Fuktiga vindar från havet

 

Vi bestämde oss för att inte köra alltför långt denna dag. Boan i Tomelilla är alltid lika kul att driva runt på, så det fick bli första delmålet. Två paket kökssvampar, en diskborste och två rullar lakritsplopp var allt vi fick med oss ut ur butiken. Nåja, det kunde varit värre! Det var nära att det inte blev nånting alls. Hemska tanke!

 

 

Jaha, vad gör vi nu då? Nu är det ju såhär att Leo har fått glador på hjärnan och helst ska dom stå två meter ifrån honom och posera villigt framför kameran, gärna med en smaskig mus i näbben. Än har det inte hänt, men det sista som lämnar Leo i den vägen är hoppet. Han har hoppats i flera år nu och lär förmodligen hoppas ett bra tag till.

 

 

Fyledalen ligger alldeles nära Tomelilla och eftersom Leo ska resa hem till Stockholm på lördag ville han dit och kanske, kanske få se en hjort eller en örn eller åtminstone en glada. Våren forsar fram i dalsänkan, skulle man kunna säga. Massor av spår efter vildsvin och långt bort i fjärran stod en hel drös med dovisar.

 

 

Disigt och dimmigt var det, vilket gjorde landskapet trolskt och spännande. Tänk om det skulle hoppa fram en varg ur buskarna! Ett ylande? Nä, men jamandet från gladorna hördes desto tydligare. Leo fick bråttom (notera att detta tillhör sällsyntheterna!) för nu om någonsin skulle det ske! En annan gick där och såg världen ur kameraperspektiv, vad jag nu menar med det…

 

 

Ha!!! Där satt den! Nej, nej, nej, ingen glada! Det var det karaktäristiska trumpetandet vi längtat efter och svischandet från enorma vingar som tyst gled fram bara några meter ifrån oss. Vi hade skrämt upp ett par tranor och är det inte typiskt att just då skulle banden till kameran sno ihop sej så ögonblicket gick förlorat. Morrrrr!

 

 

Det var soldis hela långa dagen och perspektivet blir då ett helt annat än vanliga dagar. Vackert så det förslår! Vi tog vägen via Baldringe och Sövestad. Om en stund skulle vi vara hemma igen, men innan dess skulle vi få ett riktigt, rejält vårtecken. En flock tranor cirklade runt ovanför våra huvuden – i Ystad.

Man blir om inte salig, så i alla fall lyrisk!

Årets första Pulkendag

 

Vi hade hört på nyheterna att tranorna kommit till Skåne och Pulken är ett ställe där dom samlas varje år. Det ligger i närheten av Yngsjö och hit vallfärdar folk med sina megatunga megakameror. Man blir ju smått avis när man ser dessa enorma objektiv, men jag tänker att det blir jobbigt i längden att släpa på och montera på stativen.

 

 

Här uppe i tornet står två av “megafotograferna” och väntar på den stora tillströmningen av tranor. Dagen innan hade man räknat till tio tranor och just som vi kom, susade det trumpetande ner två tranor. Gäss kom i horder, men några fler tranor dök inte upp under den tiden vi var där. Men dom kommer…och då räknar vi 10-tusentals…

 

 

Fantastiskt soligt, men vinden var inte särskilt behaglig. Det fanns inte mycket mer att hämta här. Jag släpade “Tranan” till bilen och pös söderöver. Vi tänkte att det ändå skulle vara mysigt att sitta i lä och fika nånstans, så vi köpte varsin semla och satte oss på en fin plats mitt i kullbeståndet på Brösarps backar.

 

 

Den här bänken fick bli vår rastplats. Kan det bli bättre? Omgivna av mjuka kullar och i skydd för dom lite småilskna vindarna kunde vi njuta av vårt kaffe och känna solen värma i ansiktet. Över muren fanns en stätta som sen tog oss vidare upp mot backarna och den enastående utsikten.

 

 

Här är verkligen hisnande vackert. När Leo fick se Kåseberga första gången kved han : “Här vill jag dööö!” och tårarna trillade i strida strömmar utmed kinderna. Nu sa han: “Nu vill man ju inte dööö! Jag vill se meeer!” Så vi vandrade backe upp och backe ner och sa “Ååååh, vad fint!” efter vart sjunde steg.

 

 

Men har man inte sett på farfar! En myggsvärm! Redan!!! Och det är inte mars ännu! Tranor, myggor, nyckelpigor, sånglärkor och jag vet inte vad… Hoppas bara att det håller i sej! Mars och april är luriga månader. Det kan plötsligt komma jättemycket snö, men det brukar försvinna lika snabbt. Nu ska vi bara leva i nuet!

Halleluja!

Med skit i tankarna

 

En tanke som följt mej hela denna dag är SKIITBRA. Alltså varför man sätter ordet skit framför sånt man gillar. Skitgott låter ju inte så lockande, men när tårtbiten väl hamnat i munnen är den skiiitgod. Asgod är ingalunda bättre och inte heller hemskt god. Svenska språket är otroligt nyanserat!

 

 

I den här skitfina kyrkan döptes förmodligen min mormors mor. Det var en sommardag 1832 då träden stod gröna och sädesfältens stolta strån vajade för vinden. Nu har jag varit här och det var ju skitroligt, men ändå roligare hade det varit om man hade blivit insläppt också. En annan dag kanske…

 

 

Torups slott. Hemskt fiiint! För att inte säga asfint! Där spökar det säkert. Det vet jag att det gör på Bäckaskogs slott och där kan man få vara med på spökvandringar om man törs och har starkt hjärta. På Glimmingehus har dom kvällar för rysliga historier och hiskeliga händelser där fladdrande spökfigurer försöker skrämma vettet ur en.

 

            

 

Det var allt annat än att vara riktig piga på statarlängorna en bit bort. Pigorna längtade efter lyx och flärd, medan sessorna lekte pigor i det söta lilla pannkakshuset. Att inte sessor och allt flög i luften när pang-kakorna var klara!!! Pofffff, kaboooom och salut! En ny sessa har tittat ut! I Amerikat!

Just idag var det tomt, sånär som på en massa målarpytsar och annan bråte. Annars står här humlestörar alldeles intill huset, så det förekommer nog en helt annan tillverkning nuförtiden. Fast det smäller inte riktigt lika högt…

 

 

Nu började vi få ont om bensin och Leo ojade sej över om det verkligen var rätt oktan i pumpen ovan och OM det nu var det, MÅSTE man verkligen betala med kort då, för kontantbetalning verkade det inte vara nån som var intresserad av här ute i skogen. Skit också!

 

 

Vi frågade dom här killarna, men dom sa att det var en bisak och drog iväg med propellerfart. Ja, där står vi och vet inte åt vilket väderstreck vi ska. Det var inte bara tanken som var tom, utan kaffetarmen kved av koffeinbegär och sockertorka. Som ett skott fällde vi ut vingarna och hamnade i Vismarlöv.

Kaffebuffé! Himmelskt gott! Skitgott, faktiskt!

Flottiga köksskåp

 

Sån tur att det regnar idag! Jag har skjutit på att rengöra köksskåpen både inuti och ovanpå. Men nån gång måste det göras och inte en vacker dag, så varför inte idag. Kungens lilla piga är i farten för hela dagen har hon ett rysligt sjå med så mycket stök, för här ska fejas för glatta livet.

 

 

Så var det fram med stegen och skutta upp och skutta ner som en ekorre för att ta bort alla fettdrypande prylar som står och trängs på överskåpen. Jisses, så många varv det blev! Tur man inte gör detta alltför ofta… Jag är ju slut redan nu! Svetten lackar, men nu ska såpan, svabben och emaljskålen fram.

 

         

 

Efter mycket övervägande kom jag till slut ram till att vanligt diskmedel funkade bäst. Gnida, gnugga, gno! Och där var första skåpet skinande rent…och det andra…och hepp, så var det tredje också lika rent som ett gnistrande kristallglas…lite, lite skura till och det fjärde skåpet har befriats från slemproppen höll jag på att skriva. Bara ett skåp kvar. Får se hur det går med det!

Måste vila…..

 

 

Nu kommer det tristaste momentet – att diska av allt det som parkerat sej så att det regnat fett på det. Det måste torkas för hand, för det ska ju upp och bli flottigt igen. Det klarar sej säkert inte utan flottet, som omgivit dess vardag år ut och år in. Njaaa, så länge är det kanske inte… Det är ju bara det att jag aaavskyr att diska!!! Särskilt sånt där äckligt fett!

 

 

Ja, ungefär såhär! Länge har jag tänkt att jag ska ha en tallrik, halvdjup, en kniv, en gaffel, en sked och en mugg. På det sättet blir det ju inte så mycket disk och jag tvingas diska eller slicka rent fanskapet. Ätpinnar är bra, men dom kan man inte äta risgrynsgröt med.

Äh, jag slänger bort krafset istället!

 

Om tidens varande

 

Ofta får man höra att tiden går fort när man har roligt. Jaha, men om man inte VILL att tiden ska gå fort då, fast man har roligt, ska man behöva ha tråkigt då? Jag har varit på många fester där det har varit så tråkigt så klockorna stannat. Dags att snyggt avlägsna dej utan större åthävor och mankemang, likt en vålnad ut genom nyckelhålet.

Sen står man och väntar på en buss och gissa om det är tråkigt!!! Och då har jag ändå tyckt att det var roligare än festen, vilket borde innebära att tiden i rimlighetens namn borde gått kanske inte rasande fort, men ändå…

 

 

Ja, se där! Vad skruvat det kan bli! När jag sitter för mej själv och pysslar med nåt märker jag inte hur tiden pyser ur ballongen, men det betyder ju inte att jag har roligt för det. Men å andra sidan så har jag roligt för det mesta. Om jag inte har det skulle jag inte pyssla med det jag pysslade med.

 

 

Idag såg jag en man som hade väldigt bråttom till en toalett nere vid småbåtshamnen. Och är det nåt som går fort när man behöver en mugg, så är det tiden. Men tiden det tar att ta sej fram med benen i kors utan urinläckage förefaller katastrofalt lång. Och då kan vi dra åt tumskruvarna lite hårdare och prata om tandläkarbesök! Där stannar klockorna just som dom stoppat borren i käften på en (om man inte lyckats svimma innan) och man nästan kissar på sej av skräck…

 

 

En nödtelefon hjälper föga och ingen annan telefon heller, men fasiken vad det ringer i öronen! Som en liten utvikning kom jag att tänka på skomakare. Dom brukar klacka om skor när det behövs och det är ju faktiskt en form av lagning. Borde då inte skomakare kallas skoläkare, precis som tandläkare som byter plomber?

 

 

Fort som f-n rusar man ut och känner befrielsen slå emot en ute på gatan, där man upptäcker det blåa prasslet runt fötterna. Ingen gång står väl tiden sååå stilla som när man upptäcker detta och alla andra på gatan också sett fadäsen.

Men då får man vissla en truddelutt!

Stenshuvud – igen!

 

En vansinnigt vacker dag som denna kan man inte bara fördärva genom att vara inomhus. Nä, ut i naturen skulle vi. Det blåste ganska friskt, men när man kom i lä var solen riktigt varm. Ett tag önskade jag att jag tagit med en filt och kaffekorg eller att nåt fik var öppet där man kunde sitta och sörpla i trädgården.

 

 

Men nu ska vi titta in i mitt lilla fönster för att se vart turen gick. Fönstret här ovan sitter på en urgammal gård med anor från 1600-talet – Bondrumsgården – och faktum är att det verkligen är ett väldigt litet fönster med fem små rutor i. Antagligen gick en spröjs sönder. Väldigt charmigt!

 

 

På Stenshuvud, ett av Europas största naturreservat, har jag varit en massa, massa gånger. Den bästa tiden är när man får vandra runt längs med stranden alldeles själv (men nu var jag ju inte riktigt ensam. Leo var med, okopplad!) och sen ta sej upp på heden intill. Inga kossor och inga hästar betade där ännu.

 

 

Solen står förhållandevis lågt på himlen såhär i mitten av februari och det märks på strandremsan. Vi befinner oss på den östra sidan av Skåne med Hanöbukten skvalpande emot oss. Mängder av finslipad och vacker småsten var utströdd i den fuktiga sanden och utloppet från ån hade grävt en kanal som var knepig att ta sej över.

 

 

Det var såhär det började en gång. En stubbe växer långsamt upp i strandkanten och när den skjutit tillräckligt högt så utvecklar den lite bark och därefter grenar och sen kvistar och till sist små blad. Precis så går det till, så kom inte och påstå att detta är en simpel stubbe! Därtill ska jag i så fall låta mej överbevisas!

 

 

Kvist med nyutslagen knopp! Nån som tror mej nu då? Låt bli och skaka så förtvivlat på skallen! Det kan aldrig vara nyttigt! Om du inte ser att detta är en grön och nyutslagen knopp är det nog dags att gå till farbror optikern. Jag känner en, men han ser inte heller så bra längre…

 

 

Det är den här ån som rinner ut i Hanöbuktens mjuka sandstrand och gör att det blir en mindre ravin att ta sej över. Lyckligtvis finns det en träbro över den som vi hittade. Leo är förtjust i vatten som frustar och ryter, så jag tog en bild på honom i aktion bredvid den lilla bron.

 

 

Men fy, vad jag fryser om fingrarna nu! Dom känns som stela glasspinnar. Tror det är dags att sluta skriva!

Slutskrivet!

Allt är upp och ner!

 

I USA är det snö och iskallt. Sånt väder som vi vanligtvis har här i Sverige under vintern. Här i Skåne är det snöfritt och omkring 6 grader varmt. I England drar orkanerna fram i skytteltrafik och regnet har forsat ner i månader i sträck. Stackars människor som får fly från sina vattendränkta hem! Ja, och så har vi den här ……. också!

 

 

Det var så att vi var en sväng till ett billighetsställe och Leo klarar ju inte av att vara inne på såna ställen mer än sådär fem minuter innan han börjar spöka ut sej med allehanda attiraljer. Detta är alltså en skräpkorg, skräpmössa eller kanske en brödpåse. Vad vet jag?! Han tyckte man kunde kasta skräp i den och då måste den ju vara rättvänd på bild!

 

 

Först nu börjar jag så smått fatta varför Leo finns i mitt liv. Inte för att Knoll och Tott, Piff och Puff eller Humle och Dumle ska titta snett på honom (eller mej), utan för att allt jag har här hemma är udda. Skulle aldrig våga gå till en hjärnskrynklare och få reda på min verkliga status. Jag har full koll på den själv – helknäpp, alltså!

 

 

Inte ens om nån försökte banka vett i mej skulle jag byta ut min fantasirika tillvaro mot något annat. Det sista någon skulle kunna tvinga mej att göra var att städa varje fredag – ryyys! Jag manglar inga lakan. Jag gör inga långkok – hmmm, det kanske jag borde göra… Jag äter på obestämda tider. Ibland glömmer jag bort att äta och då är det riktigt illa. Då blir jag kitslig!

 

 

Om jag vänder världen rätt så ser jag ju att detta inte alls är en skräpmössa. Det är en gubbmössa! Det är ju hur tydligt som helst! Och titta där på hyllorna bakom gubbmössan – städprylar. Ååååh, vad jag älskar städprylar och ååååh, vad jag avskyr att städa!

Undrar om det är ledigt på den omvända psykmottagningen?

På säljakt i Skåre

 

Vi körde ända bort till Skåre för att få syn på sälar. Det fanns naturligtvis ingen garanti för att det fanns några där just idag, men ibland får man chansa. På vägen dit har jag nån gång räknat till att det är 10-11 vägbulor mellan Abbekås och Smygehuk, vilket innebär ett fasligt skumpedumpande.

 

 

Tur med vädret hade vi, trots att himlen såg väldigt mörk ut mot norr. Ju närmare Abbekås vi kom, desto soligare blev det. Skåre ligger strax efter Trelleborg från Ystad räknat. Leo hade läst på vägskylten att det var ”bara” 9 km till Trelleborg, men sanningen var den att vi körde på väg 9. Jag lät honom tro att vi inte hade så långt att köra, med den påföljden att han tjatade som ett barn: - ”Är vi inte framme snart?” På sätt och vis kan jag förstå frågan när husen började se ut som hyddor.

 

 

Jäklar, vad kallt det drog från havet! Jag fick ha solisarna på mej för att inte tårarna skulle rinna. Oron steg i mej att vi kört ända hit och inte en enda säl skulle finnas här. Men så hör jag nån glad i hågen ropa till mej att sälarna låg på en sten långt där ute.

 

 

Dags för hemfärd och Leo säger att han inte vill åka limpvägen. Limpvägen??? Jag fattade nada. Han viftade och gestikulerade som en gammal väderkvarn (han gör alltid så när han inte kan förklara vad han menar och jag ser ut som ett trippelspån) och sa att jag väl visst förstod vad limpvägen var. Jag nickade jakande (det är så man lugnar ner en kastrull som håller på att koka över) med inåtvänd blick för jag blev inte ett dugg klokare.

 

 

Sen körde han i alla fall den väg han bestämt att inte köra, för den är ju full av GUBBAR. Nu var jag tvärsäker på att karln fått ett slaganfall eller nåt. Där kom första guppet och dååå trillade talgdanken ner. Jag skrattade så jag tjöööt och tårarna rann, men inte av blåsten denna gång. Limpgubbarna! Vägbulorna har fått ett nytt ansikte!

Ja, jisses!!! Limpgubbar… Du fattar, va?!

Tvättdag mitt i veckan

 

Solen har hållit sej borta hela dagen och det passade mej utmärkt. När det är tvättdag åker nästan allt jag har i maskinen. Leo fick inte plats, men jag knölade in honom i torktumlaren efter lögningen. Skämt åsido, men det fanns att göra idag, mer än bara tvätt.

 

 

Maison Belle – det är en REN fröjd att tvätta med detta medel. Den har en doft som man både känner igen och ändå inte. Som hembakade kanelkakor. Och nu skämtar jag inte. Inte en skymt av kemikaliedoft och det känns ju lite bra. Man får passa sej på stan så folk inte tror att man är en cookie, hahaha.

Ljuvligt tvättmedel för kulörtvätt från danska Isabella Smith. Innehåller kanel, jasmin, mandarin, citron och ros som ger en härlig doft. Okej, inte billigt, men drygt och med en förförisk doft, som sagt.

 

 

Ja, man vill ju att det ska dofta gott länge, men i det här fallet finns ingen trädgård att hänga tvätten på lina eller vinda, så det får bli torktumlaren eller elementet. Något annat alternativ finns inte. När jag var ung skulle man ha jeansen på sej blöta efter tvätt så att passformen skulle bli den perfekta. Hua mej!

 

 

Brödbaket tog också sin lilla tid. Utan kanel, mandarin eller citron. Och inget vetemjöl eller jäst. Här snackar vi LCHF och då är brödet gjort på bland annat mandelmjöl och kokosmjöl. Om nu någon tror att det smakar kokos, så är det heeelt fel. Och det smakar inte mandel heller.

Jag förstår att man skulle kunna ta bilden (som jag lånat, precis som dom andra på sidan. Jag har ju ingen hund och inget klädessträck att hänga den i!!!) för en sockerkaka, men konsistensen blir ju inte riktigt densamma som när man använder jäst.

 

 

Under tiden springer det omkring en röd morgonrock med lurviga ben i huset och väntar på att kläderna ska torka.

Ja, men den som väntar på nåt gott…

Ödets nyck!

 

Vilken dag! Soligt och varmt har det varit. Just nu är det 6 plusgrader i Ystad och klockan är 16.20. Och vad har vi gjort då? Vi tog oss till Sövdeborgs Slott och hälsade på jakarna, ankorna och änderna. Det var ett fasligt kvittrande på småfåglarna överallt i träden och då pratar vi inte gråsparvar.

 

 

- “Tjohoooo, det är våååår! Och så hääär glad är jaaag!” På ena sidan av vallgraven var det fortfarande is, så där gled änderna omkring och hade det glatt. På andra sidan hade ankorna samlat sej i ett hörn och betraktade högdraget dom små kväkande historierna. - “Vår? Pyttsan!”

 

 

Jakarna låg i backen och smälte maten. Inte ett grässtrå så långt ögat kunde se, men hö fanns i stora lass. Den här bamsiga skönheten kom fram till gärdesgården och ville hälsa. Åh, hade jag bara fått killa den lite på hornen. Nähä, men nosa på mina fingrar gick bra med utsträckt giraffhals.

 

 

 

Portlidret (om det nu heter så när det gäller slott) från olika håll. Den undre bilden är från uppfarten till själva slottet. Sen är det en vallgrav runt, men det är privat område. Fast jag kan faktiskt skryta med att jag varit inne i slottet och då berättade slottsfrun att det spökade där inne.

 

 

- “Hej då! Nu drar vi vidare! Ses en annan dag!” Vi styrde kosan mot Snogeholms slott och förbi också för den delen, men när vi kom till Kvegasänkan fick vi vända. Vägen var översvämmad och vi vågade inte chansa på att vi inte skulle få simma över så vi vände. Och tur var det!

 

 

Fyra fyrfotingar låg på fältet och njöt av den fina dagen, säkert proppmätta. Vi hoppade ut ur bilen som två flodhästar och andra bilister körde förbi i rasande fart. Hade dom haft ögon i skallen hade dom saktat farten och sett sej omkring. Så tänker jag…

Sen träffade vi en shaman!!! Ja, apropå spökerier…