes historia började där. I alla fall det vi fått lära oss i skolan. Freden i Roskilde är det fredsfördrag mellan Sverige och Danmark-Norge som slöts i den danska staden Roskilde den 26 februari 1658. Japp, så var det. Inte freden i Brömsebro, om nån skulle vilja hävda det!

 

 

Jaha, och vart är jag på väg nu då? Jo, till ett av Roskildes storslagna museer. Det här stället härbärgerar ett antal mer eller mindre sjödugliga båtar. En våg in i den här och man hade blivit hajmat i ett nafs i Stilla havet. Oj, oj, nu var jag långt ute och seglade. Igen!

 

 

Museet har ett alldeles fantastiskt vattenläge. Man kan sitta där och titta på medan folk får prova på att ta sej fram med det där lilla flytetyget. Det var det bästa ord jag kunde komma på i all hast. Precis där dom befinner sej, fanns förr i vattnet en massa sänkta båtar för att hindra fienden att ta sej in i staden. Dom ligger numera mumifierade här inne i huset.

 

 

Hej å hå, kämpa på! Lätt för honom att säga när han bara står där och inte har något för händerna. Roddarna ser ju inte vart dom ska och doppar pinnarna i vattnet lite hipp som happ. En och annan blåsa fick man för detta paddlande och betalt skulle dom ha också! Inte jag! Jag höll mej på landbacken! Torrskodd!

 

 

Här ser man museet från sjösidan. Ett annat intryck får man om man kommer från entrén, kan jag säga. Det man ser på vänstra sidan i bild är en massa små verkstäder för hantverkare, så som dom fungerade förr i tiden. Det är upp till var och att prova på och roligt är det för stora och små.

 

 

Ett och två, och ett och två, öka inte takten… Det känner man ju till, men att synkronisera detta med sina två hjärnhalvor, utan att glöden far all världens väg är en aning svårare. Nä, men i alla fall tråkigare. Vad skulle han ta sej till om det började blåsa oregerligt! Ja, jag bara undrar…

 

 

Men se här då! Exiting! Pilbågar och pilar. Här var boden för mej! Vackert hantverk tilltalar sinnet mer än något annat. Skulle inte haft något emot att testa hur man skulpterade fram små stingande pilar ingnodda med curare i spetsen…hehehe. Det finns dom som skulle behöva ett litet stick! Ingen nämnd och framförallt ingen glömd!

 

Nä, nu drar vi oss bort mot den häftigaste restaurangen. Den med meterlånga ribs, pommes och en massa göttiga tillbehör! Alltså, man är fortfarande inte mer än grottmänniska…

Tusan också att Roskilde ligger så långt bort!

Oh boy!

 

Sen påkommen blogg! Mest för att jag lyckas hålla mej vaken i denna sena timma. Vad ska jag skylla på mera? Ja, min tand. Det går alltid hem. Aj, aj, aj – ont! Inte i själva tanden utan i rotsystemet. Det är inte mycket att göra åt den saken, om jag nu inte vill dra ut min kära, älskade tand. Om inte förr så blir det ju ett hål DÅ!

 

 

Den här bilden ser faktiskt lite lustig ut – som ett stort guppande äpple. Det är inget äpple. Det kan jag försäkra. Det är stort nog att jag skulle kunna stå på det. Och HUR skulle det se ut? Står jag på ena halvan och håller i mej i öglan kommer jag att dråsa i drickat. Får väl böja mej fram över pinnen som en märla med baken i vädret…

 

 

Vårblommorna har tittat ut på allvar. Varje år letar man samma gamla vårtecken. Jag vet inte hur många bilder med vintergäck som fyller mitt bildarkiv. Men nu är nu och blomman fröjdade både mej och kameran. Fåglarna runt ankedammen verkade också vara på ett strålande humör och hade en elegant uppvisning i lufthavet.

 

 

Igår hade vi en snödag. Igen. Det kom i omgångar med olika typer av snöflingor. Jag stod i timmar med kameran i högsta hugg för att fånga den perfekta snöstjärnan. Men vilket slit! Till slut hämtade jag katten och lät flingorna falla på hans päls. Där låg dom lätt och inte så tätt inpå varandra. MEN kattskrället ville inte vara stilla! Inga perfekta snöstjärnor!

 

 

Snö som snö. Även om man inte ser alla vackra små stjärnor så är dom där. Garanterat! Snön på Nog såg mera ut som vitt mögel på ett piggsvin, så det fick vara. Idag sken solen för första gången på jättelänge och nästa vecka ska det till och med bli plusgrader. +1. I Norrland skulle dom visst få ca +7…

Ja tror ja flytt!

Dagens pizza

 

En gång på min arbetsplats frågade man mej om jag kunde rita upp en detaljerad prislista på olika sorters pizzor. Det var en av mina kollegor som skulle leverera pizzorna och priset var superbilligt. Antagligen för att dom var hemgjorda. Hemgjorda pizzor är ju mums och idén var en smärre utmaning för mej. Sagt och gjort – jag satte igång.

 

 

Pizza nr 1 – räkpizza förstås. Utan andra tillbehör. Pizzadeg, tomatsås och ost. Svårare än så var det inte. Sträcken uppåt ska föreställa värme, att pizzan var varm. På nåt konstigt sätt kunde jag känna doften av varma räkor när jag ritade denna.

 

 

Pizza nr 2 – inte särskilt förvånande kanske att det skulle finnas en räkpizza med musslor på. Och hur får man till musslor så att bilden blir en räkpizza med musslor. Enkelt! Placera oskalade musslor där benen sitter på räkan och låsas som att allt är ok.

 

 

Pizza nr 3 – om man inte har tillräckligt med olika pizzor att välja mellan kan man nog inte sälja pizzor. Och den som inte erbjuder pizzor med skinka är en idiot. Hade jag illustrerat skinkstrimlet med strimlor, hade inte en kotte fattat vad det var, så varför inte fläska dit med en hel nasse…

 

 

Pizza nr 4 – mmm, en varm skinkpizza med massor av champisar… Lätt att föreställa sej, eller hur? Det är viktigt att det är med en knorr annars begriper man ju inte. Då hade man kanske trott att det var en skog och mitt i skogen ligger ett berg. Hur kul hade det varit?

 

 

Pizza nr 5 – pizzornas Rolls Roys. Partypizzan! All inclusive. Här samsas räkorna med nassarna, musslorna med champisarna och bubbelvattnet med “helan går”. Sen kan man förstås blanda som det passar och anstår en pizzafreak. Till och med jag kan tycka att det ser en aning frestande ut. Man hör liksom stojet när pizzan bärs in…eller?

 

 

Pizza nr 6 – slutligen, en pizza avskalad och bara doftande från en vällagrad ost. Tagen direkt ur ugnen och dekorerad med några oliver. Tycker ni detta verkar gott och att smaklökarna sattes på hårda prov, så är det bara att masa sej ut i köket och svänga ihop en egen variant. OBS! Dom behöver INTE likna mina!

Gud, vad degigt!

Sol, sol, sol….

 

Vad av huvudet (eller var det hjärtat?) är fullt så talar munnen! Både mitt huvud och hjärta längtar efter sol. S O L. Strålande och livgivande. Alltså kommer detta spektakel bara handla om solen. Inte solens historia. Inte solstormar eller solljusets hastighet. Bara vad solen ger!

 

 

Att vakna till en morgon, när solens strålar ligger lågt på himlen, är en gåva. Mina rum badar i guld och jag tror att jag heter Joakim von Anka. Men bara en stund, tills jag kommer till sans och gnuggat sömnen ur mina ögon. Börsen är lika ekande tom, men jag har i alla fall gyllene tapeter!

 

 

Variationerna på utsikten är såklart inte stor. Det är himlen som står för underhållningsvärdet. Ibland rullar svarta, hotfulla mol in och skapar en otrolig dramatik. Det får jag ta en dag när solen har fått lite för mycket utrymme. För mycket och för lite skämmer allt!

 

 

Alla talar om att solnedgångar är så himla vackert. Absolut! Jag instämmer till fullo, men jag ser liksom inte några från mina fönster. Ingen har talat om för mej att det motsatta kunde vara lika märkvärdigt. Aldrig har jag väl upplevt soluppgångar som dessa. Magnifika! Vilket färgspektra! Tur att kameran kan berätta det jag saknar i ordförrådet!

 

 

Och vad ska det nu bli av detta? Skvätt, skvätt eller sitta på en bänk i solen och njuta av en kopp härligt kaffe? Skulle jag gissa, utan att ta hänsyn till verkligheten, borde det bli en dag utan mycket sol. SMHI och alla andra väderspåinstitutioner har sällan rätt när dom försöker pricka in dagens väder i Skåne. Kanske glömmer dom bort att detta är en halvö…

 

 

Med en strålande klar utsikt över Ystadsbukten ligger Hammars Backar och imponerar. Bara sanddynerna skvallrar om istiden och ett i evighet föränderligt landskap. Längst ut på udden hittar vi fantastiska Kåseberga och ståtar med sina omtalade Ales Stenar. Min barndoms “lekplats” under sommaren.

Idag blev det ingen sol ute. Måste baka en solkaka och låtsas istället…

Nu storknar jag

 

Alla vet väl att storken bor i Skåne. Det gör Nils Holgersson och gåsen Akka också. Men nu ska det handla om storkarnas nyetablering i vårt allra södraste (så kan man skriva!) landskap. Om sen numera svenska storken talar skånska eller polska har jag inte fått klart för mej. Men det kvittar, jag ska inte prata med dom.

 

 

Vad i all sin dar har dom stickat för en konstig mössa till skorstenen på det här otroligt vackra huset? Eller är det en megaskinntofs? Och sen har dom klämt dit en plastmackapär mitt i för att göra det lite intressant! Fnys!!! Måste gå närmre och kolla!

 

 

Nej, men nej! Vad skådar egentligen mitt norra öga? Ett storkbo! På riktigt! Men det bara MÅSTE vara en plaststork. Storkarna har ju flytt landet för eoner sedan… Övertygelsen kommer sekunderna efter då plastfågeln börjar flaxa och spatsera runt i sin minimala enrummare. Vi befinner oss i Flyinge. På Flyinge Kungsgård.

 

 

På en del ställen kan man se dom i storkhägn och på andra platser spatserar dom omkring i ärtlandet. Ja, kanske inte riktigt där, men i alla fall ute på fälten. Om man har tur, vill säga. Alldeles “vilda”. Finns det bara färdiga rishögar högt över mark som ovan, så letar dom sej klapprande dit. Ett klapprande som hörs vida omkring.

Vill man hellre se dom på en djurpark så går det också bra! Skånes Djurpark till exempel! Rekommenderas om man vill titta på annat också. Grisar, oxar och en och annan iller. Men VAD slår en stork i frihet?

 

 

Det fina i storksången är att dom ger fullständigt sjutton i överhögheten och vänder densamme ryggen. Eller stjärten. Kungsgård eller inte – här huserar jag!

Jag försökte spela in ett redigt klapprande men det gick inte så bra, så jag håller näbben! Men en sak är säker:

I Skåne slipper man köpa choklad för att titta på storkar!

En dag på arkitektkontoret

… förresten såg mååånga dagar ut så här. Jag har svårt för att sitta instängd i 8 timmar och känna mej frihetsberövad. Ofta satt jag och småfnulade för mej själv, ritade små teckningar eller skrev sagoliknande fantasier. Ungefär som jag gör idag, fast då var det ingen som fick se mina skapelser. Det är en ära att få dela med mej till nån annan än byrålådan.

För beskrivningens skull hade jag en nästan fotvid typ läkarrock på mej. Oknäppt. Den flaxade härligt när jag rörde mej i lokalerna. Antagligen kände jag mej väldigt viktig i detta stora, svepande lakan. Ok, den skyddade lite från att få blyerts och bläck på ärmarna, om jag nu ska ta till det stora artilleriet av försvar. Ärligt talat: Jag kan f-n inte ha sett riktigt klok ut i den där munderingen!

Då kör vi!

                                                        *

En groda i en alldeles för stor, vit kontorsrock. Ett evigt dragande i ärmarna för att hålla dom borta från händerna, annars såg han inte var pennan var.- "Hur ritar man nu ett grodbo? Om vi skulle ta och vässa pennan medan hjärnan arbetar… Två moment på en gång, nä, det blir för stressigt! "- “Hmmm, grooodbooo…”, sa han släpigt och stötte pennan upprepade gånger mot underläppen medan han tittade på en obefintlig fläck i taket.

Grodan fick av sej rocken i min teckning - i frihet!

– “Först en fasad kanske…? Sen kan man ta baksidan på den… Jaha, det låter logiskt. Men var, var ska jag börja? Hur gjorde jag förra gången, om det nu var nån? Det måste vara något extraordinärt med brutna tak lite hit och dit. Det ser intressant ut! Det kostar! Just det! Så ska det va´!”

Högerhanden drog upp vänsterärmen så som den var van. Sen “lade” han sej över ritbordet och tog sats med pennan. Just då halkade högra ärmen ner för pennan, precis som vanligt…

                                           *

Där tog den “sagan” slut! Kanske återkommer jag med mer hialösa sagor. Tills dess får jag önska en varm kram på Alla Hjärtans Dag!





Den här sista damen lånade jag in som konsult från Google. Hon fick bra betalt – ett hjärta. Är det nåt jag inte är så är det hjärtlös!

I staden där jag bor

 

Medeltidsstaden Ystad har varit med om en del. Från att ha varit en ren fiskeby (sillen hoppade självmant upp i båtarna) på 1100-talet, exporthamn för oxar i stor skala (numera importeras strimlat hästkött) på 1600-talet, till att bli rena rama smugglarhålan på 1800-talet. Nä, fullt så illa var det förstås inte. Inte värre än på andra håll. Men faktum är att vårt anrika Siriushus sägs ha smuggelgångar ner till hamnen… Detta var helt och hållet Nappes förtjänst!

 

 

 

Nu har jag skändligen lånat dessa bilder från nätet. Jag kan ju knappaste ut och jaga gubben själv… Siriushuset ligger med baksidan åt mina fönster, men vad är det för kul att se typ köksingången?

En av gatorna heter Tobaksgatan. Tro det eller ej, men man odlade faktiskt tobak på Tobakshejdan once upon a time. Att man odlar vin här nere i Skåne fortfarande är säkert ingen överraskning. Ystad har haft en alldeles egen liten vincentral. Annars vimlar det av dom så fort man kommer utanför stadsgränsen.

 

 

Bilden är onorpad, men skylten gammal. Sned och vind som den blivit med åren. I samma hus drivs en klädesbutik för små och mellanstora kids. Läckert att ha en butik i ett medeltida korsvirkeshus. Det måste vara få förunnat. Problemet är entrén. Några trappsteg upp, supersmal, och sen delad dörr, ännu smalare. Man går på tvären in. Den som vill ta med sej barnvagnen hit göre sej icke besvär.

 

 

Att staden senare skulle komma att bli Bollystad, Hollystad eller Ystawood, vilket man nu föredrar, fanns väl inte riktigt på kartan förrän Wallanderböckerna skrevs och förlade huvudpersonen i just Ystad. Här springer filmfotografer överallt och på lilla Konsum får man trängas men celebra skådespelare.

Och som nu Ystad en gång för alla är en gammal militärstad så vore det väl sjutton också om man inte vart annat år ställer till med ett hej dundrande TATTOO. Då får dom passa sej filmfotograferna, annars blir dom nedtrampade av trumpetare och säckpipeblåsare på marsch. Ta ta tata….

 

 

Själv flyr jag undan att sånt ståhej. I Norran är det lugnt och fridfullt. utom när gladorna jagar eller ugglorna sitter och lurpassar på en gren. Det är inte lätt för änderna när deras små har kläckts. Det blir mat för både Måns, glador och andra glada bevingade historier. Vad hemskt! Jag glömde bort att jag åt rökt vildand i julas… Men gott var det!

 

 

Idag är det tisdag och då får man äta semlor. Jag funderar lite över hur en semla skulle se ut om mandelmassan var rosa – kanske som på bilden ovan.

Nu MÅSTE jag ha en semla, rosa eller ej!

Fräcka Jakriborg

 

Inte långt från Lund ligger ett relativt nytt bostadsområde som heter Jakriborg. Ett väldigt spännande projekt, särskilt för den som är intresserad av historia och arkitektur. Och det är jag, men främst arkitektur, som jag vigt dom flesta åren av mitt arbetsliv åt. Här ska ni få se på grejer!

 

 

Toppiga hus med massor av fönster. Generösa torgplatser blandat med trånga gränder. Precis som det ska vara. Här finns ingen trafik och buller. Bilarna får prydligt stå utanför bostadsområdet och där står dom så bra så. Tåget stannar alldeles intill, så inga problem med kommunikationerna här inte.

 

 

Sen gillar jag att man blandar hej vilt mellan släta fasader i olika färger och gammaldags korsvirkeshus. Det ger liv åt “stadsbilden”. Här vilar ingen enformighet eller upprepning minsann. Före jul finns gott om plats för julmarknaden att bre ut sej och det är förstås mäkta populärt. Stan doftar av glögg, sockervadd och brända mandlar.

 

 

Det är dessutom trevligt att man inte har den perfekta finishen på alla husen. Det SKA se lite skamfilat och använt ut. Det har sin charm det också. Kolla på¨fönstren som sitter lite hipp som happ. Härligt! Man blir en aningens nyfiken på hur det ser ut där inne, eller hur!

 

 

Denna vy får mej att tänka på länderna runt Medelhavet. Att man sen kostat på sej dessa höga fönster med små pytterutor ger ett alldeles speciellt uttryck. Och flyttar man blicken till vänster och ser dom små, små fönstren på gaveln, ja, då jag får rysningar! Så smakfullt balanserat!

 

 

Emellan dom högre husen ligger en massa mindre hus och trivs. Alla med sina egna privata uteplatser. En suverän känsla av intimitet infinner sej. Hela tiden ser man att fönster och dörrar sitter i en underbar oregelbundenhet. Visst är det maffigt?

 

 

Och fräckt som sjutton bakar man ihop huskropparna med varandra. Det funkar alldeles utmärkt! Här blandas fönster med bågar och vanliga traditionella fönster, träpanel på delar av fasaderna och fönsterkupor på taken eller bara takfönster helt enkelt. Gemensamt för alla husen är dock att dom har väldigt branta tak. Snön lär inte ligga länge och mest synd är det om stackarn som bor i hörnet…

 

 

Stadsportar! Vad trevligt! Det är som att bo på landet. Vad dum jag är! Det är ju på landet, på den skånska slätten. Nåja, man får i alla fall gå en bit för att hämta morgontidningen. Ser för mej en massa människor som springer ut i morgonrockarna för att vittja brevlådorna. Knutpunkten för första morgonpasset med vovven…

 

 

Visst får man väl en känsla av en gammal medeltida Hansastad? Ja, det byggs troligen fortfarande. Och fint som snus blir det!

Fram för arkitekturen!!!