Vi katter föredrar govärme

 

Leo drog ut på stan och kom hem blöt och eländig. Han hade inte behövt torka sej efter duschen. Han sa: “Idag vill du nog inte gå ut och inte igår heller!” Nä, särskilt inte igår heller, för då stannade jag inomhus hela långa dagen och hörde hur det ven och pep utomhus. Tretton sekundmeter och bara ett par grader varmt, det blir vinterstuk på den. Bläää!

 

Annars har jag vaknat till en ohimmelsk serenad flera morgnar i rad. En marskatt, som ylar och gormar efter ett fruntimmer eller helst fler. Och det är inte min Nogi! Han är inte sån, han. Jag måste säga att jag föredrar koltrastens drillande, oavsett tid på dygnet. Inte detta gutturala jämrande!

 

Just nu ömmar jag mest för dom vilda djuren. Dom har inte ställt om klockan till sommartid och kan ju inte veta när dom ska byta till sommardäck. Vintern bankar fortfarande på dörren och blommorna lägger sej ner och försöker sova vidare medan snöflingorna sakta singlar ner från skyn.

 

Även Herr och Fru Gås ser smått förvirrade ut ur människoperspektiv. Ur något annat perspektiv är det svårt att se eftersom jag är en människa på gott och ont. Jag försöker vara saklig och politiskt korrekt för att inte stöta mej med andra raser i min omgivning. Å andra sidan kan jag med tillfredsställelse äta en gåsastek med välbehag. Så lumpen är jag!

 

På det örat ville dom ju inte höra och gick med bestämda och taktfasta steg iväg från mej. Okej då! Men om jag säger att jag överväger att bli vegetarian då? Stannar ni då?

Nähä, jag har ju redan käkat upp Mårten, ju!

Underbart busväder

 

Trodde väl aldrig att jag skulle tycka om riktigt busväder, men ibland är det faktiskt riktigt skönt att slippa tänka på att bylsa på sej en massa kläder och snöra kängorna bara för att man ska ta sej ner till affären för att handla lite mjölk. Sov som en klubbad oxe inatt och känner mej sådär lagom mosig. Kanske för att vi ställt om till sommartid.

 

Sen månader tillbaka dras jag med en seglivad, men icke helt utbruten, förkylning. Mina nysningar kan förflytta vilka väggar som helst. Man får tänka på åt vilket håll man nyser, så rummen blir större i rätt ända. Vardagsrummet kunde gärna få ett par extra kvadratmeter med ett trevligt litet takfönster, så man kan se stjärnorna på kvällshimlen.

 

Igår tog vi oss en inspektionsrunda för att se hur långt våren kommit. Det fanns ställen där bladen på vissa buskar blivit stora som kattassar. Det är sant! Men i största allmänhet såg det ut som på bilden – grönt på marken och kalt på träden. Ingen skön dag för övrigt. Det var bara kallt och blåsigt.

 

Det bryr sej inte sånglärkorna om. Dom drillar så vackert och glatt högt där uppe i skyn. Bättre bild än såhär kunde jag inte få, dels för att fågeln är så megasnabb och dels för att vinden sög tag i kameran. Den som aldrig hört lärkan har gått miste om mycket.

 

I min dåsiga och mosiga dagsform känner jag bara längtan till dunkuddar, gosefiltarna, en varm kopp kaffe och en bamsestor chokladkaka med apelsinkrokant. Bredvid mej ligger en varm katt och från köket sipprar doften från nybryggt kaffe.

Mmmm, vilken härlig innedag!

Idag firar vi

 

Och var firar man stora händelser om inte på Olof Viktors! Jag hade ju hoppats på att få smaska i mej en härligt stor och maffig budapestbakelse, men dom hade tagit slut igår. Sånt är livet. Man får inte alltid som man vill. En latte satt ju fint ändå och en citronmarängpaj slank ner utan större motstånd.

 

När kaffet var urdrucket och kakorna uppätna roade vi oss med att kolla mönstren i våra koppar. Leo hade fått en stor hund i sin och jag hade en drottninglik kvinna med en pompös klänning. Verkade ju väldigt lovande. Fast kvinnan kunde möjligtvis vara en trädgårdsmästare med väldigt vida arbetsbrallor. Tolkningen är glad och fri.

 

När vi var på väg hit såg vi en massa fåglar på fälten. Vita var dom och Leo, sin vana trogen, sa att det var näsdukar. Jag kallar dom för måsar, men vet man bara vad näsdukar betyder på Leo-språk så får det väl passera, fast under protest. Som sagt, man behöver snart en ordbok…

 

Vi var inte många som fikade så här dags på förmiddagen och skönt var det. Granndamen halade stup i kvarten fram sin telefon, som ringde med en ilsken signal. Hade varit passande om hon gått ut och babblat, men hon kanske trodde att hon satt hemma vid sitt eget frukostbord. Dags att gå.

 

Det hade börjat skvätta ute när vi skulle dra vidare till Tomtelilla – ja, det är egentligen Tomelilla, men eftersom nu Leo härbärgerar ett antal tomtar på loftet så fick dom vara med på ett hörn. Undrar om jag nånsin kommer att bli klok på den mannen? Det behövs nog ett helt liv till, skulle jag tro.

Det går åt mycket knäck i den här konstellationen! Tro mej!

Våren spretar

 

Vintern har uteblivit  denna säsong och ingen är gladare än jag för det. Istället fick vi en lång höst och en lång och fortfarande pågående vår. Som alla andra vårar kommer den av sej ibland och det känns som vintern är på väg, men bara att man VET att det blir varmare och färggrannare gör ju att man står ut i snålblåsten.

 

Lite chockerande var det ändå härom dagen då vi tog en promenad genom Norran och såg att vattendraget som rinner genom parken var täckt av ett lager is. Visserligen tunt och sprött, men ändå. Man ska förstås inte glömma att det fortfarande bara är mars månad.

 

Den verkliga fägringen finns ännu så länge på dom odlade lotterna som tillhör Gjuteriets fastigheter. Ett fantastiskt söderläge och fukt från havet gör det möjligt för en explosiv kaskad av granna blommor i alla de färger. Det är en ren njutning att ströva utmed strandvägen här.

 

Leo har gjort sitt dagsverke för dagen och hämtat Bebe i Trelleborg. Sen var han så sugen på att åka en sväng och se mitt vackra Skåne. Men först blev det en sväng till bensinstationen. Där finns en biltvätt, men dit skulle vi inte. Den här råkan sörplar i sej vatten som runnit från dom tvättade bilarna. Gottigott!

 

Några tranor flög förbi och jag lyckades ganska bra med bilden trots att det var mitt i farten, både tranornas framfart och bilens. Endera dan drar vi oss till Pulken och ser 10.000-tals av dom. Alltid lika spännande varje år. Vi ska bara vänta in en solig och varm dag.

Och det är det inte idag…

We didn't see it coming

 

Så dråpligt! Det är nog det minsta man kan säga om gårdagens händelse. Leo hade fullt sjå att få ihop sej och bilen till tiden för bilbesiktningen. Nerverna låg på utsidan av stackaren. Han avslutade det hela med att dammsuga bilen så att ingen skulle kunna anmärka på att det låg nåt glasspapper eller ett visset löv och skräpade. Sen bar det iväg.

Han kom tillbaka ganska lugn, men det var några punkter som skulle åtgärdas, så han hade redan varit hos farbror Bildoktorn och fått en tid för inläggning av Bebe. Leos nerver hade krupit in i kroppen igen och vi beslöt att åka till Vellingeblomman.

 

Dels ville jag köpa mårbackapelargoner där och sen är det alltid skojsigt att se vad dom hittat på för utställning inför påsken. Campingliv! Ägg och påskkärringar samsas om utrymmet. Får se om det kan bli ett påskkort av besöket. Nu stod frågan om vi skulle till Skåre och kolla på sälar eller till ICA Maxi och handla. Skåre fick vänta.

 

Brum, brum, brum! Brum, brum, brum! Va! Bebe startar inte. Efter hundrade försöket var vi tvungna att ge upp och ringa bärgare. Det skulle ta en timme innan dom kom. Suck! Vi fotade lite under tiden, men solen sjönk och det blev kallare och kallare.

 

Några sjöfåglar. En fyr. En båt på ingång. En båt på utgång. En dalande sol. Åhhh, vad spännande! Några trevliga män kom för att hjälpa oss att flytta bilen så att tillflödet på bensin skulle kunna få bilen att starta. Dom kom fram till att det måste vara bensinpumpen som strejkade.

 

Men nu hände det grejer! Bebe fick åka bärgare och skulle forslas till en verkstad. Bebe grät och kände sej övergiven. I själva verket tror jag Bebe var sur för att vi pratat om att byta bil. Och hur skulle vi komma hem nu då? Taxin skulle komma om en timme den också, Vi nästan storknade.

 

Mera fotande! Lite bläddrande i Metrotidningen. Lite suckanden! Och så kommer ett samtal att bilen är framme om ett par minuter. En trevlig, men ack så dyr hemresa…

Och Bebe som varit på Bilprovningen och allt!

Uti vårsolens glans

 

Ett av våra favoritmål är Ekoparken vid Gyllene slottet. Tänk att vi var helt ensamma där. Inte en enda bil på parkeringen. Men å andra sidan var det ju en vanlig tisdag. Solen gassade, men tyvärr bet vinden lite kallt. Att ta fikakorg med sej får vänta lite grann.

 

Än är det långt till att grenarna är gröna. Det positiva med det är att man ser mycket och långt. Som fåglar exempelvis. Dom gömmer sej annars i grönskan och då blir det ett helsike att fota dom. Och kvittrade gjorde det. Överallt! Härliga tider!

 

Hängena riktigt lyste som facklor i motljuset. Som brinnande buskar. Och här ser man tydligt honblomman – det röda, lilla utskottet. “Da-da-da-da”, Leos kastratlyckotrudelutt gurglade ur hans strupe. Så låter han när han känner att nåt bra ska hända.

 

Så var vi framme vid Borstakärret då. Över spången mot den lilla platån i bakgrunden. Där brukar vi fika ibland. Så nice! Men denna dag blåste det för mycket och för kallt. Vi tog rundan istället. Man måste röra på sej efter en lång stillasittande vinter. Det porlar överallt och korparnas klangfulla läte ekar över nejden i Ekoparken.

 

Dom flesta kaveldunen hade spruckit och såg för roliga ut. Här gömmer sej många sjöfåglar och skrämmer fullständigt livet ur en när dom börjar “skrika” och flaxa iväg alldeles intill en. Det var inte långt ifrån att jag tappade balansen och föll i. Då hade Leo fått roligt och det ville jag ju bespara honom.

 

Parken har nu sina år på nacken och en del plankor var gistna och trasiga. Man varnas för att se upp, fast jag föredrar att se ner, för om man ser upp och dråsar ner i ett hål så är det för sent att se ner. Man kan göra det förstås, men det vore förbaskat korkat.

 

Här i skogens lugna vrå rådde fullständig stillhet. Frånsett alla fåglarnas kviddeviddevitt. Boklövens röda matta ligger tät och grenarna får multna ner i sin egen takt. Ingen städpatrull här inte. Leo lyssnade om han kunde höra vargen. Jag vet vem som skulle göra i bojsorna om det kom en varg!

 

Jag vet inte om det finns prickträd nån annanstans än här. Dom ser ut som Pippi Långstrumps häst Lilla Gubben hela bunten. Vi stannade till vid ett vattendrag och Leo tittade över kanten lite väl djupt. Plums så åkte solisarna ner i vattendraget. Nu var goda råd dyra, så jag föreslog att han dök i utan strumpor och skor, men han ville hellre fiska. Så fiska blev det! “Da-da-da-da”, Leos lyckotrudelutt, hahaha.

 

Så var vi tillbaka vid slottet och inte på hela vägen har vi sett en levande mänsklig varelse. Och inga blåsippor heller som jag hoppats på. Dock två majestätiskt vackra tussilagon.

“Da-da-da-da!”

Karusellen har startat

 

Leo har kommit till Skåne igen och därmed även en annan typ av bloggande. Han ger mej verkligen anledning. Vi tog en latte på Olof Viktors. Leo tog även en kaka till som han pröjsade för. Sen bar han själv sin bricka ända fram till bordet. Därefter går han fram till bordet där kaffeapparaten med koppar och allt står.

Jag tror ju förstås att han ska ha en sked eller nåt, men han ser fullständigt vilsen ut och fladdrar med armarna som vara han kan. “Det finns inga koppar”, utbrister han smått desperat. “Vad ska du med en kopp till?” undrar jag självklart. “Jo, men jag ska ju ha kaffe!” säger han med en glömsk persons hela inlevelse.

Vi dricker vår latte under tystnad!

 

Det är annars inte många sekunder det är tyst efter Leos intåg. Leo mal nämligen som ett helt tjog kvarnstenar på en och samma gång. Det är därför det går åt så många. När dom är förbrukade så är det bara att hämta nya. Jag vet var dom står och det vet Leo också…

 

Nu är marken torr så det dammar. Det finns en gånggrift i Stora Köpinge som kallas för Trollasten och nu var det läge att föreviga denna, soligt och fint som det var. Det blåste så nedrans kallt så det kändes som rena rama vintern. Och i luften svingade sej sånglärkorna obekymrade om väder och vind.

 

Kvalituttan på bilden är sådär, men jag skyller på att dom är så förbenat snabba och störtdyker på sekunden. Deras kvittranden är som ljuv musik för mina öron och hade det inte blåst så intensivt så hade jag varit kvar där ännu. En riktig sommarfågel!

 

Här kan man nästan se hur vinden tar tag i allt som är löst. Här i Skåne blåser det inte framåt eller bakåt eller åt sidan – det blåser uppåt. Och tårarna rinner, solen är stark och naturen dammar. Annars var det en underbar dag! Jag ler ju i alla fall.

 

Och titta där! Nu har gravänderna landat också. Om det var uppvaktning eller bortmotning på gång vet jag inte, men granna fåglar är det med det breda, bruna bandet över rygg och bringa. Vi såg dom parvis både här och där, så det var förmodligen äkta makar.

 

Scillan är här! Hade gärna sett lite blåsippor, men scillan får mej nästan att tappa vett och sans. Än har den inte brett ut sej som blåa mattor över trädgårdarna, men det lär inte dröja. Nu är det bara svalorna som saknas.

 

Dagen avslutades med dom här gullisarna. Jakttiden är väl över nu och dovisarna kan pusta ut. Vi fick ut det bästa av dagen trots det envisa soldiset, men det kan jag leva med.

Undrar om Leo fortfarande letar efter en kopp till sitt kaffe?

Min middag idag

 

Nån matbloggare är jag inte och kommer heller aldrig att bli, men nu var det nån som envisades med att det skulle komma en blogg idag så då får det väl bli en från köket. Tänkte pröva en vegetarisk rätt med kikärter. En massa konstiga ingredienser, men det ska nog bli bra till slut.

 

En till synes tom gryta. Det ligger hackad lök där i botten och ska puttra lite, Sen ska jag ösa i kokosmjölk, kikärter, krossade tomater, jordnötssmör och skivade bananer, Och curry. Men det är inte allt. Till detta äter man ris eller så låter man bli. Jag låter riset vara.

 

Tyckte att smaken blev en aning lam, så jag pytsade i salt och faktiskt en stor klick med sambal oelek. Nu började det likna nåt! En skvätt japansk soya, mmmm! Har jag nåt mer spännande i kylskåpet som skulle kunna höja smaken till guddomlig nivå? Javisst ja, vitlök! Då var vi hemma!

 

Jaha, det blev ju en färglös historia, men goood! Lite väl crunchigt med så mycket jordnötter. Och sen skulle det ju vara färsk koriander, men jag är inte så förtjust i den där parfymiga tasten.

Så crunch, crunch!

I fjärran land

 

När jag vaknar denna underbart soliga morgon hade jag en massa tankar i huvudet. Jag och min dotter hade nyligen pratat minnen från vår kinaresa. En del minnen var fantastiska och en del pinsamma. Så nu tänkte jag leta fram boken där jag skrivit upp det som hände på detta äventyr så långt borta i vida världen.

 

Men vaaar hade jag ställt den? Jag letade i skåp och lådor, men det förargliga var ju att jag inte kommer ihåg mer än att det var som en liten ringpärm och hur många såna har man. I bokhyllan hittade jag bara böcker om andra underbara platser, som för alltid kommer att ha en stor plats i mitt hjärta.

 

Jamen, se där! På insidan av bokpärmen hade jag ritat detta för att riktigt markera vad den handlar om. På utsidan kan man inte gissa sej till att det är mer än just en liten ringpärm. Och sen försjönk jag in i nostalgins environger. Tyvärr pajade min kamera under resan, så det mesta består av ofullständiga skildringar av dåliga hotell och urusel mat.

 

Dock fanns en hel del otroliga upplevelser. Som den här långa, grymt varma, resan till Terrakottaarmén i Xian. En bussresa utan luftkonditionering med svimvarning. Utgrävningen var kolossal och det gick inte att se sej mätt på den. Alla dom där gubbarna som stod på led efter led i långa rader. Alla med sin egen personlighet och sin egen håruppsättning. Enormt detaljerade.

 

En annan minnesvärd resa var till Bada Ling och kinesiska muren där. Äntligen fick vi en taxi med AC och det var första gången på veckor vi slapp svettas. Lyx med en taxi som väntar på en när man vill hem igen. Jag hälsade på en liten kille: “Ni hau!” Han stannade till och så förvånat på mej, bugade sen lätt och sa: “Ni hau!” Jag har pratat kinesiska med en äkta kines!

En annan dag får ni kanske veta mera!

Ni hau!

Onyanserad dagsrapport

 

Idag duggar det. Tätt. Den där energin jag hade för några dagar sen har följt med i den allmänna vätan. Igår gjorde jag en kaka på mandelmjöl och choklad, men jag kunde ju inte bärga mej innan den svalnat, så jag tänkte hiva i mej en bit på stående fot. Den sjönk ihop som ett korthus. Och jag som var sååå sugen. Mutter, mutter…

 

På väderleksrapporten berättade dom sen att planeten Jupiter skulle ligga alldeles bakom fullmånen. Jäkla otur då att det inte var helt stjärnklart. Där stod jag i fönstret med min kikare och kikade och kikade och kikade. Fick jag se nåt då? Ja, moln! Men å andra sidan vet jag inte hur Jupiter ser ut på långt håll och skumma ögon.

 

Glad var jag för att kylen var full av det jag redan bestämt till middag denna duggdag. Det är tacksamt att göra en gryta som räcker i flera dagar. Den puttrade gott på spisen jättelänge, ja, i alla fall dryga timmen, och en doft av något obestämbart smög sej in i mina näsborrar. Kattskit? Kattskrället hade väl inte lyft på locket och skitit i grytan???

 

Vimpeln hängde slapp, sladdrig och blöt utmed flaggstången på gården. Hustaken blänkte av fukten och en dam cyklade förbi med huvan långt nerdragen över ansiktet. Det är en sån där väta som tränger in överallt och gör inte bara humöret surt. Dagens himmel har bara en nyans av grått. Skulle bli en bra film!

 

Man kan alltid roa sej med att äta. Åh, gudars, vad god den här blev! Mannerström skulle aldrig godkänt min slafsiga uppläggning, men han var ju förstås inte bjuden.

Där gick han miste om nåt, tralla-la!

Äntligen ett bra bröd!

 

Idag blir det inte en massa bilder. Bara en bild på mitt nybakade bröd. Nej, jag har inte ätit upp hälften och lite till redan. Jag bara delade den i två bitar för att frysa in den andra halvan. Ett sånt dyyyrt bröd vill jag inte ska ligga framme i rumsvärmen och mögla.

 

Och vad är det då för märkvärdigt med detta bröd då? Ingenting särskilt alls, mer än att det inte innehåller vanligt mjöl. Det är alltså glutenfritt! Jag har dragit mej för att baka glutenfritt, men nu vet jag att det smakar bra och lätt att göra. Till och med oförskämt lätt!

Det är proppat med nyttigheter som chiafrön, linfrön, pumpafrän och solforfrön. Sen kan man ha torkade frukter i som fikusar, höll jag på att skriva, men det menar jag förstås inte, utan fikon. Eller man kanske föredrar russin. Nu kan jag inte släppa det där med torkade fikusar bara för det…

Fick lite skratt i fingrarna en stund så det gick inte att skriva. Småhackade fikusar, hahaha! Och då tänker inte jag på växter om det nu var nån som trodde det!

Resten är en deciliter av en massa mjölsorter av mandel, majs, nyponfröskal med flera och så lite fiberhusk. Min nya melodi. Man kan inte äta fröknäcke för jämnan och inte heller oopsies. Oopsies är som sladdriga och pösiga små pannkakor med alldeles för mycket äggvita i. Nä, dom får vara.

Undrar bara var jag gjort av receptet…?

Energikick av busväder…

 

Det är den första dagen i mars månad. Mars är en vårmånad och som alla vet kan våren komma av sej och på nåt sätt hålla kvar vintern som vore det en skilsmässa med värsta utbrotten. Det gråts och det flåsas. Jag skulle skaka en sak genom fönstret, men vinden grep tag i den och vips var den som bortblåst – över taken.

 

På den här bilden ser det ut som att det ska snöa i Skåne och det kan det förvisso göra nånstans, men inte här hos mej. Men som sagt det blåser sådär 10-12 sekundmeter och regnar ordentligt. Idag känner jag mej energirik och stryker runt i lägenheten för att hitta nåt kuligt att göra. Det riktigt kliar i fingrarna på mej.

 

Sammanfattningsvis kan man säga att den här vintern har varit den blötaste i mannaminne. Så grå och så mycket regn! Den där tröjan, som jag började sticka på för tre år sen, ligger fortfarande utan bakstycke och bara väntar. Jag “lovar” mej själv varje dag att återuppta stickeriet, men vad hjälper det? Idag kanske. Eller möjligtvis i morgon…

 

I skåpet ligger mina fina böcker och där får dom ligga. I bokhyllan står kokböcker och bakböcker som jag aldrig använder. Får idéer om att förnya hela tjottablänget. Mitt ostindiskaporslin ska få stryka på foten och dom djupa tallrikarna har redan ersatts av nytt och fräscht. Nån som vill köpa mitt begagnade???

När jag blir såhär då är det vår på riktigt!