Natten är mörk och alla sover tungt. Särskilt en! Jag vaknade sakta av en konstig, dov cellokonsert. Först trodde jag att det var grannen under som köpt en bashögtalare, men insåg snart det vansinniga i att sätta igång en sån mitt i natten.
Cellostråkarna la plötsligt av och ersattes av en annan hackande, snörvlande och mer orytmisk symfoni i d-moll. Nu hade jag vaknat till och det var inte lönt att ens försöka somna om. Långt borta slår kyrkklockorna sju slag.
Det var fortfarande mörkt ute, men så mycket natt var ju inte längre. Den bombastiska orkestern bredvid mej slog nu på stora trumman och om jag ska vara riktigt ärlig, var det inte min favoritmelodi. Inte ens om så varit i dur.
Bestämde mej för att sätta på en ny skiva eller avskeda dirigenten. Jag nuddade lite lätt vid diskanten och trollflöjten flög upp och satte sej käpprak upp i orkesterdiket och utbrast med klar och tydlig stämma: ”Så kan man också uttrycka saken!”
Vem blev mest paff? Jag började fnissa hysteriskt och sen började ostbågen i den andra sängen gurglande skratta med mej. Nu var morgonens musikföreställning över och recensionerna blev ganska lågmälda, men dom kommer i tryck före tolvslaget.
Jag undrar bara om det inte går att stämma den där cellon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar