Vi körde ända bort till Skåre för att få syn på sälar. Det fanns naturligtvis ingen garanti för att det fanns några där just idag, men ibland får man chansa. På vägen dit har jag nån gång räknat till att det är 10-11 vägbulor mellan Abbekås och Smygehuk, vilket innebär ett fasligt skumpedumpande.
Tur med vädret hade vi, trots att himlen såg väldigt mörk ut mot norr. Ju närmare Abbekås vi kom, desto soligare blev det. Skåre ligger strax efter Trelleborg från Ystad räknat. Leo hade läst på vägskylten att det var ”bara” 9 km till Trelleborg, men sanningen var den att vi körde på väg 9. Jag lät honom tro att vi inte hade så långt att köra, med den påföljden att han tjatade som ett barn: - ”Är vi inte framme snart?” På sätt och vis kan jag förstå frågan när husen började se ut som hyddor.
Jäklar, vad kallt det drog från havet! Jag fick ha solisarna på mej för att inte tårarna skulle rinna. Oron steg i mej att vi kört ända hit och inte en enda säl skulle finnas här. Men så hör jag nån glad i hågen ropa till mej att sälarna låg på en sten långt där ute.
Dags för hemfärd och Leo säger att han inte vill åka limpvägen. Limpvägen??? Jag fattade nada. Han viftade och gestikulerade som en gammal väderkvarn (han gör alltid så när han inte kan förklara vad han menar och jag ser ut som ett trippelspån) och sa att jag väl visst förstod vad limpvägen var. Jag nickade jakande (det är så man lugnar ner en kastrull som håller på att koka över) med inåtvänd blick för jag blev inte ett dugg klokare.
Sen körde han i alla fall den väg han bestämt att inte köra, för den är ju full av GUBBAR. Nu var jag tvärsäker på att karln fått ett slaganfall eller nåt. Där kom första guppet och dååå trillade talgdanken ner. Jag skrattade så jag tjöööt och tårarna rann, men inte av blåsten denna gång. Limpgubbarna! Vägbulorna har fått ett nytt ansikte!
Ja, jisses!!! Limpgubbar… Du fattar, va?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar