Fotboll på längden och på tvären

 

Jag kan inte låta bli att undra vad det är för kul att springa omkring och jaga en boll. Att hundar gör det, kan jag mycket väl förstå. Men dom kan lika gärna rusa efter en pinne. Ja, det är säkert. Jag har sett det med egna ögon. Min katt gillar också sånt som rör sej, men han förvandlar allt rullande till en fiktiv mus. Med framgång!

 

 

Nu är det ju såhär att tv-kanalerna naturligtvis tjänar multum på alla fotbollsgalningar, som sitter som klistrade i timmar, dagar och veckor framför tv:n och vore det inte för ölen och chipsen så skulle dom förmodligen svälta, såvida dom inte har en uppoffrande hustru eller flickvän som håller dom vid liv.

 

 

Tv:n fungerar ungefär som modeaffärerna eller vice versa – man vänder sej till dom som konsumerar mest. När man uppnått en viss ålder slutar modeindustrin tillverka kläder för mogna kvinnor och bedagade äldre män. Det är därför man ser gubbar med öronlappskepsar och gamla tanter med vadderade filttofflor i storlek ”för stora”. Inget fel i det, för det finns ju inget annat.

 

Nå, i den åldern är det dags att åter börja kolla på barnkanalen. Som skumögd behöver man inte läsa texten för det är alltid nån som redan läser den svenska översättningen. Värre är det förstås om man har vax i lurarna. I det fallet förstår man inte att rösterna kommer från grannen, som har blivit skogstokig av den höga volymen.

 

 

Tv:n brakade in i våra liv i slutet på 50-talet med Andy Pandy och Bröderna Cartwright. I svartvitt. Det fanns bara en kanal och jag tror att det inte ens var några sändningar på onsdagarna. Idag skulle det bli ett herrans liv om tv:n dog, mobiltelefonen laddade ur eller radion fick sändningsstörningar i fel ögonblick. Och hur många kanaler finns det inte att välja på? Seriöst?!

Nä, man kanske skulle ut och kicka boll lite. I filttofflorna. Och kepsen för säkerhets skull…

Tror jag har en badboll nånstans.

Var bor egentligen trollen?

 

När jag var liten och läste sagor för glatta livet, bodde trollen djupt inne i skogen. Under jorden eller i bergen trängde solens strålar aldrig ner, för om så mycket som en liten ministrimma sol nådde ett troll så sprack det. Splatt! Senare i livet har jag läst att en del troll bodde/bor bland forntidsgravar.

 

 

Troll är vanligtvis groteska varelser, men man ska inte låta sej förledas av detta, för en del troll kan till och med vara vackra och mer eller mindre oskiljbara från människorna. Dock har dom en sak som avslöjar deras sanna natur – dom har en svans!

 

 

Gemensamt för trollen är att dom ingalunda är enkla varelser att ha att göra med. Så länge man håller sej på god fot med trollen brukar dom behandla människorna väl, men förargar man dom är dom inte sena att ge igen. Jag kan försäkra att dom tar chansen att drämma till en även om man inte gjort nåt.

 

 

Har nån hört uttrycket ”Rik som ett troll”? Det är ju inte utan anledning man säger så om förmöget folk. En del troll sitter på enorma rikedomar. Och dom är oftast inte sena med att berätta det för var och en som orkar lyssna på deras pladder. Tänk om dom om så bara för nån sekund skulle råka vara lyckliga. Men det går nog inte. Det finns en stor sprickrisk där.

 

 

Det finns till och med ett bokträd uppkallat efter dom – Fagus silvatica f. tortusa. En avart av den vanliga vresboken. Knotig och vresig. Det är modellen. Tjurig och hämndlysten och framförallt ha-galen. Makt och girighet står det på den sneda glorian som hänger över deras huvuden.

Jag är säker på att åtminstone tre troll bor i mitt hus. Hua mej!

Jag och min combo mej

 

Som alltid när jag haft gäster en längre tid, blir jag vilsen i pannkakan. Under en veckas tid har jag och min väninna snott runt på än det ena och än det andra. Nu har hon rest hem och då är det bara jag kvar som ska umgås med mej själv igen. Frågar jag mej vad mej vill göra får jag bara dumdumsvar typ “Vad vill du själv?”…

 

 

Vädret lovar heller inte gott. Då väljer mej att vara lat och jag får ensam dra i tåtarna för att få hem mat eller pumpa Bettan. Mej är bara med på noterna när jag redan satt fart och är halvvägs nere på torget och ska köpa jordgubbar. Gissa om det går undan när jag ska få i mej jordisarna!!!

 

 

Mej är hopplös! Mera hopplös än jag. Jag kan i alla fall BÖRJA planera på nånting, men mej sätter glatt krokben på det som krokas kan. Särskilt skicklig är mej på att stoppa allt vad städning heter. Men om jag umgås med nån annan, är mej alltid på alerten och skuttar runt som en annan kanin. Man kan inte tro att det är samma mej för en sekund.

 

 

Jag är förresten lika hopplös, fast på ett annat sätt. Jag gillar att ha gott om svängrum och vill inte trängas i köer och bland långsamma turister. Effektivitet är ledordet. Drömmen är en butik där allting finns som jag behöver och vill ha. Fina kläder och goda sallader. Inte nödvändigtvis samtidigt förstås. Vore inte det en alldeles utmärkt affärsidé?

 

 

Om detta blev verklighet, skulle mej få hur mycket utrymme som helst. Undrar om inte mej skulle dö av uttråkning då. Neeeej, det får inte skeeee! Jag BEHÖVER mej. Åh, så skönt, för nu vet jag det. Det är ju VIIIIII…

 

 

Vill vi ha jorgubbar idag? Jaaaaa…

What´s up, dude?

 

Jag erkänner! Jag är en konstig kropp! Men det spelar ingen roll, för ingen mer än jag är ju jag och var och en får ju vara som den vill. I mitt fall är det dom där märkliga tankarna jag har. Den senaste i raden handlar om vatten. Dykare i vatten. Och vatten i dykaren. Inte insekten, utan människan, som ska betvinga alla element.

 

 

Vatten är gott och härligt at bada i. Det kan också vara livsfarligt. Jodå, man kan drunkna och det behövs inte mycket vatten för det. En sån död kan man ju vara utan. Det ska mycket till för att det stora blå ska få sluka lilla mej. Det räcker att jag sätter i halsen för att få en tankeställare. Och vad har då dykarna med detta att göra?

 

 

Ingenting, egentligen. MEN, nu ska jag utveckla mina allra värsta farhågor. Tänk dej en dykare, som simmar lugnt nere bland dom vackra korallreven och alla färggranna fiskarna simmar frejdigt omkring och har det glatt. Man kan ju inte säga att dom har det vått, för det vet dom inte om. Fiskarna, alltså. Dom har sitt på det torra i vilket fall som helst.

 

.

Nå, det är NU det händer. Det börjar klia oroväckande i näsan på dykaren. Paniken stiger, ögonen spärras upp, det är långt upp till ytan och han bara MÅSTE nysa. Nuuuuu! Fy bubblan, vilken situation! Längre än såhär sträcker sej inte mina skruvade funderingar, för jag vill inte veta vad som händer. Alla mina dramer måste ha a happy ending…

Jag är oändligt tacksam för att jag aldrig har funderat över hur länge evigheten varar. Inte än…

Hmmmm!

Gamla beprövade huskurer

 

Jag läste nånstans att om man har tandvärk eller svullnad i tandköttet, så kan man använda savojkålomslag. Gissa vad jag ser framför mej då? Först tar man en massa savojkålblad och lindar in skallen med och sen får man väl bandagera för att få det hela att hålla ihop. Nä, så gör man förstås inte. Man kavlar bladen och rullar in dom i en linnelapp och trycker det hela mot den värkande kinden. Så omständligt!  Berätta om det funkar, folks!

Och hör här då! Hallon är söta och goda att äta, men dom kan vara till annan nytta också. Om man har feber till exempel. Det lär vara effektivt, men vem tänker på det när man är alldeles yr i mössan. Och hur gör man nu då? Enkelt! Koka hallonsaft och drick ett par, tre gånger och dan så går febern ner. Gott är det ju i alla fall.

 

 

Vem hade väl kunnat tro att ett glas sockervatten med lite pressad citron skulle hjälpa mot hjärtklappning? Men måste det vara socker i? Men den som har högt blodtryck kan vräka i sej färska frukter, och grönsaker, men samtidigt minska på proteinintaget. Vitlök är ju annars ett dundermedel, men vem vill leva sitt liv i ensamhet?

För att få bort en del av odören kan man göra egna doftljus. Det är bara att smälta 1 kg paraffin och 250 g stearinflingor i en kastrull. När termometern visar 80 grader droppar man i eterisk olja och en skvätt karamellfärg. Dags att sleva upp i små formar med en veke i förstås. Sen är det bara att drömma sej bort…mmmmmm….

 

 

Nåt som jag definitivt vet att det fungerar är mitt sätt att skiva champinjoner på. Gör ren dom och lägg en och en i äggskäraren och dräm till. Perfekt varje gång! Simsalabim, abrakadabra och jobbet är gjort i ett nafs! Tänk så mycket tid man sparar. Tacka mej för det!

 

 

Det här var ju både matnyttigt och nyttigt på en och samma gång, eller hur? Om mer tips efterlyses så går det alltid att nå mej på nåt sätt.

Tjingeling!

Sommar = insekter

 

Det var en sån där kvav, varm natt då det kändes som man skulle kvävas om inte fönstret var öppet. Vid fyratiden började det blåsa nåt kopiöst och nåt stod och slog i draget. Tusan också! Det var bara att gå upp och stänga fönstret. Jag la mej tillrätta igen, men det hann bara gå nån minut innan jag hörde ett envist iiiii-nande intill mitt öra. En myggrackare!

Jag drog täcket över huvudet och till följd av det fick jag snart svårt att andas och började bli vanvettigt varm. I min iver att få somna om bestämde sej min hjärna för att det nog bara var en tillfällighet att myggan råkat hitta mej, så bort med täcket och sen intagande av en ny sovposition. Ahhh!

 

 

Hann bara glida in i nåt dvalaliknade tillstånd när iiiii-nandet ånyo nådde mitt öra. Irriterat började jag flaxa vilt med armarna, men insåg att det aldrig skulle hjälpa. Dags att göra nåt! Upp och jaga mygg! Inga mygg i sikte! Vad göra? Jag orkade inte leka kurragömma, så jag beslöt att låta lampan vara tänd.

 

 

Jodå, det hjälpte att hålla myggan borta, men inte mej att somna om. Satte mej upp i sängen och såg mej omkring. Och vad får jag se? En idiotstor, långbent spindel var på väg nerför väggen mot min huvudkudde! Nähä du, det ska vi nog bli två om. Så rusade jag ut i köket och hämtade en glasburk och fångade in spindeln. Plättlätt!

Nu dök det upp ett annat problem. Skulle jag slänga ut den genom fönstret och släppa in 20 000 myggor eller helt enkelt dumpa den i trapphuset? Det fick bli fönstret och genast fick jag skuldkänslor när jag såg spindeln streta i vinden. Igen med fönstret! Nu hade det gått en timme av förlorad sömn, men trots ljuset från lampan så somnade jag till slut.

 

Det var väl då den lille fan lyckades få sej en slurk blod, för på morgonen såg jag en röd, liten bula på mitt ena knä.

Klia, klia, klia!

Pippi Långstrump – eller Livet som jag

 

I alla tider har det säkert varit svårt att vara annorlunda eller snarare vara sej själv. Man kan bli mobbad för att man uttrycker sin åsikt. Mobbad för att man har för långa skosnören. Mobbad för att man bor på ”fel” sida av stan. Mobbad för att man anses vara dum i huvudet eller bara för att man inte delar med sej av sina tankar till kreti och pleti. Ibland till och med bara för att man finns. Hu då!

 

 

Det är svårt att vara alla till lags. Hjälper man en så får man på skallen av nån annan som är missbelåten. Har man hjälpt nån länge, så får man skit för att man inte orkar längre. Otack är världens lön, sägs det. Och motsatsen till kärlek är rädsla och hat

 

 

Som kvinna får man inte vara intelligent (man hatas mest av andra kvinnor för det), utan det där med att koka kaffe till alla har man tydligen nedärvt i generna sen Eva bjöd Adam på ett äpple. Och hur många miljoner år sen var det? Man ska vara snäll, medgörlig och blid. Att jämra sej finns inte på kartan. Kvinnan tige i församlingen! Vilket nys!!!

 

 

Men nu är det så i den här världen att det finns dom som är annorlunda, som vågar säga ifrån, som skiter i allt vad kaffekokande heter och med nöje går sin egen väg. Vi är många Pippor som varken tillhör något särskilt parti eller organisation eller har nån speciell färg på stumporna. Men vi är inte färglösa för det…

 

 

Lyckligtvis finns det män som ser skillnaden och kan njuta av jämställdheten och ändå trivas med olikheterna mellan könen. Till dom kokar jag gärna kaffe!

Vart tog den rakryggade människan vägen i villervallan?

Svenska flaggans dag!

 

Denna dag kommer nog aldrig att leva upp till den yra man har den 17:de maj i Norge. Här i lilla Ystad hade man ett fullspäckat program med uppvisning av Friskis & Svettis bland annat, men jag var svettig redan av att kryssa mej fram mellan alla stånd och tillströmmande människor. Jag tog bakvägen hem igen och hämtade min cykel.

 

 

Som vanligt det senaste året har min cykel inte stått kvar på den plats jag lämnat den. Han (jag vet att det är en HAN!) som roar sej genom att lyfta runt låsta cyklar på detta sätt borde skämmas för sitt barnsliga beteende. Nåja, Bettan och jag rullade iväg till affären.

 

 

Utanför butiken sålde dom jordgubbar – Tollarpsgubbar, minsann! Jag rafsade snabbt åt mej mina varor och kastade mej sen glupskt över en kartong gubbar. Längtans goda! Finns det nånting som slår dom första, söta, svenska jordgubbarna? Det är så det drar längst bak i käkarna.

 

 

Väl hemma igen kollade jag på en sävlig, men absolut ljuvlig film om en gammal man, som bodde alldeles ensam i sin stuga i skogsbrynet. Man fick följa honom i ett år, men inte i samma takt, hehehe. En kväll när det var ljumt och stjärnklart, eldade han i sin utekamin (eller vad man kan kalla det) för att värma vatten som han sen hällde i badkaret som stod ute på gårdsplanen.

 

 

Det hade blivit ganska så mörkt när han klädde av sej naken och gled ner i det varma vattnet. Där låg han och tittade upp mot stjärnorna som glimmade som små diamanter emot honom. Det var allt annat än att sitta i timtal och glo på tv. Förresten tv hade han ingen. Bara en radio. Och en vedspis.

 

 

Och potatis som han sått för hela årets behov. Inte ett ljud sa han. Bara skrapandet från spadens hackande i jorden och grepen när han skulle få upp sin potatis, liens svischande i det höga gräset och bankandet från släggan när han drämde ner stöttorna till hässjan i backen. Det är verkligen att leva mitt i nuet.

Själv skulle jag blivit knäpp efter några dar, tror jag…

Mönster och detaljer

 

Att påstå att jag gillar mönster är en lätt underdrift. Att säga att detaljer betyder mycket för mej är också en präktig underdrift. Jag gillar dom inte alls. Däremot älskar jag dom och förkastar dom lika mycket. När jag tycker om dom så får dom ofta slå följe med mej hem till mitt lilla krypin på vinden med utsikt över takåsarna i Ystad. Det är sant!

 

 

Hemslöjdsarbete. Sånt som jag skulle knäckas av att idogt pilla med i timmar utan att ge upp på vägen och bryta av vartenda halmstrå på kuppen. Men jag beundrar dom som orkar hitta på figurer och verkligen får till det. Och nån välgångsönskan finns det alltid i halmarbeten, som att hoppas på rika skördar eller många (rika) barn. Särskilt det sista.

 

 

Det här handtaget tillhör en gammal skopa för typ en större mjölbinge eller nåt liknande. Man kan ju bara jämföra med hur ett maskingjort handtag ser ut. Jag ser mycket kärlek och genuint intresse bakom handsnideriet och formen. Mycket själ. Nu höll jag på att drunkna i bagarens bästa, så jag pinnar vidare.

 

 

Precis som den själ som är nedlagd för att brodera denna linnekudde. Och för att nu knyta an till rubriken så är det förstås en detalj. Kände att jag behövde pigga upp sidan med lite färg. Jooorå. jag har en röd pepparkvarn också och en hel drös med röda tomtar. Men tomtar mitt i sommaren!? Eller en modern kökspryl!? Jag blir så trött på mej själv ibland…

 

 

Att lägga ner så mycket möda på att få ihop det bara för en hängare. Antagligen är den väl tänkt för att pryda en vägg med ampelväxter. I mitt tycke är den vackrare utan hängande växter. Det blir liksom tårta på tårta annars. Som att hänga brokiga tavlor på en brokig bakgrund. Det räcker med mitt brokiga inre. Undrar hur det skulle se ut om man lyfte på locket till min hjärna…?

 

 

På tal om hjärna. Detta är kullen på en hatt. Lite som att virka kan jag föreställa mej, men här är basen nåt helt annat. Ett fiffigt sätt att tråckla ihop ett solskydd på. Det var en gång en flink person som uttråkad satt och snurrade på kvistar, vide och annat smått och gott och när kvällen kom smygandes och ledan tog vid så vips satt han/hon med en hatt i handen.

 

 

I Onslunda finns en borstfabrik. Vilken skaparglädje det råder där! Nu minns jag inte vad det är för hår i den här, men otroligt mjukt är det. Perfekt som dammborste eller om man vill pudra näsan på en elefant. Jag har en till, men mindre, för att damma till allt som kommer i min väg…nä, det var ju inte sant alls, men tangentbordet får sej en omgång nästan dagligen.

Guuuud, vad dammigt det här blev! Måste sluta!

Kramens vara eller icke vara

 

Jag har lite funderingar omkring det där med kramar. Man kan förstås ha olika skäl till varför man kramas. Gemenskap och närhet är grundläggande, för inte kramar man en folkilsken hund. Det händer då och då när man kramar nån att den andra förvandlas till en lyktstolpe. Utan armar. Då är jag glad att jag inte ser ansiktsuttrycket på ”stolpskottet”. Det som inte dödar, det härdar…

 

 

Kvinnor kramar kvinnor på ett särskilt sätt. Det blir som ett kvitto på att man duger och finns kvar som en god vän. Varför män kramas och HUR dom kramar andra män är en formidabel uppvisning i hur obekvämt det är att ha nån inpå sej av samma kön. Helst lägger man sina armar över bröstkorgen som skydd och framför allt putar man ut med baken så att inga vitala delar ska nudda den andre.

 

 

I fotbollsvärlden är däremot ALLT tillåtet. Från täta gruppkramar till att hänga på ryggen eller att hoppa upp i famnen och visa glädje och uppskattning. Jag försöker se en match framför mej där laguppställningen består av lyktstolpar. Nä, det gick ju inte så bra. Klonk!

 

 

I själva kramen kan det hända att man fastnar i varandras öron. Av nån anledning gillar jag inte det. Osensuellt! Det får mej att fundera över om den andra har tvättat sej bakom öronen. Det kan faktiskt lukta rätt illa där har jag märkt. Gammal fårost eller kanske Gamle Ole.

 

 

Jag vill inte gärna lägga mitt huvud öra mot öra heller. Vad vet man vad man kan få höra? Tänk dej en främmande man (Gamle Ole?) med öron fulla av borst, som sticker ut och är dekorerade med gamla hudflagor. Bland borsten kryllar det av öronkvalster och Gud vet vad dom har att berätta. Därför garderar jag mej med öronskydd när Ole kommer och när Ole går.

 

 

Nä, nu går jag! Okramad!