Systugan–etapp ett

 

Är det inte lite konstigt med kläder och storlekar? Om man normalt har storlek 38 och sen lägger på sej några kilon så förändras ju inte längden på benen och armarna. Det tycks klädindustrin tro. Och då undrar jag i vilken värld dom lever i, dom som skapar kläderna.

 

 

Dom har förstås en grundmall för EN storlek. För nästa storlek bygger dom på mallen runtom – även ärmlängden på jackor/skjortor och benlängden för byxor. Men man har väl inte fått längre armar för att man har blivit rundare om lilla maggen!

 

 

Fram med saxen och börja sy och tråckla! Symaskinen är numera ett avancerat tekniskt underverk som man måste gå på kurs för att förstå. Det ingår förhoppningsvis i priset. Vilken tur! Väl hemma igen stirrar man på underverket för att i minnet försöka återkalla åtminstone början på kursen. Detta kallas i folkmun för stress! Eller “gå in i symaskinen”-syndromet!

 

 

Jag skulle vilja se den som sätter sej ner med den dyyyra märkesskjortan och klipper av manschetterna och sen klipper av ytterligare en bit på ärmen för att sen snyggt och prydligt passa in resten av ärmen i den något misshandlade manschetten. Och detta måste man göra TVÅ gånger – helst med liknade resultat. Man kan ju för tusan inte gå omkring med olika långa skjortärmar!

Är man en man kan man alltid hiva upp ”oklippta” ärmar med gummisnoddar runt överärmarna, men det skulle ju se för töntigt ut på kvinnor. Det blir till att bära kavaj för resten av sitt liv då. Men plötsligt kommer nästa problem – kavajen. Klippa, klippa! Sy och tråckla!

Hur är det då med byxorna? Jo, har man svällt runt buken så får man inte bara längre byxben vid köpet, utan byxvidden runt själva benen blir i bästa fall NÅGOT flaxig. Man kan åtminstone ta tre steg och byxorna står kvar. Som att gå inuti ett tält…

Nu lägger jag ifrån mej saxen – för gott!

PS. Samtliga bilder är hämtade från nätet, om nu ingen förstått det…

Norran–parkernas park

 

För en fotointresserad galning som jag, behöver man inte ta många steg för att hitta nåt intressant att rikta kameran emot. Motiven finns. Överallt. I den minsta lilla vrå. Det gäller bara att ha ögonen med sej. Ett lätt sätt är att gå till närmaste park, som här till Norra Promenaden i Ystad.

 

 

Varje gång man går här utspelas en ny liten scen. Änder på promenad över “stenbron”. Katter som ligger och smyger i buskarna. Måsar som slåss om brödbitarna, som dagligen slängs ut av en medkännande dam. Hundarnas inpinkade revir, som pinkas in på nytt. Dag för dag. Året runt. Finns den tidningen kvar förresten?

 

 

Att lyfta blicken mot himlen är inte fel. Det kan ju finnas saker att spara för framtidens nostalgitripp i albumet. Parken är hyfsat stor och bjuder på ett flertal växter som man inte alltid finner i andra parker. Vi har tulpanträd här. Jajamensan! Gissa om jag letade mej fördärvad för att hitta det första gången jag var i parken och hade hört talas om detta märkliga träd.

 

 

Och vad döljer sej där bakom knuten? Kan man säga det om buskar och träd? Förmodligen inte, men det gör jag i alla fall. Det är ju jag som skriver och då får jag bestämma precis allting. Och nu bestämmer jag att jag inte tänker berätta vad som finns där bakom, hahaha.

 

 

I parkens slingrande bäck (eller å eller flod eller vad sjuttsingen man nu ska kalla den), ligger ett nedsinglat kastanjelöv och gottar sej i höstsolen. Ja, vad ska den annars göra? Livet är ju bara nuuuu och vare sej man är ett löv eller en apelsin kan man inte göra mycket mer än bara nua. Ja, det skulle vara om man blir uppäten förstås. Vad händer med nuet då då?

 

 

Nu tänker jag pinka in MITT revir! Adjöken!

Glimmebodagården

 

Av alla gamla anrika gårdar i Skåne tilltalar Glimmebodagården mej allra mest. Den är mest levande på nåt sätt och där förekommer aktiviteter under hela året. Och gör det inte det så är platsen fantastisk att besöka när som helst. Omgivningarna är otroligt vackra. Bara gården i sej är otroligt vackert, för att inte säga magnifikt.

 

 

Man blir nyfiken som ett barn när man ser gården på håll och nu tänkte jag guida en liten stund för att öka intresset för ett framtida besök. Så håll i hatten så kör vi! Det står två figurer längst till vänster i bild – dit tar vi oss först, så häng med!

 

 

Jaha, vad tycks? Att sitta här och njuta av sin medhavda matsäck när våren börjat spira så smått är det närmaste himmelriket man kan komma. Så sagolikt skönt! Ingen trafik. Inga motorljud. Oftast helt folkfritt. Bara vi, gården och mullsorkarna…och fågelkvittret.

 

 

Såna här gamla handblåsta fönster har väl ingen idag. Men charmiga är dom i sin enkelhet och praktfulla inramning. På vintern blev man tvungen att sätta in innerfönster för att hålla kylan borta. Då placerade man vaddrullar mellan fönstren och på dom la man sen bokmärken, torr vitmossa eller annat man tyckte om. En egen konstnärlig installation.

 

 

En detalj bland alla detaljer som jag inte kan låta bli att visa. Det går rysningar genom hela kroppen när jag ser att så lite kan göra så mycket för en fasad. Och vasstaket ska vi inte prata om! Upp vid änden av taknocken sitter en liten oansenlig träbit, men ack så vacker! Halleluja!

 

 

Om vi fortsätter förbi den rödmålade fasaden och tar oss upp på backen bakom gården slås vi snart av en hisnande upplevelse. Det är svårt att ana vad som komma skall. På backen här bakom växer smultron och det blir svårt att slita sej. Utsikten ner mot gården är också väldigt spännande.

 

 

Så förstår man plötsligt begreppet “Brösarps backar”, för backigt är det minsann. Är vi i Skottland eller möjligen Wales? Man förstår att vi suttit ihop en gång i tiden. Faktiskt kan man se ända till havet. Ok, inte på den här bilden, men i 45 graders vinkel från där jag står.

 

 

Så där ja! En skymt av haaavet där borta i fjärran! Vem kunde trott det? Byn Brösarp ligger till höger om bilden och långt bort, men inbäddat, så det skulle man inte se i alla fall. Välkommen till stillhetens backhav!

 

 

Det doftar av alla möjliga blomsterarter under sommaren. Särskilt dom varma dagarna. Luften är full av fjärilar och en massa annat som lockar kameran att gå varm. Tyvärr äger jag ingen doftkamera. Ännu.

 

 

Japp! Islandshästarna betar här i lugn och ro. Och vilket matförråd sen! Det här är bara några av dom. Backarna dekoreras lite varstans av hästar och glador och mera hästar. Med det sagt ska jag kanske lägga till Island som tänkbart paradis, jämte Skottland och Wales, menar jag.

 

 

Våren nalkas så sakteliga och snart står dom där, Backsipporna. I klungor…

There is no place near this place, that looks like this place, so this must be the place!

Lilla Fiskaregatan i Lund

Min födelsestad och min födelseadress. Jag betonar det lite extra för Lilla Fiskaregatan är nog den “finaste” gatan i Lund och jag är mäkta stolt över att ha blivit till här. Fast helt sant är det ju inte – jag föddes på BB i Lund om vi nu ska vara riktigt nogräknade. En typisk lunnatös är jag hur som haver, med fötterna starkt förankrade i den skånska myllan.

För att förvirra begreppen ytterligare kan jag tillägga att min kära mor inte kallade mej vid det namn hon givit mej inför prästerskapet, vilket jag delvis är glad för. Nä, jag fick heta Pian – som egentligen inte alls ska ses som ett namn, utan mera som ett tjänstehjon, dvs pigan. Det var nån som långt senare förklarade det för mej att det nog var så. Piga sen födsel och ohejdad vana…Själv är jag inte lika säker!





Inget märkvärdigt hus alls. Ett hus bland alla andra hus på denna gågata. Min barnvakt farfar bodde här också och jag minns att jag satt i hans säng när han vilade och snurrade med fingrarna i hårtestarna han hade kvar på huvudet. Det här är nog inte heller riktigt sant. Det var nog JAG som skulle vila och han visade bara hur det skulle gå till… Stackarn orkade nog inte med mej, ett aktivt litet pyre. Han hade i alla fall ett annat namn på mej – Tussilago.





Om nu HEEELA sanningen ska fram, så var det nog som på bilden ovan – plikt och elände. En gång i tiden, vill säga. Bilden kommer alltså inte från mitt födelsehem, utan från Statarmuseet nära Torups slott. Detta ska då ses som kontrast till den välmående staden kontra det hårda livet som statare ute på vischan. Lappkast mitt i bloggen. Vad gör man inte för underhållningsvärdet?!





Statarmuseets torrdass. En av dom, som ligger på rad utmed gaveln till uthuset. Vid sidan av dessa fick kaninerna och hönsen bo. Jag har än idag aldrig riktigt förstått hur man tömmer dassen när dom är inbyggda mot en fast fasad. Nåja, det är en ren skitsak!

Sitter man här med öppen dörr, har man en fantastisk utsikt mot en liten fruktträdgård där bord och stolar är utplacerade för den bästa stunden på dan, fikat. Man får ta det onda med det goda. Nära till muggen är det ju! Och bakom “trästaketet” går kossorna och betar.





Se bara! Sämre utsikt kan man ha. En trist tegelvägg till exempel, utan fönster. Man får onekligen lust att vältra sej i gröngräset och sniffa på fjärilsbusken. Strax intill står det några höhässjor, inga fuskisar, utan riktigt riktiga. Sånt hö man slagit med lie. Doften är oemotståndlig! En doft alla borde ha fått växa upp med…





Och där uppe i skydd under takutsprånget ligger några svalungar och trycker. Detta är landet…sanna mina ord!

Än är det vinter kvar, säger mor…

Andrarum–inte andra rum

 

Dom skånska ortnamnen begriper man sej inte alltid på. Antagligen för att dom har ett danskt ursprung blandat med namn från forntida herremän eller liknande. Tolkningarna är många och ibland ganska fantasifulla. Här i byn låg ett alunbruk och inte så litet heller, men det tar vi en annan gång.

 

 

Efter att vi passerat en gammal träbro kommer vi in i byn. Känns verkligen som att man lagt ner mycket tanke bakom bevarandet av det gamla stuket. Husen ligger tätt inpå varandra och ger en fantastisk hemtrevnadskänsla – som en sagovärld.

 

 

Dom flesta husen är från 1700-talet och här bodde förstås verkarna på alunbruket, som ligger på gångavstånd en bit bort. Förmodligen var det inte alltid så lätt att leva och bo här. Ett slitsamt arbete på alunbruket och jag antar att man upplevde det som att leva in the middle of nowhere. Fast det är ju jag som tänker så. Det är otroligt vackert, men…

 

 

Idag tror jag att husen ägs av sommarboende. Strax till vänster i bild ligger en underbar gammal kaffestuga med uteservering. Servitriserna kommer ångandes i långa kjolar med förkläden och på huvudet har dom en liten sjalett. Tillbaka till dåtiden.

 

 

Nej, nu är det dags att flaxa vidare till nästa intressanta stopp på vägen. Nu har jag ätit mej mätt på alla smultron som slagghögarna förärats med. Är det inte öppet på kaffestugan så kan man alltid plocka smultron – kilovis – utan problem.

Fjärilen är en pärlemorfjäril om nu någon undrar.

Solen! Var är du?

 

 

Jaa, man blir inte gladare än man gör sej, men utan solljuset blir man deppig. Och supertrött och superenergilös och supernegativ. Dom lovar sol varje dag, men hittills har det bara varit tomma ord. Men far får inte ge upp hoppet! Annars får man ställa sej på en stol och hoppa lite, så får man hoppet tillbaka.

 

 

Även en grå sol är en sol. Men ta mej i brasan! Är det inte en liiiiten strimma sol därborta mellan molnen i alla fall? Jag måste hämta kameran och ta ett bildbevis! Dagen är räddad och mitt usla humör likaså. Skulle kunna kläcka ur mej ett försiktigt “jippi”. Soldansen har inte haft effekt, eller också framkallade jag snömoln i min iver. Fel kurs…

 

 

Så här gick det till! Man står på rad och shakar loss. Hur svårt kan det va? Felet var nog att jag inte stod på rad, inte med någon, ingen mer än mej själv. Jag och Lotta… Blir nog inte så kraftfullt då. Ja, och så hade jag en burk “Knorr” vid sidan av för att förstärka det hela och Miss Piggy grymtade sången “I´m singing in the rain”. Nu, sörrö, gick det upp en liljeholmare! Ska strypa en viss griiis!!!

 

 

Till slut fattade till och med jag vad som behövde göras. Ja, nu ska man inte behöva ta det så bokstavligt. Kan man inte göra helikoptern så kan man inte. Jag vet dom som har provat i flera ååår och kraschlandar vareviga gång. Men man kan alltid försöka muntra upp tillvaron med ett skämt eller en god kanelbulle.

Ah, varde ljuuus! Vilken lättnad!

Stenkul

 

Sverige är ett väldigt långt land och av nån märklig anledning har varje landskap fått sin egen blomma/växt, sitt eget djur och även sin egen sten. Att Skåne fått flinta som sin landskapssten är kanske inte så konstigt. Kusterna kryllar av flinta. Med tanke på att man tillverkade redskap av flinta i mängd, kan man tycka det är konstigt att det finns nån flinta kvar. Men det gööör det. Massor!

 

 

Detta är min absoluta flintfavorit. Lika stor som min svagt kupade hand och slät som en barnstjärt på den “öppna” sidan. Men det är inte bara flinta som hittar hem till mej. Jag är nämligen stenrik. Stenar i alla storlekar och former och färger. Titta bara!

 

 

Ett axplock ur stenhögen. Ibland tänker jag att jag ska göra nåt spel av stenarna, men än har det inte blivit av…kommer säkert aldrig att bli av heller. Ibland har jag tänkt att jag skulle ge dom personliga namn, som jag gjorde med mina bokmärken med bebisar på. Men det havererade när dom svenska namnen tog slut. Hahaha, det var en luring – har jag inte tänkt alls!

 

 

Så ser den ut, min fina och välbevarade flintyxa! Stolt som en tupp (eeeh, kan man vara det fast man är ett kvinns?) får jag vara tillfällig ägare till denna skapelse. Sen ska den vidare till eftervärlden. Alltid finns det nån intresserad. Under tiden kan jag visa upp några andra fina alster ur kollektionen (ej till försäljning dock!).

 

 

Man kan verkligen hitta lustiga formationer om man dammsuger stränderna. Den här “potatsigubben” gillar jag särskilt mycket. Potatis och potatis – han liknar mest en halloweengubbe när jag tänker efter. Man ska inte tänka så mycket…gubbar som gubbar!

 

 

Storleken kan variera kraftigt förstås och den här lilla saken är lika stor som den yttersta falangen på mitt pekfinger eller långfinger, om man nu föredrar det. Nån annan tycker kanske ringfingret, men strunt i det, nu pratar vi stenmått. Ser man inte det lilla i det stora så ser man inte mycket – dagens visdomsord!

 

 

Och det här, mina vänner, är egentligen ingen sten alls. Det är en fossil! Jajamensan! Det föreställer en växt och om man kollar noga så ser det ut som den franska liljan. Hade glädjen att hitta den i Malmö en vacker dag för några år sen. Det var lyckans dag!

Och nu är det semmeldags. Ska leta fram den ur kylskåpet bara…

Inkassokrav

 

Gissa om jag fick kaffet i vrångstrupen i går när posten dråsade ner i brevinkastet. Ett brev från ett inkassoföretag!!! Genast tänkte jag att jag hade blivit lurad, för det matas man ju med varje dag i media. Sprätter upp brevet en aning skakad och läser mitt namn och vad det gäller.

 

 

Kliar mej i huvudet både en och två gånger. Det här MÅSTE bara vara fel! HSB, som är min “värd”, har alltså inte fått in pengar för “hyran”. Jag kastar mej på telefonen och ringer vårt lokalkontor (HSB) och undrar hur i hela fridens dar detta kunde hända. Dom står såklart lika frågande som jag. I min enfald trodde jag inte att detta kunde hända när man har Autogiro…

Ringer såklart upp företaget på bilden ovan och undrar vad jag ska göra nu, men förstår att jag måste betala avgiften som består av hyra, ränta och inkassoavgift. Gör jag inte det hamnar jag hos Kronofogden med betalningsanmärkning. Japp, så fort kan det gå! Fy f-n vad suuurt!

 

 

Kurvan pekar vackert uppåt för den här typen av företag och dyster nedåt för intet ont anande hederligt folk. I detta fall är det BANKEN som schabblat. Och dom ska jag ruska om så fort jag fått kläderna på kroppen. Antagligen kommer dom att försvara sej med alla medel, men det bryr jag mej inte om. Dom har tagit på sej ett arbete som dom misslyckats med. Det är andra gången på mindre än ett halvår som dom strular för min del – NORDEA. Nu funderar jag starkt på att byta bank.

 

 

Ole Dole Doff – den här kanske det blir till syvende och sist. Danske Bank. Dom tar inte ut några extra avgifter har jag hört. Låter som det skulle passa min tunna plånbok alldeles förträffligt. Och som slutkläm vill jag bara uppmana alla att kolla igenom bankkontot varje månad, för enligt lagen har var och en UNDERSÖKNINGSPLIKT!

Pengar är livet!

Hallsbergs stenar

 

En bit utanför Lövestad ligger en by som heter Heinge (uttalas henge). När enskiftet genomfördes år 1825 flyttades gården Heinge 9 till Hallsberg, som förstås också ligger nära Heinge. På Hallbergs Gård har sedan fyra generationer av släkten Nilsson levt och verkat. Numera är det ett museum. Ett alldeles speciellt och “eget” museum.

 

 

Under många år fick lantbrukaren och kvarnägaren Nils Nilsson (1818 – 1896) arbeta med att bryta sten på åkrarna. Mycket sten var det. Förmodligen samlade han tidigt på märkligt formade stenar. Många av dessa stenar har han sen med enkla kvarnhackor som främsta redskap med otrolig skicklighet huggit in bilder och inskriptioner i stenarnas avplanade ytor.

 

 

Vid Möllehusets kvarnbäck och i trädgården utplacerades de uthuggna stenarna med olika motiv från Bibeln. Det behövs en hel del tid och engagemang om man ska hinna ta till sej alla stenars innebörd. Trädgården i sej är inget märkvärdigt och inte boningshuset heller. Fast det beror förstås vad som intresserar en. Men stenarna är rena rama konsthantverken!

 

 

Man kan inte annat än beundra den tålmodighet och skicklighet han lagt ner på sitt arbete. Det är ett stort antal stenar och spänner över ett vitt område i Bibeltexten. Detta kom att bli hans arv och ett andligt testamente till eftervärlden. Man får en hel del att fundera över medan man spatserar runt mellan alla dessa stenar. Som en “levande” stenkyrkogård…hmmm, ja….

 

.

 

Hej då och på återseende! Hoppas den lilla utflykten var trevlig!

Dagens kräkmedel

 

Ibland råkar man ut för människor som klampar in i ens tillvaro utan att fråga om lov. Man står där utan skyddsnät och inbillar sej att livet är gott och att denna dag ska innehålla en massa härliga upplevelser. Föga anar man att någon ska stå i bakhåll och drämma en i skallen med värsta tillhygget – SKULD.

 

 

Är det någonting som är svårt att värja sej emot så är det just skuldkänslor. Det verkar vara något vi fått i oss via modersmjölken. Det märkligaste med denna otäcka känsla är att den inte behöver vara äkta. Dess enda uppgift är att få oss att tycka att vi är sämre människor – ibland riktigt usla!

Sen gäller det att hantera detta kliande lilla kryp som tycks rumstera om innanför pannbenet och förorsaka varjehanda obehagliga fysiska problem. Jag dricker inte sprit, så det var ett dåligt förslag. Blir jag lyckligare av att äta då? Nä, inte det heller. Glömmer snarare bort att jag är hungrig… Får väl migräna mej igenom skiten!

 

 

Med åren har jag blivit skickligare att ta hand om denna plåga. Det gäller att få fatt i själva utlösande faktorn – att det i själva verket inte är den utsatta som är problemet. Att vända hela problematiken tillbaka till den som är ansvarig för obehaget. I slutändan kanske nåt alldeles fantastiskt väntar. You´ll never know!

Snälla, respektera varandras olikheter!