Det var en gång en park som hette Haga. Haga ligger i dom norra delarna av Stockholm. Där bor numera kronprinsessan Viktoria med sin familj. Men det jag ska berätta om handlar inte alls om Vickan eller slottet. Faktum är att hon inte var född vid tidpunkten. Hon var inte ens påtänkt. Nä, hennes pappa hade inte klivit ur prinskläderna ännu.
Jag var sådär 19-20 år och det var sommar och grönt i Hagaparken. Jag och min dåvarande pojkvän promenerade vid plåttälten och hade varit uppe vid ruinerna och balanserat på dess brant. Där fick jag till det! Hagaparken är ju stort och just denna dag var det ganska tomt på folk. Det kändes som att det bara var vi där.
Dom säger att jag alltid är full i fan. Det kan stämma för plötsligt for han i mej. Fan, alltså. Jag vet inte riktigt hur det går till för det går så fort. Men här promenerar vi med dom bamsiga träden intill promenadstråket nerför backen och jag får en stark ingivelse att busa med pojkvännen. Jag smiter snabbt som en vessla iväg och gömmer mej bakom ett träd.
När jag hör det knastra i gruset strax intill trädet är det dags att hoppa fram och skrika ”böh” (ja, ni kan själva uttala det bättre än det går att skriva). Jag tar sats, rusar fram och ”böh”! Där blir jag stående i en märklig position och med en stirrande blick på nån som inte alls var min pojkvän.
Det var ju självaste kronprins Carl Gustav i egen hög person! Här kan jag tillägga att den som blev mest skrämd av upptåget var ju inte prinsen kan jag säga. Här står jag i en frusen och högst okvinnlig pose och fattar nada. Jag fattar nada hur länge som helst kändes det som. I alla fall så länge att jag aldrig glömmer detta.
Så småningom tinar jag upp och larvar tillbaka bakom trädet med skallrande knän. Vad hade jag gjort? Nån fick sej ett rejält skrattanfall och det var inte jag. Jösses!
Undrar om han kommer ihåg detta…?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar