Mitt emellan tonarterna

 

Natten är mörk och alla sover tungt. Särskilt en! Jag vaknade sakta av en konstig, dov cellokonsert. Först trodde jag att det var grannen under som köpt en bashögtalare, men insåg snart det vansinniga i att sätta igång en sån mitt i natten.

Cellostråkarna la plötsligt av och ersattes av en annan hackande, snörvlande och mer orytmisk symfoni i d-moll. Nu hade jag vaknat till och det var inte lönt att ens försöka somna om. Långt borta slår kyrkklockorna sju slag.

Det var fortfarande mörkt ute, men så mycket natt var ju inte längre. Den bombastiska orkestern bredvid mej slog nu på stora trumman och om jag ska vara riktigt ärlig, var det inte min favoritmelodi. Inte ens om så varit i dur.

 

 

Bestämde mej för att sätta på en ny skiva eller avskeda dirigenten. Jag nuddade lite lätt vid diskanten och trollflöjten flög upp och satte sej käpprak upp i orkesterdiket och utbrast med klar och tydlig stämma: ”Så kan man också uttrycka saken!”

 

 

Vem blev mest paff? Jag började fnissa hysteriskt och sen började ostbågen i den andra sängen gurglande skratta med mej. Nu var morgonens musikföreställning över och recensionerna blev ganska lågmälda, men dom kommer i tryck före tolvslaget.

Jag undrar bara om det inte går att stämma den där cellon?

En sån trevlig dag vi fick!

 

En dag som idag är det knepigt att välja vilken av alla julmarknader man ska gå på. Till syvende och sist blev det den lilla, rara som Sövde Musteri årligen anordnar. Här finns nåt för alla smaker och för alla storlekar i benlängd räknat. Leo hann knappt dit förrän han slängde sej in i korvkön.

 

Själv strövade jag runt och minglade med tomtar och troll. På ett ställe sålde dom goa, härliga lammskinnsfällar. En sån skulle man behövt omkring sej denna snålblåstens dag. Underbart soligt, men 9 sekundmeter i vindarna gör det ruggigt kallt om utetemperaturen inte är högre än 3 plusgrader.

 

 

Stora, härliga skägg kan nog värma lite grann. Särskilt om man är många tillsammans. “Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!” Varför köpte jag inte en sån här sötis? Glömde alldeles bort att det går att handla på marknaderna också. Jo, ett paket med hemgjord merguez (lammkorv) släpade jag med mej hem.

 

 

Här håller vi hårt på våra svenska traditioner! Man skulle kunna tro att det är mitt i sommaren om det inte vore för kransen under flaggan. Jag hörde att det var nån som var ute och klippte gräsmattan idag för att göra adventsfint. Grönt är skööönt! Och grönt är det på nästan vartenda fält. Härrrrligt, som man säger på skånska…

 

 

På Sövde musteri lämnar man in sina äpplen och köper tillbaka flaskor med must. God must! Jättegod, till och med, och omtalad! En kanelstång i flaskan och drycken stiger ytterligare en nivå smakmässigt. Men jag har inga äpplen att sälja och köper heller ingen must. Och Leo står kvar vid korvgrillarna och väntar på en paddekaka. Han ska då prova allt!

 

 

Ordning och reda! På väggen hittar man denna gamla skylt. Detta innebär om man tänker efter att det inte alltid har varit ett musteri i lokalen, utan ett mejeri. Därmed har byggnaden förpassats till historien och skylten likaså. Kul att man behållit den och ännu roligare att man inte river för att förfula i byn.

 

 

Och här har vi skapelsen! Mejeriet/musteriet! Men nu lämnar vi Sövde för vidare äventyr. Vi är inbjudna till Karin i Kåseberga, som har sitt galleri öppet för alla konstintresserade adventsfirare. Där blir det glögg och skinkmacka, skumtomtar och levande musik. Underbart och stämningsfullt! Tack till Karin och Bengt!

 

 

Sövdesjön. Ett smycke i byn. Vid bryggan ligger en bastu och folk badar där inne för fulla muggar när vi går förbi. Och ute på däck stod flaskorna på rad…Vågade inte ta en bild på dom som satt i ångan där inne. Bebe längtade hem och han står och väntar på oss vid sidan av båtarna på bilden.

Hej då, Sövde! Kom nu, Leo! Du kan inte äta upp alla korvarna själv!!!

Ledsen i ögat

 

Fyra månader har gått sen den totalt misslyckade släktträffen utanför Lund. Den där träffen som började med att vi kom en och en halv timme försent. Den där träffen där ingen av dom två damerna trodde på våra skäl. Den där träffen som slutade med att dom frågade hur lång tid det tar att köra mellan Ystad och Lund…

 

 

Dryga fyra månader har passerat och tystnaden från väster är total. Och varför det har lägrats en fiendedimma emellan oss kan jag inte förstå. Det finns saker jag själv skulle vilja ta upp med dom om saken skulle komma att ventileras. Som varför en av dom utnyttjat mej ensidigt gång efter annan med löfte om “betalning” i form av något som jag sen aldrig fått.

 

 

Det gör mej ledsen och tänker att det mera talar om vad dom personerna är för ena. Jag får kanske vad jag förtjänar – som den sockerkaka vi bjöds på. Den sockerkakan hade jag själv bakat och tagit med mej till dom nästan ett år tidigare och därefter hade den förmodligen legat i frysen. Jag drack kaffet och struntade i resten.

 

 

Vi tittade på gamla fotografier. Släktbilder. Jag skulle skriva en kråka i kanten av dom bilder jag ville ha, men samtidigt visste jag att jag aldrig kommer att få se skymten av dom. Så straffas jag för sanningen! Ett par gånger öste dom ovett över mej och där sitter jag som en fisk på torra land, kippar efter andan och vill helst simma därifrån.

 

 

Kommunikation och respekt finns inte. Det enda jag önskar är att alla är nöjda och glada, att man kan räta ut eventuella frågetecken och gå vidare i livet. Den ena av damerna älskar att hamstra på eländes elände och allt är alla andras fel. Hur orkar man? Däremot tycker jag synd om den andra som oförskyllt dras in i den första damens olösta konflikter.

Så till slut måste man bestämma sej för, att om folk inte vill ha en i sitt liv så får man låta dom gå. Hej och hå!

Det kanske är så ändå att släkten är värst! Så sorgligt…

Andningshålan

 

Åt vädret kan jag inte göra mycket, men med lite fina bilden (om jag får säga det själv) från en otroligt vacker plats i Skåne kan jag kanske förhöja sinnesstämningen en aning. Som nån vis person sa: “Det är inte hur man har det, utan hur man tar det, som är det viktiga!”

 

 

Till Glimmebodagården utanför Brösarp kan man åka hur många gånger man vill utan att tröttna. Frånsett att det är en gammal fin gård så är omgivningarna runtomkring otroligt spännande. Fuktigt väder stoppar inte oss och vi tog stigen bakom gården och gick upp till backarna för att njuta av utsikten.

Som ett plus kan jag nämna att det finns välventilerade utedass på plats. Snyggt och propert. Vill man blaska av tassarna efter besöket, så går det jättebra för det rinner en bäck alldeles intill.

 

 

Även om bergen i bakgrunden försvinner i ett kompakt dis är ändå mödan värd att ta sej hit upp. Islandshästarna var inte på plats så att vi såg dom, men en massa småfåglar (åh, vad jag tjatar om dom hela tiden!) gömde sej i träd och buskar. Härligt att det finns nåt liv kvar i det stora grå!

 

 

Har man väl kommit upp måste man ta sej ner på ett eller annat sätt. Vi valde att gå. Nedanför den bortre gröna bulan ligger en gångstig översållad med nedfallna boklöv som lyser alldeles tegelröda. Här rinner samma bäck förbi som uppe vid gården. Det porlar, hoppar och far. Jag rekommenderar att inte vara kissnödig när man vandrar här.

 

 

Japp, nu är vi snart tillbaka vid gården igen. Inga bilar, inga horder av människor, bara en stillhet och ett lugn som kan få vilket stressat hjärta som helst att gå ner i varv. Ren luft och fortfarande jordiga dofter. Förra helgen var det julmarknad här och den brukar vara riktigt populär.

 

 

Gården från kökssidan, med brunn och bikupor. Här finns det nog inga räta vinklar nånstans (en mardröm för den som ritar hus…) och det ger onekligen liv åt hela huset. Tur för mej att Leo släntrar omkring för sej själv nånstans (jagar antagligen obefintliga glador…) så vi inte behöver ta samma bilder som vi sen ska slåss om.

 

 

På väg hemåt igen. I en liten svacka ligger ett gammalt mossbelupet hus i bjärt kontrast till alla dom moderna kåkarna på andra sidan “stora” vägen. Vi låtsas som att dom inte finns. Nu står frågan om det blir fika i Brösarp eller hemma.

Alla två röstade för himma!

Jag tror jag storknar

 

Novembertider är lika med julmarknadstider i Skåne. Dom börjar visserligen redan i oktober och håller på in i det sista före jul. Idag hade vi siktat in oss på Flyinge Kungsgård. Man vet ingenting om kvaliteten om man inte redan varit där nån gång och vi har bara varit där på sommaren, så det skulle bli spännande!

 

 

Om det finns nåt på denna kungsgård så är det fina hästar. I parti och minut. Det gnäggas i varenda skrymsle och kloppeti-klopp hörs både i stall och på gårdarna utanför. Men vaaar är själva marknaden? Äntligen en handmålad anvisning på en kartongbit formad som en pil. Jaha, då går vi väl dit näsan pekar, då!

 

 

“Tjugo kronor, tack!” Och det var för att kolla på egentillverkade smycken, handslungad honung, hemstickade yllestrumpor och annat krafs. För det var precis vad det var. Krafs! Men ute på gården fanns desto mer att kolla på – gratis. Som en rödstrumpad häst dragandes en julevagn…

 

 

Där finns en borg. Inte så stor, men ändå. Och vad kan man mer hitta? Ja, storkar i massor. Både fria och i hägn. Hovarna klapprar och storknäbbar brukar klappra, men idag var det tyst. Nä, förresten jag hörde en storkhona som sa till sin storkgubbe såhär:

 

 

“Du får komma upp och lägga dej i sänghalmen om du uppför dej!” Han verkade måttligt intresserad och hur det gick får man aldrig veta. Det sam några svanar i dammen och nån obestämbar anke-vanka. En betongdam satt med sina solbrillor på näsan och studerade fågellivet i samma dam, men vi hade fått nog och drog vidare.

 

 

Till Björka och dom söta små åsnorna där. Så påpassligt att dom tre svarta stod vända mot oss och den ljusgrå med baken till. Dom kom genast fram och snusade på mina fingrar. Alla lika nyfikna eller hungriga. Dom presenterade sej som Ior 1, Ior 2, Ior 3 och Åsnan. Klart som kovspad!

 

 

Vi stannade till vid Sövdesjön på vägen hem. Ute på den lilla ön satt några biffiga rovfåglar. Attans, att man inte har ett bättre objektiv! Råkallt och fuktigt som det var så längtade vi hem till goa värmen nästan med en gång. En smarrig kaka väntade på att bli uppäten. Det var nog den som drog mest,

Nomnomnom…

Hur man får blöta kängor

 

Det var torsdag. En jämngrå och tung dag, som egentligen inte lockade till så många äventyr eller utomhusaktiviteter. Vi bestämde oss för att äta i Kåseberga och slippa handla mat till middag. På vägen dit duggregnade det. Hela landskapet vilade under ett smådroppigt täcke och vägen kantades av avlövade pilar med djupröda, spretande grenar.

 

 

Inte ett enda vilt så långt ögat nådde, men desto fler katter. Undrar hur som ska klara sej i vinter? Ingen av dom såg undernärd ut förstås. Nåja, vi fick i alla fall vår goda fisklunch och den satt bra innan vi traskade vidare upp mot Ales stenar. Jag trodde att stenarna skulle ligga i en mystisk dimma, men icke…

 

 

 

Däremot var allting behängt med droppen Dripp och droppen Drapp. Och då förstår man säkert också att det var jäkligt blött i gräset. Först kände jag ingenting och trodde inte heller att vätan skulle gå igenom mina fina vinterkängor. Sen började det liksom kippa i vänsterdojan. Förargligt!

 

 

Något surrade i luften och halleluja! En hel svärm av sidensvansar fyllde skyn. Det blev vårt mål för dagen. Men nu är dom där flygfäna inte några som sitter där man sätter dom, så vi rusade hit och vi rusade dit och kippet i mina kängor tilltog för varje steg. Till slut blev jag rädd att vattnet skulle sippra ut vid ankeln.

 

 

En bit in på betesmarken hade det varit en massaker. Om nu förövaren själv hade petat ner sitt offers fjäder i stolpen eller om den flugit dit själv, kan jag inte svara på, men jag tror att gärningsmannen har varit väldigt förslagen (hihi). Det ser i alla fall ut som att en gråtrut har fallit offer den här gången.

 

 

Tomtens skägg har fastnat på hans väg över nejden. Han kunde väl aldrig tro att det skulle bli nåt att fotografera, men då var jag framme och smygfotade. Dom där ringarna är riktigt läckra i sammanhanget!

Oj…en stimma ljus på himlen!

Tankesmedjan

 

Är vädret så gråtrist som det nu har varit ett bra tag, kan man försöka roa sej med andra saker. Bygga Legoslott eller lyssna på grannarnas oväsen. Fågelsången har tystnat och endast smattret från regnet och den ihärdiga blåsten fyller öronsnäckorna. Jag bor i en liten stad och slipper dånet från tung motortrafik för det mesta. Mina tankar får fritt spelrum och att hejda dom är som att försöka stoppa tåget. Fast det blir tåghaveri då och då.

Ibland när jag ser folk prata på tv exempelvis, så stämmer liksom inte rösten med utseendet. Då får jag för mej att jag skulle vilja se bara deras ansikten och sen höra rösterna eller tvärtom. Uppgiften blir nu att para ihop dom. Några skulle jag nog lyckas med, men grejen är den att jag över huvud taget tänker tanken. Jag, som egentligen inte ens vet hur jag själv låter…

 

Ungefär lika onödig tankegymnastik som att fundera över vad som var före förhistorisk tid. Ja, dom säger det ofta i vissa naturprogram. Men allt borde vara lika mycket historisk tid om man tänker att igår faktiskt också är historia. När jorden bildades var det kanske förförförförhistorisk tid. Kan man kanske säga närhistoria och dåhistoria istället? Skruvat, eller hur?

 

På dagens nyheter hörde jag att det dör för lite folk på en särskild ort här i Sverige. Året innan dog det så många fler och begravningsbyråerna gnuggade händerna och gick med nästan lika bra vinst som bankerna. Men nu har det gått så dåligt för en del begravningsbyråer att dom riskerar att gå i graven. Antar att personalen inte vill följa med.

 

 

Om jag nu ska berätta lite om dagen som gått med några få meningar. Det är nämligen historia. Vi var på Leos nya favoritställe – Boan i Tomelilla. Där finns det en massa spännande saker till bilen, se. Och så hittade han ett par rejäla tumvantar. Hela resan hem funderade jag på om jag har tillräckligt mycket resårband så jag kan sy fast vantarna och sen trä dom i hans jacka, så vantarna hittar hem när han glömt dom nånstans.

 

 

Insåg sen att det var bättre att lägga ett kuvert i var vante med frimärke och hemadress. Man får inte va dum, hahaha!

 

Äpplen, sprätt och Leo

 

Det var en mörk och stormig natt…

Eller vad det nu var. Det regnade i alla fall och i extrasängen låg en karl som snusade och sov mellan timmerstockarna. Leo is back in town. Jag låg vaken och vände mej tusen gånger fram och tillbaka i sängen. Jag ville prata! Men han var bara trött och pratar gör han ju hela dagarna med sej själv så… En del är sej själv nog!

 

 

Nå, denna vistelse föranleddes av ett kånkande ut i trädgården med äpplen för att lägga under buskarna kvällen innan denna mörka och ostormiga natt. Allt för att koltrastarna ska ha nåt gott att knapra på. Det är bäst att göra det på kvällen så att ingen ser vad det är för en knäppskalle som smyger omkring och kastar in bomber under buskarna.

 

 

Jag blev också tvungen att dammsuga och det är ett helt kapitel för sej bara det. Har man en innekatt så har man en pisspotta också. Den är full med småttigt grus. Katten ska göra pompom eller pimpim och efteråt vill han inte lämna några visitkort efter sej. Han sprätter och sprätter, trots att han inte är en höna.

 

 

Det där hemska lilla sprättet hamnar överallt på golvet, på mattorna och i min säng. Det känner varenda kattägare till. Dammsugningen löper på fint på golven, men när vi kommer till mattorna så sprätter sprättet tillbaka. Men jag förstår. Ingen vill ju leva sitt liv instängd i en dammsugare!

 

 

När Leo kom sa han att det luktade så gott och att det var sååå fint. Där står jag med ett fånigt leende över hela ansiktet och lapar åt mej allt beröm som strös över mej. Som sprättgrus. Men det gruset löser upp på vägen ner mot golvet och behöver aldrig dammsugas bort eller ens läggas märke till. Ett sånt sprätt skulle varenda människa behöva!

 

 

Nu får vi se hur vi ska sprätta iväg dagarna. Nåt roligt får det bli så jag har nåt att skriva om. Huvudpersonen är på plats och sen är det bara att sy ihop storysarna.

Ja-a, vad vore tillvaron utan Leosar! Urtrist!

Fågel, fisk eller mitt emellan?

 

Säga vad man vill om programmen på tv, men vissa dagar är det väldigt spännande och andra dagar kan man koppla av och syssla med nåt annat. Man kan till exempel ta fram skokräm och stryka svart färg på sina beiga skor för att sen upptäcka att det gick alldeles åt fanders. Det var dom dojorna det, som jag älskade sååå. Snyft!

 

Dom dagar då jag sitter som klistrad har jag fullt sjå att pussla ihop eländet så jag inte missar tågordningen. En del får jag titta på lite senare i min dator. Dom rafflande brittiska serierna är ett måste och Vetenskapens värld håller en uppdaterad på saker man inte hade en aaaning om.

 

 

Som nu sist då dom berättade att man hittat kopplingen mellan människan och fiskarna. Alltså när vi krälade ur havet. Det var ju hur intressant som helst. Att mina anfäder och dina med för den delen är fiskar. Fiskar har mej veterligt aldrig fört några kyrkböcker, så vi får aldrig veta vad vår urfader eller urmoder heter.

 

 

Man fick till på köpet veta att rester av gälar kan man än idag hitta på en del nu levande människor. Mina gälrester försvann vid födseln tack och lov. Men igår vid styrelsemötet kunde jag inte låta bli att fundera över om jag hade sammanträde med en bunt fiskar eller vad det var för nåt jag hade omkring mej.

 

Dom såg lite frågande på mej och till slut var jag tvungen att avslöja alltsammans över en räkmacka. Men jag ville inte kolla upp fakta för det kan faktiskt genera. Jag sa att jag föredrag att betrakta dom som människor och det godtog dom med ett nervöst fnissande.

 

 

Sen simmade vi vidare i vårt stora människohav. Det är bara en sak som grämer mej till vansinne. Varför gör jag såna tokiga saker, som att smeta svart skokräm på beiga skor och tror att det ska gå bra? Va? Är det fiskpåbråt, eller?

Blubb!

Med livet som insats

 

Så här års är det livsfarligt att gå ut i skogen, jakttider som det är. Man vill ju inte gå i vägen för en olycklig kula om nu kulor har några känslor. Trots detta chansade vi på att det skulle vara fritt fram för att plocka trattkantareller i skogarna mellan Krageholmssjön och Ellestadssjön. Det var en fin dag, runt 11 grader varmt och solsken.

 

 

Vi tog oss till Krageholmssjön där vi ställde bilen och började sen vår mödosamma vandring utmed Roligevägen. Småfåglarna flög från gren till gren i hopp om att hitta föda. Denna ansamling kallas ”meståg”, som består av blandflockar med olika arter. Dom större fåglarna söker mat längre in på grenarna och dom mindre längre ut. Kom sen inte och säg att naturen inte är fantastisk!

 

 

Med korgarna under armen traskar vi mellan lärkträden. Små, små barr från lärkträden singlar ner till marken. Luften är frisk och behaglig. Två hjortar hoppar fram och studsar över vägen och som vanligt var jag ju inte beredd med kameran, men nu var jag lite förvarnad.

 

 

Men att det bara några meter framför mej skulle rusa ut ett tiotal vildsvin kunde jag inte drömma om. Jag hann inte reflektera över vad som skulle hänt om dom sprungit emot oss istället. Sanningen var den att jag reflekterade inte alls. Jag ville bara ha dom på bild just när det hände. Man kanske skulle satsat på att bli pressfotograf…

 

 

Vägen ledde ner mot Ellestadssjön. Där passade vi på att pausa med ett äpple och några nötter. Det skramlade tomt i korgarna, men jag brydde mej inte så mycket om det. Man slipper ju rensa när man kommer hem. Ute i sjön ligger några små öar och faktiskt såg vi två havsörnar sittandes i varsitt träd på varsin ö. Kul!

 

 

Nån gång måste man ge sej. Jag hade fått mycket mer än förväntat och nästan studsade fram mot bilen. Inte för att jag längtade hem, men jag var sjukt nyfiken på bilderna. Tänk om alla grisbilderna var suddiga! Eller ännu värre – jag kanske hade drömt!

Nöff, nöff!