En “rata stranden”-dag

 

Högsommar och idiotvarmt. Om det inte hade blåst så förtvivlat så hade jag legat på stranden och räknat vågorna. En gång kände jag en man som påstod att var sjunde våg blev en riktig storvåg. Det var han tvärsäker på efter alla år han seglat. Jag försökte parera med att efter alla år jag tillbringat på stranden, har var sjunde våg liknat den efter och den före. Varken större eller mindre rent statistiskt. Och vilken våg ska man börja räkna som nummer ETT? Men vem lyssnar på en inbiten solbadare…

 

 

AC:n på bilen har pajat. Härligt hett i bilen! Alla rutorna nere och håret for runt som en tornado på skallen. Om det blev svalare? Nja, det var 28 grader utomhus och 28,5 i bilen, men man kan ju alltid låtsas. Vad får en att överhuvud taget sätta sej i en bil och susa iväg till ett stekhett mål, där man tvingas gå uppför den ena höga kullen efter den andra. Svaret måste vara: Vansinnet!

 

 

Å andra sidan var tanken inte så dum när allt kom omkring. Uppe på Brösarps Backar står man högt över havet och mitt i blåsten. Gränslöst vackert! Här, på dom nästan ändlösa vidderna, strövar islandshästar omkring och betar i godan ro. Fjärilar fladdrar som besatta bland den artrika floran och då och då hittar någon tvåbent hit, men oftast får vi vara ifred.

 

 

Vi springer kors och tvärs och jagar fantastiska fjärilar och småkryp som vi sen upptäckte också var fjärilar. Vad härligt det är att leka fältbiolog! Och så blir det som en tävlan oss emellan om vem som tagit den “där” bilden som den andra inte sett. Faktum var att jag kom hem med en för mej alldeles ny fjäril. En skimrande historia.

 

 

Det visade sej vara en ängsmetallfjäril. En till liten krabat att pricka av i sommarhagen. Detta är verkligen lycka – att upptäcka nåt nytt och att njuta av naturens frihet och artrikedom. Det var som en metallskylt jag hittade med texten “I don´t want a perfect life. I want a happy life”.

 

 

My message to you all: Be happy!