Ledsen i ögat

 

Fyra månader har gått sen den totalt misslyckade släktträffen utanför Lund. Den där träffen som började med att vi kom en och en halv timme försent. Den där träffen där ingen av dom två damerna trodde på våra skäl. Den där träffen som slutade med att dom frågade hur lång tid det tar att köra mellan Ystad och Lund…

 

 

Dryga fyra månader har passerat och tystnaden från väster är total. Och varför det har lägrats en fiendedimma emellan oss kan jag inte förstå. Det finns saker jag själv skulle vilja ta upp med dom om saken skulle komma att ventileras. Som varför en av dom utnyttjat mej ensidigt gång efter annan med löfte om “betalning” i form av något som jag sen aldrig fått.

 

 

Det gör mej ledsen och tänker att det mera talar om vad dom personerna är för ena. Jag får kanske vad jag förtjänar – som den sockerkaka vi bjöds på. Den sockerkakan hade jag själv bakat och tagit med mej till dom nästan ett år tidigare och därefter hade den förmodligen legat i frysen. Jag drack kaffet och struntade i resten.

 

 

Vi tittade på gamla fotografier. Släktbilder. Jag skulle skriva en kråka i kanten av dom bilder jag ville ha, men samtidigt visste jag att jag aldrig kommer att få se skymten av dom. Så straffas jag för sanningen! Ett par gånger öste dom ovett över mej och där sitter jag som en fisk på torra land, kippar efter andan och vill helst simma därifrån.

 

 

Kommunikation och respekt finns inte. Det enda jag önskar är att alla är nöjda och glada, att man kan räta ut eventuella frågetecken och gå vidare i livet. Den ena av damerna älskar att hamstra på eländes elände och allt är alla andras fel. Hur orkar man? Däremot tycker jag synd om den andra som oförskyllt dras in i den första damens olösta konflikter.

Så till slut måste man bestämma sej för, att om folk inte vill ha en i sitt liv så får man låta dom gå. Hej och hå!

Det kanske är så ändå att släkten är värst! Så sorgligt…