Höstmånaden har kommit. Vi har inte märkt av den här nere i Skåne. Det har varit en kvav och fuktig dag och 23 grader varmt. Svetten lackade i pannan och den milda blåsten hjälpte inte till det minsta. Den höll bara tårarna borta från kinderna…
Den lilla rödhakeungen får börja leta mat på egen hand för sin överlevnad. Mamma och pappa är busy med annat nu. Den här fågeln är en stannfågel och det är fint att få se den hela året. Ofta beskrivs den som lyckobringande, beskyddande och omhändertagande. Jag tänker på någon särskild just nu.
Snart har alla blommor försvunnit från våra trädgårdar och dikeskanter. Humlorna kryper ner i jordhålor och brummandet tystnar för många månader framåt. Dom granna fjärilarnas fladdrande i rabatterna upphör och allt lägger sej sakta till vila.
Jag såg detta hjärta idag och mina tankar for iväg igen, bort till en plats dit jag inte riktigt kan skåda ännu. Min största förhoppning är att den platsen är fridfull och att kärleken där aldrig sinar. Aldrig någonsin…
Under tiden slår vågorna fortfarande mot stenarna, som rasslar sakta vid varje tillbakadragande. Skummet lägger sej som miljontals små bubblor på varje liten upphöjning och spricker efterhand som ytspänningen släpper sitt grepp. Vilsamma vågor, som vaggar ömsint.
Tusen små gångar. Tusen små hål. Tusen små gömställen för kaniner och harar att gömma sej i undan rovfåglarna, som cirklar i skyn efter byten. Man får akta sej för att inte sätta ner fötterna fel. Marken under kan vara ihålig som en schweizerost.
Tussar som blåser iväg, lätta som en pust. Liknar gammaldags rakborstar. Såna som farfar hade. Med lödder och rakkniv. Numera är allt enklare och smidigare. Men naturens rakborstar driver bort och lägger sej i skrevor och hålor. Ingen bryr sej om dessa små fjun.
Dagen lägger sej snart till vila den också, som allting gör förr eller senare. Tystnaden kommer smygande och ingen puls hetsar till arbete eller oro. Allt är lugnt! Och skönt…
Jag tänker på dej, Lucy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar