När jag var sådär 14-15 år ungefär var jag känslig för allt slemmigt och slipprigt. Det har jag kommit över till en del – bläääk. Den här dagen skulle min pappa verkligen komma att reta upp allt äckel som fanns inom mej. Det finns ju saker som får en att associera till riktigt läbbiga saker. Bananer är en av dom. Och då är det inte som du tror! Fy på dej!
Hur det hela startade kommer jag inte alls ihåg, bara att jag kanske hasplade ur mej att jag tyckte att mosad banan starkt påminde om snor. Och snor är ju riktigt äckligt, så länge det inte kommer ur den egna kroppen vill säga. Det har jag inga problem med. Det ingår ju i att vara människa och sånt får man acceptera. Precis som annat som kommer ur vissa kroppsöppningar.
Vad gör min farsa då? Man behöver inte vara ett geni för att tänka ut att han då går fram till fruktskålen och fiskar upp en banan och tar sen en tur fram till besticklådan för att hämta en sked modell mindre. Och i det här läget fanns det ingen anledning att slösa på min egna fantasi för att begripa vad han var i stånd till att göra.
Tur att det inte var vinter denna dag! Jag tog inte på mej nånting, varken skor eller jacka, utan rusade som en vildsint kalkon ut genom ytterdörren till villan med en frustande farsa efter mej. Jag tror ögonen rullade i huvudet på honom också. I ena näven håller han en sked med banangegga och i den andra ett fladdrande bananskal.
Min syster står en bit ifrån och vrålar av skratt. Själv skriker jag som en stucken gris och far snubblande fram mellan vinbärsbuskarna i hopp om att hitta en väg där snoret inte kunde ta sej fram. Hysteriskt skrikande, och systern hysteriskt skrattande, fann jag min väg in under jasminbuskens långa, svepande grenar.
Numera älskar jag mosad banan…!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar