Ett av våra favoritmål är Ekoparken vid Gyllene slottet. Tänk att vi var helt ensamma där. Inte en enda bil på parkeringen. Men å andra sidan var det ju en vanlig tisdag. Solen gassade, men tyvärr bet vinden lite kallt. Att ta fikakorg med sej får vänta lite grann.
Än är det långt till att grenarna är gröna. Det positiva med det är att man ser mycket och långt. Som fåglar exempelvis. Dom gömmer sej annars i grönskan och då blir det ett helsike att fota dom. Och kvittrade gjorde det. Överallt! Härliga tider!
Hängena riktigt lyste som facklor i motljuset. Som brinnande buskar. Och här ser man tydligt honblomman – det röda, lilla utskottet. “Da-da-da-da”, Leos kastratlyckotrudelutt gurglade ur hans strupe. Så låter han när han känner att nåt bra ska hända.
Så var vi framme vid Borstakärret då. Över spången mot den lilla platån i bakgrunden. Där brukar vi fika ibland. Så nice! Men denna dag blåste det för mycket och för kallt. Vi tog rundan istället. Man måste röra på sej efter en lång stillasittande vinter. Det porlar överallt och korparnas klangfulla läte ekar över nejden i Ekoparken.
Dom flesta kaveldunen hade spruckit och såg för roliga ut. Här gömmer sej många sjöfåglar och skrämmer fullständigt livet ur en när dom börjar “skrika” och flaxa iväg alldeles intill en. Det var inte långt ifrån att jag tappade balansen och föll i. Då hade Leo fått roligt och det ville jag ju bespara honom.
Parken har nu sina år på nacken och en del plankor var gistna och trasiga. Man varnas för att se upp, fast jag föredrar att se ner, för om man ser upp och dråsar ner i ett hål så är det för sent att se ner. Man kan göra det förstås, men det vore förbaskat korkat.
Här i skogens lugna vrå rådde fullständig stillhet. Frånsett alla fåglarnas kviddeviddevitt. Boklövens röda matta ligger tät och grenarna får multna ner i sin egen takt. Ingen städpatrull här inte. Leo lyssnade om han kunde höra vargen. Jag vet vem som skulle göra i bojsorna om det kom en varg!
Jag vet inte om det finns prickträd nån annanstans än här. Dom ser ut som Pippi Långstrumps häst Lilla Gubben hela bunten. Vi stannade till vid ett vattendrag och Leo tittade över kanten lite väl djupt. Plums så åkte solisarna ner i vattendraget. Nu var goda råd dyra, så jag föreslog att han dök i utan strumpor och skor, men han ville hellre fiska. Så fiska blev det! “Da-da-da-da”, Leos lyckotrudelutt, hahaha.
Så var vi tillbaka vid slottet och inte på hela vägen har vi sett en levande mänsklig varelse. Och inga blåsippor heller som jag hoppats på. Dock två majestätiskt vackra tussilagon.
“Da-da-da-da!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar