Och var firar man stora händelser om inte på Olof Viktors! Jag hade ju hoppats på att få smaska i mej en härligt stor och maffig budapestbakelse, men dom hade tagit slut igår. Sånt är livet. Man får inte alltid som man vill. En latte satt ju fint ändå och en citronmarängpaj slank ner utan större motstånd.
När kaffet var urdrucket och kakorna uppätna roade vi oss med att kolla mönstren i våra koppar. Leo hade fått en stor hund i sin och jag hade en drottninglik kvinna med en pompös klänning. Verkade ju väldigt lovande. Fast kvinnan kunde möjligtvis vara en trädgårdsmästare med väldigt vida arbetsbrallor. Tolkningen är glad och fri.
När vi var på väg hit såg vi en massa fåglar på fälten. Vita var dom och Leo, sin vana trogen, sa att det var näsdukar. Jag kallar dom för måsar, men vet man bara vad näsdukar betyder på Leo-språk så får det väl passera, fast under protest. Som sagt, man behöver snart en ordbok…
Vi var inte många som fikade så här dags på förmiddagen och skönt var det. Granndamen halade stup i kvarten fram sin telefon, som ringde med en ilsken signal. Hade varit passande om hon gått ut och babblat, men hon kanske trodde att hon satt hemma vid sitt eget frukostbord. Dags att gå.
Det hade börjat skvätta ute när vi skulle dra vidare till Tomtelilla – ja, det är egentligen Tomelilla, men eftersom nu Leo härbärgerar ett antal tomtar på loftet så fick dom vara med på ett hörn. Undrar om jag nånsin kommer att bli klok på den mannen? Det behövs nog ett helt liv till, skulle jag tro.
Det går åt mycket knäck i den här konstellationen! Tro mej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar