Så var det sagt att jag skulle komma med en del upplysningar i denna blogg, men det får jag vänta med ett litet tag. Om jag har tur blir det av nästa vända. Det blir inte alltid som man tänkt sej, men det gör absolut ingenting. Den som är nyfiken ska få sin nyfikenhet stillad, var så säker.
Som symbol för tiden får ni nöja er med denna vinbärssnäcka. Den har inte som jag tvingats att som barn flytta från Skåne till det hektiska Stockholm, leva och bo där i trängseln och bara längta tillbaka till mitt ursprung. Och sen är den nån idiot som påstår att jag inte är skåning för att jag pratar stockholmska!!!
Vi var en sväng till Hagestad naturreservat igår. Jag önskar jag känt mej lika skuttande glad och befriande lycklig som dessa hundar, men min migrän gjorde mej inåtvänd och lite nedstämd. Det var ganska kalla vindar som drev oss upp mot Backåkra och sen ner igen till skogspartiet. Småfåglarna gäckade oss hela tiden.
Tänkte att man skulle kunna hitta liljekonvaljer nu och det gjorde vi, men dom var inte riktigt utslagna ännu och den här stackaren behöver mer än viljekraft för att ta sej loss från sin efterhängsna tvångströja. Blommorna fick stå kvar och växa till sej.
Överallt hördes törnsångaren. En rätt oansenlig fågel med det mest förtjusande kvittrandet. Det är konstigt med fåglar. Ju pråligare dom är desto skränigare är dom. Med få undantag. Men så är det ju med människor också, utan att nämna några exempel. Jo, förresten, ett avvikande exempel måste jag ta – Dalai Lama, lågmäld men färgstark.
Vädret är dystert, nyheterna är dystra och själv känner jag mej lika dyster som båten ovan ser ut. Jag får ta och sjunga den där låten som han Owe Thörnqvist sjöng (apropå törnsångare): “Vi öste sand, ja, ja…”
Ptui, spott, uff, fick sand i munnen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar