En vansinnigt vacker dag som denna kan man inte bara fördärva genom att vara inomhus. Nä, ut i naturen skulle vi. Det blåste ganska friskt, men när man kom i lä var solen riktigt varm. Ett tag önskade jag att jag tagit med en filt och kaffekorg eller att nåt fik var öppet där man kunde sitta och sörpla i trädgården.
Men nu ska vi titta in i mitt lilla fönster för att se vart turen gick. Fönstret här ovan sitter på en urgammal gård med anor från 1600-talet – Bondrumsgården – och faktum är att det verkligen är ett väldigt litet fönster med fem små rutor i. Antagligen gick en spröjs sönder. Väldigt charmigt!
På Stenshuvud, ett av Europas största naturreservat, har jag varit en massa, massa gånger. Den bästa tiden är när man får vandra runt längs med stranden alldeles själv (men nu var jag ju inte riktigt ensam. Leo var med, okopplad!) och sen ta sej upp på heden intill. Inga kossor och inga hästar betade där ännu.
Solen står förhållandevis lågt på himlen såhär i mitten av februari och det märks på strandremsan. Vi befinner oss på den östra sidan av Skåne med Hanöbukten skvalpande emot oss. Mängder av finslipad och vacker småsten var utströdd i den fuktiga sanden och utloppet från ån hade grävt en kanal som var knepig att ta sej över.
Det var såhär det började en gång. En stubbe växer långsamt upp i strandkanten och när den skjutit tillräckligt högt så utvecklar den lite bark och därefter grenar och sen kvistar och till sist små blad. Precis så går det till, så kom inte och påstå att detta är en simpel stubbe! Därtill ska jag i så fall låta mej överbevisas!
Kvist med nyutslagen knopp! Nån som tror mej nu då? Låt bli och skaka så förtvivlat på skallen! Det kan aldrig vara nyttigt! Om du inte ser att detta är en grön och nyutslagen knopp är det nog dags att gå till farbror optikern. Jag känner en, men han ser inte heller så bra längre…
Det är den här ån som rinner ut i Hanöbuktens mjuka sandstrand och gör att det blir en mindre ravin att ta sej över. Lyckligtvis finns det en träbro över den som vi hittade. Leo är förtjust i vatten som frustar och ryter, så jag tog en bild på honom i aktion bredvid den lilla bron.
Men fy, vad jag fryser om fingrarna nu! Dom känns som stela glasspinnar. Tror det är dags att sluta skriva!
Slutskrivet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar