Vi tog den väldigt långa vägen till Kåseberga igår. Det var sen eftermiddag och solen började så sakteliga dala i väster. Landskapet har skiftat från moget grönt till tröskat rågblont. Det går undan nu och bönderna har jämt göra för att få in skörden innan regn och rusk.
Så torrt som det är nu kan det bli bränder, som skulle ödelägga det mesta och det vore katastrof. Men nu ska vi inte tala om såna hemska saker. Min förhoppning var att få se solen gå ner bakom Ales stenar. Inte ett endaste litet moln på himlen, men blåsten tog tag i både hår och kläder.
När man står här upp på kanten till stupet, har jag så himla svårt att begripa att jag fortfarande befinner mej i Skåne. Det skulle lika gärna kunna vara Wales eller Skottland. Hisnande vackert och mitt i allt detta underbara har jag ynnesten att få bo. Jag måste ha blivit född under en lycklig stjärna!
Solen dalar minut för minut. En del tar sej över stättorna och andra försöker klättra upp på stenarna. Dessa stenar, som utstrålar magi och väcker förundran hos varenda en som kommer nära. Det är inte utan att jag själv snubblar på kontexten när jag ska skriva om det. Yes, I do! Where am I?
Fåren bryr sej varken om att detta är en historisk plats eller nyfikna fotografer. Dom fortsätter bara sitt betande i lugn och ro. Ulliga och gulliga! Finns det inte en viss likhet med dom ståtliga stenarna i bakgrunden och dom grå solbelysta bollarna. Ales vandrande stenar…
Aldrig att jag får nog, men nu bär det hemåt igen. Solnedgången bakom stenarna får vänta till en annan kväll. Jag har tid att vänta och framför allt följer magin med mej hem. Alltid!
Nu snubblar jag ur det här tillfälligt…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar