Att följa vårens framfart

 

Fy bubblan, vad det är jobbigt med ryggskott! Men det är väl så på våren när allt skjuter skott. Leo hjälpte mej på med stumporna i morse och han tog verkligen i för kung och fosterland. Nu sitter strumporna uppe under knäskålarna med ett stadigt och bastant grepp. Han kämpade verkligen för att få dom högre upp, sanna mina ord…

 

 

Igår kväll hankade jag mej fram på tuvorna och trampade snett vid vartannat steg. Jämrande stretade jag vidare och kände mej sååå duktig. Fast det var ju inte bara det. Denna tiden på våren, när allting skiftar i många gröna, för att inte nämna vita, nyanser, är den ljuvligaste årstid som finns.

 

Om ni bara visste vilket jobb jag la ner för att hitta denna fågel i min tjocka fågelguide och på nätet. Men nu vet jag vad det är efter att ha tagit lite hjälp utifrån och jag lär aldrig glömma det i fortsättningen – tror jag. En svartvit flugsnappare av arten honsläkte. Japp!

 

Tala om tur! Att fånga småfåglar när löven spruckit ut är jättesvårt. Då gäller det att ha tålamod för förr eller senare dyker nån liten rackare upp. Men att en gulsparv skulle sätta sej på precis lagom avstånd på en död gren och sjunga för fulla muggar, det var mera oväntat.

 

Långt, långt borta på en åker, med alldeles nytt, gott, grönt att stoppa i sej, står en obekymrad dovhjort. Med all rätt för jag är inte det minsta farlig. Möjligtvis bara för mej själv. Hans kompisar hade sprungit iväg antingen åt vänster eller åt höger. Jag gillar bäst det i mitten.

 

Slutligen passerade vi en präktig fasanhöna. Hennes gubbe la benen på ryggen och drog iväg så dammet yrde. En sån fegis!

Tvi, spott! Jag har visst fått en massa fjädrar i munnen..