Redan vid uppvaknandet hade jag ställt in siktet på utflyktsmålet för dagen – Arboretet i Kivik. Det var riktigt länge sen jag var där och jag hade inte kommit att tänka på det om inte en vän lagt ut bilder därifrån, så ett stort tack till Somerled i Sövestad. Men först hamnade vi på en nyupptäckt plats, som vi passerat många gånger.
Det här är Krubbemölla! Enligt skylten, som står en bit bort, så ska här finnas mängder av fåglar och det gjorde det nog också, även om dom envisades med att gömma sej för oss och leka tittut. Nu vet vi detta och fortsatte ner mot Kivik. Turistströmmen har avtagit, men eftersläntrarna märks tydligt. Dom lämnar gärna sina hjärnor hemma…
Jamen, då var vi här! Små leder tar oss fram till olika trädplanteringar som manchurisk valnöt, pagodkornell, kinesisk sekvoja och en hiskelig massa andra exotiska träd. Rena rama djungeln! Det fattades bara vrålapor! Det som kändes mest bekant var körsbärsplommonträdet, som dignade av omogna bär i mindre plommonstorlek.
Om man tog sej nerför en spång, ganska långt in i arboretet, fick man sej en rejäl överraskning. Där ståtade en nästan urgammal ek som var från 1500-talet. En enorm pjäs med rötter som ångvältar! Trädkramare som jag är, gick längtans suckar som en hälsning till tider som har flytt och förhoppningar om en framtid i harmoni och samförstånd.
En sån här bjässe får nästan inte plats på bild och känslan man får när man står där och ser förundrat på det är “Livets träd” från filmen Avatar. Som sagt, omöjligt att förmedla storleken, men den finns till allas beskådan om man vill och tycker om tidsresor.
Tänk, om jag bara hade fått vara en trädkrypare för några timmar eller minuter! Att kunna se allt uppifrån under alla årstider. Särskilt under tidig vår med blommande magnolior och prunkande vitsippor. Men det är inte illa att ströva omkring på marken heller och få stickor i fötterna…
En hederlig gammal telefonholk! Knappast! Eller jo, det är det förstås på utsidan, men där inne ligger en gästbok och en penna att skriva sin vackra autograf med för att föreviga sitt besök här och visa alla efterkommande att man minsann är lite kulturell. På ett naturligt sätt!
Hej och tack, sa lilla sorken som låg blickstilla och livrädd för köttätarna som fick syn på den. Men aldrig att jag skulle ge mej på en sån liten sötis! Den dök ner i första bästa hål i gräsmattan. Tur att vi inte visste hur minerat gräset var, för då hade vi kanske gjort en Pelle!
Ha en fortsatt trevlig dag och måtte solen skina över er till november! Det är den månaden man borde ta bort ur almanackan, tycker jag!
Den kan lika gärna heta filiokus…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar