Storm i ett vattenglas

 

Kanske är det så att det faktiskt var en storm i ett vattenglas det som hände när jag såg vad en person skrivit på facebook på min tidslinje. Jag blev i alla fall väldigt ledsen och kände ingen större lust till nånting. Så kom Leo med förslaget att vi skulle till Romeleåsen. Genast öppnades en massa möjliga idéer och livet blev kul igen.

 

Grishuset, tänkte jag på genast. Och så blev det. Så skojsigt att driva runt där i “svinstian” och njuta av alla lyxiga saker. Att det är ett trevligt par som äger det gör inte saken mindre angenäm. Vi hamnade i stallet och svalorna flög som besatta där inne. Fullt med ungar hade dom i bona, trots att det är så sent på året.

 

Klockan närmade sej tre och kaffetarmen sa att det var dags för intag. Sån tur att det var nära till The Lodge. Genom slingrande vägar rätt in i skogen på självaste Romeleåsen styr vi uppåt tills vi kommer till en parkering. Sen är det till att gå den sista biten i en brant backe. Man får lite pep på vägen!

 

Att man sen möts av en massa positiva Lodge rules får en på än bättre humör. I didn´t wake up smiling, men nu kunde jag inte låta bli. Och minnen var det inte svårt att skaffa sej här. Massor av trevliga små stugor med ett genomgående trädäck som sammanband hela lodgen.

 

Dom som bodde på andra våningen på det större huset med flera mindre rum, hade en makalös utsikt. Vem gillar inte en skön soffa utanför rummet och bara sitta där en fin kväll i solnedgången, som man faktiskt får rakt över räcket. Så lyxigt!

 

Här kan man både äta en brunch vid den här tiden och få sej en efterrättsbuffé. Vad sägs om smultronpannacotta? Eller pannkakstårta? Små ljuvliga cupcakes och blåbärssmoothies? Och sen en egen kanna presskaffe till… Vi satt ute på terrassen och bara dånade över utsikten mot väster. Obeskrivligt!

 

Vi avrundade vårt frossande med ett glas bärvatten. Kan det vara friskare, sundare och godare? Behövs inget svar på den frågan. Här skulle jag kunnat stanna ett bra tag till, men nu ville vi till Kävlingeån och kolla om kungsfiskaren hade lust att vara med på bild.

 

Såklart inte! Den svarta rödstjärten gäckade mej hela tiden. Den finns i varenda buske, men jag får aldrig se den. Så retfullt! Hur som haver så fick vi en rejäl promenad efter allt vi stoppat i oss. Man kan inte bara sitta! Man kan inte bara äta! Det var skönt att röra på sej denna vackra dag. Det är kanske sommarens sista varma…

 

Hädanefter ska jag hålla god uppsikt över inflygande retligheter, påhopp, knivar i ryggen och annat sårande. Jag ska vara tyst och politiskt korrekt…

Nä, så fan heller!