Leo har kommit till Skåne igen och därmed även en annan typ av bloggande. Han ger mej verkligen anledning. Vi tog en latte på Olof Viktors. Leo tog även en kaka till som han pröjsade för. Sen bar han själv sin bricka ända fram till bordet. Därefter går han fram till bordet där kaffeapparaten med koppar och allt står.
Jag tror ju förstås att han ska ha en sked eller nåt, men han ser fullständigt vilsen ut och fladdrar med armarna som vara han kan. “Det finns inga koppar”, utbrister han smått desperat. “Vad ska du med en kopp till?” undrar jag självklart. “Jo, men jag ska ju ha kaffe!” säger han med en glömsk persons hela inlevelse.
Vi dricker vår latte under tystnad!
Det är annars inte många sekunder det är tyst efter Leos intåg. Leo mal nämligen som ett helt tjog kvarnstenar på en och samma gång. Det är därför det går åt så många. När dom är förbrukade så är det bara att hämta nya. Jag vet var dom står och det vet Leo också…
Nu är marken torr så det dammar. Det finns en gånggrift i Stora Köpinge som kallas för Trollasten och nu var det läge att föreviga denna, soligt och fint som det var. Det blåste så nedrans kallt så det kändes som rena rama vintern. Och i luften svingade sej sånglärkorna obekymrade om väder och vind.
Kvalituttan på bilden är sådär, men jag skyller på att dom är så förbenat snabba och störtdyker på sekunden. Deras kvittranden är som ljuv musik för mina öron och hade det inte blåst så intensivt så hade jag varit kvar där ännu. En riktig sommarfågel!
Här kan man nästan se hur vinden tar tag i allt som är löst. Här i Skåne blåser det inte framåt eller bakåt eller åt sidan – det blåser uppåt. Och tårarna rinner, solen är stark och naturen dammar. Annars var det en underbar dag! Jag ler ju i alla fall.
Och titta där! Nu har gravänderna landat också. Om det var uppvaktning eller bortmotning på gång vet jag inte, men granna fåglar är det med det breda, bruna bandet över rygg och bringa. Vi såg dom parvis både här och där, så det var förmodligen äkta makar.
Scillan är här! Hade gärna sett lite blåsippor, men scillan får mej nästan att tappa vett och sans. Än har den inte brett ut sej som blåa mattor över trädgårdarna, men det lär inte dröja. Nu är det bara svalorna som saknas.
Dagen avslutades med dom här gullisarna. Jakttiden är väl över nu och dovisarna kan pusta ut. Vi fick ut det bästa av dagen trots det envisa soldiset, men det kan jag leva med.
Undrar om Leo fortfarande letar efter en kopp till sitt kaffe?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar