Morgonens funderingar

 

En ny dag har nyss slagit upp sina blå. Vi kan vänta oss en temperatur på runt 16-17 grader skulle jag tro. Solbelysta, fluffiga moln drar förbi mina fönster och det betyder att en tur ut i markerna kan bli nåt att se fram emot. Fårvallning i Kåseberga? Nja, bara stå och blänga på vad andra gör känns inte optimalt. Får tänka lite till…

 

Men först lite uttänjning! Tusan, vad det knakar! Sådär ja, nu är man redo för vad som helst! Medan jag står där och försöka hålla balansen undrar jag vilka nya ord jag ska få lära mej idag. Nyligen har jag fört in ordet “suddgås” i boken. Igår ansträngde jag min hjärna för att försöka förstå vem Viola var av alla jag känner…

 

Varför är maskrosor alltid lika fascinerande? Jag minns som barn när man plockade dom och sen fick fula fläckar i händerna. La man stjälkarna i vatten så krullade dom ihop sej och när dom hade fått sina frön kunde man blåsa iväg dom precis vart man ville. Hela luften yrde av små maskrosparasoller.

 

Älskade rapsfält! Allt går så fort nu på våren. Den ena blomman avlöser den andra, men just nu är luften mättad av syrener, rapsblommor och hägg. Jag skulle aldrig kunna tänka mej att resa bort från allt detta vackra och intensivt doftande. Mitt livselixir! Som gudarnas nektar och ambrosia.

 

Här vid huset står Mimmi och väntar på att jag ska komma tillbaka efter att jag tagit bilden ovan. Den utsikten man har från detta fönster är rent oslagbart. Fälten och havet! Det är lika oslagbart som att gå i äppellundarna när dom blommar för fullt. Det går inte att beskriva – det måstes upplevas!

 

Precis som när man får stå öga mot öga med ett rådjur eller annat vilt! Man blir ju alldeles knäsvag och förundrad. Insikten om att allt är ett går som en rännil genom kroppen. Men nu lämnar vi det och bläddrar vidare i arkivet för att hitta på vad denna dag ska ge.

Viola – hur kunde han komma på en sån ersättning för Vanja???

Till ANONYM och studera det NOGA

 

Jag har tidigare skrivit att jag ska lämna vissa upplysningar som inte tidigare framkommit med absolut tydlighet. Nu är det dags att göra det och jag gör det på ett sätt som inte alls kommer att förvåna en enda kotte som KÄNNER mej. Alla utom ANONYM, som fortsätter att trakassera mej med sina idiotiska mail, vet om min bakgrund!

Därför är det bra om man kommer ihåg att allt jag skriver här är en UPPLYSNING till en viss ANONYM. Ingenting annat.

 

I ett mail retade du dej på att jag kallar mej Ann när du tycker att jag ska heta Birgit. Det är sant! Jag heter Birgit efter min faster. Det betyder inte att jag MÅSTE heta det första namnet jag fick vid födelsen. Min mamma kallade mej för Pia och pappa kallade mej Ann-Charlotte, Själv trivs jag bättre med Ann. Så enkelt är det!

 

Här sitter jag på en motorcykel, som tillhör en nära släkting. På ömse sidor om mej står mina äldre systrar. Det står ett tydligt M på hojen! Om du inte kommer ihåg vad bokstaven står för så kan jag upplysa dej om att M = Malmö och INTE Stockholm, som du tycks få det till.

 

Min mamma Anna Hildegard var en utåtriktad och skönsjungande kvinna. Hon var också egenföretagare av ett konditori i Lund. Det var där hon träffade den man som senare skulle komma att bli min pappa.

 

Hon föddes på Smyge nr 16 i det som då kallades Östra Torp. Allt finns att forska efter om man vill och inget är dolt, så snoka reda på alla felaktigheter om du önskar och har lust. Varsågod!

 

Det var den här mannen hon gifte sej med, min gamla grånande far, Viktor. Du känner säkert igen dragen i mej. Äppelskruttet faller ju inte så långt bort… Mina föräldrar skilde sej och han gifte om sej. Nu är båda döda sedan länge och ingen skugga ska falla över deras minne. Amen.

 

 

Av ovanstående bilder kan man se var min pappa är född – i LÖÖÖÖDERUP. Tror väl att det ligger i Skåne. Eller vad säger du? Var mamma är född framgår redan från tidigare bild en bit upp på denna sida.

 

Du kanske kan ta dej till Malmö Stadsarkiv och rota igenom arkivet så hittar du detta också!

 

Men nu var det ju så att deras förbindelse resulterade i ett barn – mej, Birgit Ann-Charlotte, även kallad Lotta och officiellt Ann. Här kan man se på journalen från kvinnokliniken i Lund att det är rätt mamma och var hon bodde och hela tjottablänget!!! Du har ju fullt klart för dej när jag föddes och det kan du se att det stämmer!

Sen kan du ju anklaga mej för en massa annat dravel, men det är DIN huvudvärk.Så från och med NU får du fortsätta tro precis vad du vill och du får gärna bombardera mej med dina hysteriskt galna mail, men ingen kommer att läsa dom för DU ÄR SPÄRRAD.

Var glad!

I friska luften

 

Så var det sagt att jag skulle komma med en del upplysningar i denna blogg, men det får jag vänta med ett litet tag. Om jag har tur blir det av nästa vända. Det blir inte alltid som man tänkt sej, men det gör absolut ingenting. Den som är nyfiken ska få sin nyfikenhet stillad, var så säker.

 

Som symbol för tiden får ni nöja er med denna vinbärssnäcka. Den har inte som jag tvingats att som barn flytta från Skåne till det hektiska Stockholm, leva och bo där i trängseln och bara längta tillbaka till mitt ursprung. Och sen är den nån idiot som påstår att jag inte är skåning för att jag pratar stockholmska!!!

 

Vi var en sväng till Hagestad naturreservat igår. Jag önskar jag känt mej lika skuttande glad och befriande lycklig som dessa hundar, men min migrän gjorde mej inåtvänd och lite nedstämd. Det var ganska kalla vindar som drev oss upp mot Backåkra och sen ner igen till skogspartiet. Småfåglarna gäckade oss hela tiden.

 

 

Tänkte att man skulle kunna hitta liljekonvaljer nu och det gjorde vi, men dom var inte riktigt utslagna ännu och den här stackaren behöver mer än viljekraft för att ta sej loss från sin efterhängsna tvångströja. Blommorna fick stå kvar och växa till sej.

 

Överallt hördes törnsångaren. En rätt oansenlig fågel med det mest förtjusande kvittrandet. Det är konstigt med fåglar. Ju pråligare dom är desto skränigare är dom. Med få undantag. Men så är det ju med människor också, utan att nämna några exempel. Jo, förresten, ett avvikande exempel måste jag ta – Dalai Lama, lågmäld men färgstark.

 

Vädret är dystert, nyheterna är dystra och själv känner jag mej lika dyster som båten ovan ser ut. Jag får ta och sjunga den där låten som han Owe Thörnqvist sjöng (apropå törnsångare): “Vi öste sand, ja, ja…”

Ptui, spott, uff, fick sand i munnen…

Att njuta fullt ut

 

För ett par kvällar sen åkte vi ut för att lyssna på grodorna. Det är ingen hemlighet att vi dras till naturen. Naturen är sann till skillnad från vissa människor, må dom vara anonyma eller icke!!! Det var i alla fall med tunga, svarta moln hängande över oss som vi for iväg. Några stänk letade sej ner över bilen, men det fick inte hindra oss.

 

Vi hade en sagolik tur redan från början. En råbock med sin hind stod och mumsade på en buske. Det prasslade av knäckta grenar. men bocken var inte alls intresserad av oss. Han hade fullt upp med att hålla ögonen på en annan bock, som stod en bit bort.

 

Han såg ju inte ut att vara mycket till hot och han verkade mer bekymrad över oss än bocken ovan. Att lägga benen på ryggen och dra iväg var ett enklare alternativ, även om vi stod blickstilla. Vår första bock krafsade upp en grop och urinerade i den. Sen ställde den sej och blängde på oss.

 

Så gudomligt vackert! Här ser man tydligt att han håller på att fälla den gråaktiga vinterullen till sommardräkt. Han passade också på att feja sin horn där han kom åt. Han gick emot oss några steg, men tyckte nog att vi såg rätt ofarliga ut. Vi hade ju varken päls eller horn.

 

Två harar satt på fältet och visste inte på vilket ben dom skulle stå. Ligga i gräset och inte synas eller fly för glatta livet. Som en frusen bild satt dom bara där och glodde. Undrar vad som for genom deras hjärnor? Det var lugnt, det var tyst och det var fridfullt – precis som det ska vara.

 

Solen sänkte sej alltmer och långa skuggor kastades över fält och skogar. Vi såg några älgkor i fjärran. Det ser man minsann inte varje dag. Nu var det ingen större mening med att fota längre. Bilderna skulle bli alldeles för mörka och gryniga, så vi vände hemåt.

 

Oops! Vad var det där som rörde sej i dikeskanten? En räv! Det blev en fantastisk utdelning denna kväll. Mer än man någonsin skulle kunna drömma om. Tack, naturen!

Negativa joner är nyttiga!

Look for Skåne

 

Och här är det. Skåne i ett nötskal. För så är det väl man ser på det sydligaste landskapet i vårt avlånga land. Det ska vara platt. Det ska vara som ett lapptäcke, sett från ovan, och det ska promenera gäss på varenda gata med en gåsapåg i hasorna. Och då säger jag som Brasse: Fel! Fel! Fel!

 

Storkar ska det vara förstås! Dessa ståtliga fåglar med sina långa, spetsiga näbbar. Skulle tro att dom fortfarande är en ovanlig syn i stora delar av Skåne, utom där man har speciella hägn. Många är utsläppta, men dom här storkarna bygger sina bon på hägnet där dom är uppvuxna.

 

Mmmm, såja. Lite ojämnt där i kanten. Peta, plocka, lägga tillrätta. Man vill ju inte ha en pinne i baken! Undrar om det inte behövs en liiiten pinne till?

 

Glada nassar har vi gott om! Nja, kanske inte helt med sanningen överensstämmande, men dom finns lite här och där. Nassarna vi hälsade på i den här uppbökade hagen var jätteglada. Samtliga hade en rejäl knorr på svansen och det måste ju betyda glädje. Vi människor borde ha svans så man visste om folk var glada eller ej.

 

Inga nassar här och inga gäss heller. Nä, prydligt och rent på gator och torg. Trots att det står Sladdergatan på skylten, så innebär det inte att man sitter hela gatan lång på bänkarna och tisslar och tasslar. Jag har aldrig sett en kotte sitta där och viska ens…

 

Så här bodde vi skåningar för 200 år sedan. I ett typiskt långhus, med boningsdel i ena änden och boskapen i den andra. Om man nu riktigt ska förfasa sej så bodde folk här senast 1948 och jag kan försäkra att det inte var någon hög standard. Det var typ ingen standard alls mer än tak över huvudet och väggar för att inte blåsa bort.

 

En sak är ändå säker: Ett härligt, böljande och vackert landskap har vi och det finns dom som skulle kunna börja gråta för mindre. Själv tycker jag att det bara är att slå en extra knorr på svansen!

This is my world!

Villaägarnas paradis

 

Nu är kommersen i full gång på Åbergs trädgård. Så mycket fint att titta på och så mycket fint att handla. Jag såg enormt fina krukor och alla ville jag ha, men det får vänta tills huset har kommit. Tills vidare plåtar jag folk och fä i vanlig ordning. Folk först och sen fä.

 

Kryddhyllan. Salvia och basilika trängs om utrymmet med kyndel och persilja. Här kan man hitta precis vad man vill ha och lite till. Till exempel bitar av bambustänger och spadar eller man kanske saknar en kratta där hemma.

 

Vovven får följa med som smakråd. Går det bra att pissa på växten så får den godkänt.

 

Underbara begonior! Men hos mej blir det bara långa revor av dom där blommorna suttit och bladen skrumpnar ihop som torra skinnhandskar. Vad gör jag för feeel? Antagligen har jag fönster åt fel håll. Alldeles för varmt och alldeles för av allting. Men sen, när jag får en tomt, då jädrar!

 

Tagetes när man ser den såhär är jättefin. Ingen blomma jag skulle ha själv. Jag är mer för svulstiga växter som pioner och sånt. Det hade vi hemma i Örby, men dom var alltid fulla av myror. Och i vattentunnan bredvid simmade mygglarverna omkring ovetandes om den plåga dom senare skulle orsaka.

 

Och så rabarbern den goda. Att gå omkring med en stjälk i munnen och tugga och suga på det sura tills den liknade en dålig akvarellpensel, den är inte alls dumt, det. Dom är ett måste i varenda villaträdgård med självaktning. Akvarellpenselstånd i rad på rad.

 

Åhhh, nu börjar det vattnas i munnen! En fika vore inte så dumt nu, med en läcker bit akvarellpenselpaj. Hemgjord. Med äkta vaniljsås…

Men det har jag ingen, så det får bli filmjölk!

Får det va så här fint?

 

Så var det en sån där dag då dom sagt att det skulle vara grått och regnet skulle bara forsa in från Danmark. Alltså en sån där dag då man passar på att boka tvättstugan. Och hade dom rätt då? På en skala mellan 1 och 10 och 10 är mitt i prick, så var det väl en solklar 1:a. Men tvätta måste man ju ändå så…

 

Den eviga frågan kom på tal: “Vad ska vi äta idag?” följda av ännu fler frågor: “Ska vi åka till Kåseberga och käka sill? Eller lunchar vi nån annanstans?” Det blev nån annanstans uppe på en höjd med en fantastisk utsikt. Där föddes denna bild av en ren tillfällighet.

 

Mätta och belåtna tuffade vi vidare i rapsmarkerna.  Vi stannade till när vi hörde näktergalen. Såklart måste man ut och kolla om den syns och kan få en bild på den älskade pippin. Trots att den joddlar väldigt högt och alldeles inpå en, så är det stört omöjligt att se vilken gren den sitter på. Dumma fågel!

Granen har fått en massa små kottebarn. Alldeles röda och svällande, som mörkröda jordgubbar sitter dom där längst ut på grenen. Så söta!

 

Leo började undra vad jag egentligen höll på med när jag stup i kvarten vevade ner rutan och stönade högljutt och exstatiskt: “Ååååh, aaaahhh, mmmmm, ååååh!” Det är ingen skåning som sitter bredvid mej i bilen. Det har nog alla förstått vid det här laget. Här STÖNAS det under rapssäsongen! Aaaahhh!

 

Boken som man aldrig heller kan få nog av. Boken med så många blad att man inte kan räkna dom och som detta till trots inte går att läsa. Vi får nöja oss med att läsa dess väsen. Nu ska jag inte fastna i hur det går till, men jag lovar och svär att det är fullt möjligt.

 

Jag vet inte så noga vad skomakaren sa egentligen om semester mellan hägg och syren eller om han sa “Så här blir inga barn gjorda!” och fortsatte pligga sina dojor. Häggen blommar i alla fall och en hel del barn blir gjorda. Det har jag sett med egna ögon idag!

 

Hemma väntar tvätten och man blir alltid lika orolig att nån skulle ta ens tvättid bara för att man inte är där på klockslaget. En del älskar ju att reta upp sej på allt och alla. Ingen nämnd och ingen glömd!

Så nu sticker skomakaren och jag hem!

Lite sol och lite regn

 

Idag blev det en tur till Stenshuvud. Det är en plats att vara på just nu när allt frodas och grönskar i tidig maj. Bara på en vecka har det fullkomligt exploderat och det är så vackert så man nästan kan gråta. Av lycka alltså! För är det nåt man kan vara tacksam över så är det att få uppleva detta.

Redan på vägen dit ser man alla träden som en stor grön palett med stänk av mörkrött och vitt. Man kommer lätt att tänka på en massa sommarvisor som “Sommar, sommar och soool, havet och vinden och doft av kaprifoool” eller “Nu är den förbannade sommarn här, en obeskrivlig plåga”. Fast den sista låten håller jag inte med om.

 

Vi gör ett stopp på Smulan och diggar gamla rocklåtar till kaffet. Till det avnjöt vi varsin chokladmoussetårtbit. Var den god eller var den god? Och bara det att man vet vad det är i den får ju själen att sväva iväg i ett lyckorus. Dom kan dom, där på Smulan!

 

“Vad är det där för ny sorts blomma?” frågade Leo. “Den är inte alls ny”, svarade jag “Den är snarare gammal. Det är vad som är kvar av backsippan när den är överblommad.” Jag tycker den är ganska dekorativ i all sin enkelhet, men det är klart, backsippan i full blom är flera strån vassare.

 

Vi följer den plankförsedda, slingrande stigen in i djungeln. På sina ställen var den nästan översvämmad och det gällde att trippa med små lätta fjät så man inte blev våt om fossingarna. Sommargyllingen lär trivas här och vi önskade hett och innerligt att vi skulle få den på bild. Men det sket sej förstås!

 

Då var det bara att skåda över det rika gullvivehavet. Jag måste ju säga att jag aldrig någonsin sett så mycket gullvivor förr. På avslutningen i andra klass fick jag vara gullviva med gult kräppapper runt halsen. Dom andra flickorna i klassen fick vara andra blommor. Vad pojkarna föreställde har jag ingen aning om – antagligen träd och buskar. Det är i alla fall ett gulligt minne som förföljt mej genom åren.

 

Eken hade små, små krusiga blad och massor av hängen, som spretade åt alla håll. Äppelträden höll just på att slå ut i full blom och vilken dag som helst doftar syrenen igen. För att inte tala om rapsen. Då kommer jag att vädra som en annan byracka efter allt som doftar honung. Rapsen gör mej alldeles yr och berusad.

 

Istället för sommargyllingen fick jag äntligen syn på en annan trevlig fågel. Taltrasten. Nej, den talar inte, men den räknar. Jag har hört det med egna öron och det är alldeles sant!

Nu har jag kvittrar färdigt för idag!