När vi gick där ute på stigen och småsnackade, dök den här konstiga människan upp. Hon kommer och går med jämna mellanrum. Ibland undrar jag om hon uppenbarar sej med vilje bara för att få vädra lungorna och ställa allt på sin spets. Ingen vill ju erkänna en sån sak, särskilt inte när man blir påkommen.
“Och då sade Herren…”, men vad får vi aldrig veta. Skarvar är sådana! Vinden bar iväg alla ord till en avlägsen plats, långt utom hörhåll för oss och växterna som stod och vajade fram och åter i den kraftiga blåsten. Själv svepte jag luvan på munkjackan över huvudet för att hålla håret på plats.
Träden gnekade och gnisslade, blad singlade ner till marken, grenar föll med en duns i backen och viskande röster susade runt som dansande spöken omkring oss. Dom små bevingade varelserna hade det tufft. Det gäller att få i sej näring så mycket det går, även om blommorna glider isär från varandra. Det var Miss Växt som ordnade det.
Men det finns dom som insett värdet av att bara sitta stilla på ett gammalt nedfallet träd och filosofera över gårdagen eller morgondagen eller varför inte nuet – härvarandet. För oss tog det en timme att ta oss runt med dom gröna “plåsterlapparna” på stolparna. Grönt ÄR verkligen skönt. Det tycker Miss Anpassad också.
Värre är det för den som blivit hängd upp och ner och blivit utsugen. Man kan bli utsugen på väldigt många sätt, men värst är det nog när livet blir meningslöst, när livsgnistan sviker och inte ens en liten svala är intresserad av en. Då drar man sin sista suck! Miss Tag har varit framme.
Det är inte som du tror! Jag har ingen böld på vänster sida. Det är bara min brorsa som betar vid sidan om. Och så har jag fått två nya kompisar, Flax och Krax. Jag kan inte kalla mej annat än Miss Belåten.
Määä häää!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar