Det var torsdag. En jämngrå och tung dag, som egentligen inte lockade till så många äventyr eller utomhusaktiviteter. Vi bestämde oss för att äta i Kåseberga och slippa handla mat till middag. På vägen dit duggregnade det. Hela landskapet vilade under ett smådroppigt täcke och vägen kantades av avlövade pilar med djupröda, spretande grenar.
Inte ett enda vilt så långt ögat nådde, men desto fler katter. Undrar hur som ska klara sej i vinter? Ingen av dom såg undernärd ut förstås. Nåja, vi fick i alla fall vår goda fisklunch och den satt bra innan vi traskade vidare upp mot Ales stenar. Jag trodde att stenarna skulle ligga i en mystisk dimma, men icke…
Däremot var allting behängt med droppen Dripp och droppen Drapp. Och då förstår man säkert också att det var jäkligt blött i gräset. Först kände jag ingenting och trodde inte heller att vätan skulle gå igenom mina fina vinterkängor. Sen började det liksom kippa i vänsterdojan. Förargligt!
Något surrade i luften och halleluja! En hel svärm av sidensvansar fyllde skyn. Det blev vårt mål för dagen. Men nu är dom där flygfäna inte några som sitter där man sätter dom, så vi rusade hit och vi rusade dit och kippet i mina kängor tilltog för varje steg. Till slut blev jag rädd att vattnet skulle sippra ut vid ankeln.
En bit in på betesmarken hade det varit en massaker. Om nu förövaren själv hade petat ner sitt offers fjäder i stolpen eller om den flugit dit själv, kan jag inte svara på, men jag tror att gärningsmannen har varit väldigt förslagen (hihi). Det ser i alla fall ut som att en gråtrut har fallit offer den här gången.
Tomtens skägg har fastnat på hans väg över nejden. Han kunde väl aldrig tro att det skulle bli nåt att fotografera, men då var jag framme och smygfotade. Dom där ringarna är riktigt läckra i sammanhanget!
Oj…en stimma ljus på himlen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar