Årets Valborgsfirande i Gislövshammar

 

Vår vana trogen tar vi oss mot kvällningen till det pittoreska Gislövshammar. Kyliga vindar sveper runt hus och knutar, men vi får snart värma oss vid den tända brasan. Än så länge är vi ganska ensamma, fast vi vet ju sen tidigare att det fylls på i rask takt.

 

Vi går den “långa” vägen utmed strandkanten till rishögen. Svalorna svingar sej graciöst mellan hav och land, körsbärsträden blommar ymnigt och vågorna skvalpar försiktigt mot stranden. Det är en lugn kväll, om än lite blåsig. Nu är det gott att leva!

 

En koltrast burrar upp sej i vinden och ser solen långsamt gå ner i väster. Han har tystnat för dagen och väntar bara på att gryningen ska återkomma, så han får drilla sina melodiösa strofer för alla som älskar att höra på. Jag är definitivt en av dom.

 

Så var elden lös! Värmen lockar och folk drar sej närmre för att se på när det stora bålet rasar i lågorna. Eldar har nog alltid fascinerat människor. Man kan sitta och titta in i brasor i timmar och se dansande älvor och onda demoner och däremellan fantisera om precis vad som helst.

 

Underbara och goa människor! Vad vore livet om inte några tog tag i saker och ting för att förhöja vardagen och göra den till en storslagen fest. Stämningen var på topp och alla trivdes. Detta tröttnar vi aldrig på och helst får det aldrig ta slut. The never ending story! Tack!

 

Det knastrade och knakade i brasan. Den pep lite och röken bolmade när den for till väders och skymde månen för ett ögonblick, men där uppe satt gubben och log mot alla fantastiska eldar som folk samlats runt, denna enda kvällen på året. Och nu får maj, maj måne lura oss till Skåne!

.

Det var väl runt 8-9 grader varmt, men somliga hade rustat sej för stormbyar och snödrev. Jag tänkte mest på min egen tunna dunjacka när jag gick nära elden. En enda glödande gnista på den och den skulle vara ett minne blott. Eller också skulle den smälta i hettan.

 

Dags för skönsång! Unisont stämde vi in i att sköna maj var välkommen och att vi alla vill leva och dö i Norden. En tår letade sej fram i ögonvrån. Det är nåt alldeles särskilt och väldigt rörande med detta opretentiösa varandet, där ingen behöver prestera något utan bara får lov att vara i stunden.

 

Så måste vi till slut bryta upp och leta oss hem i mörkret. Vi kommer tillbaka nästa år igen och nästa och nästa och nästa och….

Underbara traditioner!